Kommissionens beslut av den 12 juni 2012 om de åtgärder SA. 27420 (C 12/2009) (f.d. N 19/2009) som Finland genomfört till förmån för Osuuskunta Karjaportti [delgivet med nr C(2012) 3249] (Endast de finska och svenska texterna är giltiga) (Text av betydelse för EES) (2013/8/EU)
Grade B
mapped from publisher markup. A grade says how a document's structure was obtained, not how reliable the law is.
Address https://gelex.eu/eli/EU/act/2013/8@2012-06-12/sv
Contents
- Preamble
- (11) Tabell I Nyckeltal för Karjaportti (i EURO)
- (19) Tabell II Bruttobidragsekvivalent för åtgärderna i EURO
- (22) Tabell III Fördelning av projektkostnaderna avseende inköpspriser i EURO
- (36) Tabell IV Stora säkerhetsskulder i EURO
- (39) Tabell V Räntebelopp för stora säkerhetsskulder (i EURO)
- (41) Tabell VI Uppskov med återbetalningen (i EURO)
- (150)
- (176)
- (177)
- (210)
- (211)
- (228)
- (229)
- (248)
- (272)
- (273)
EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR BESLUTAT FÖLJANDE
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 108.2 första stycket,
med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a,
efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, och
av följande skäl: FÖRFARANDE
(1) Genom en skrivelse av den 15 januari 2009 anmälde Finland ett undsättningsstöd bestående av en garanti och en skuldomläggning till Osuuskunta Karjaportti (nedan kallat Karjaportti), som när anmälan gjordes var känt som Järvi-Suomen Portti Osuuskunta). Finland har lämnat ytterligare upplysningar till kommissionen genom skrivelser av den 5 februari 2009, 11 februari 2009, 16 februari 2009 och 20 februari 2009.
(2) Genom en skrivelse av den 8 april 2009 underrättade kommissionen Finland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) avseende de anmälda åtgärderna och flera åtgärder som har beviljats tidigare. Efter detta beslut om att inleda förfarandet lämnade Finland ytterligare upplysningar till kommissionen genom en skrivelse av den 13 maj 2009.
(3) Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödåtgärderna.
(4) Kommissionen har mottagit synpunkter från en berörd part. Synpunkterna översändes till Finland, som gavs möjlighet att inkomma med sina synpunkter. Finland inkom med synpunkter genom en skrivelse av den 28 augusti 2009. Finland lämnade ytterligare upplysningar i ett e-postmeddelande av den 3 november 2009.
(5) Genom en skrivelse av den 15 december 2009 underrättade kommissionen Finland om sitt beslut att utvidga förfarandet enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget till att avse ytterligare stödåtgärder som beviljats tidigare. Finland lämnade ytterligare upplysningar genom en skrivelse av den 12 februari 2010.
(6) Kommissionens beslut att utvidga förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödåtgärderna. Kommissionen har inte mottagit några ytterligare synpunkter från berörda parter.
(7) Den 1 mars 2010 underrättade Finland kommissionen om att man hade dragit tillbaka sin anmälan om en garanti till förmån för Karjaportti. Genom en skrivelse av den 26 mars 2010 underrättade kommissionen Finland om att den skulle behandla tillbakadragandet av anmälningen i sitt slutliga beslut, tillsammans med övriga åtgärder som är föremål för bedömning. Dessutom ställde kommissionen frågor till Finland, som Finland besvarade genom en skrivelse av den 22 april 2010. Kommissionen sände en begäran om upplysningar till Finland den 15 juli 2010, som Finland besvarade den 20 augusti 2010. Kommissionen skickade ytterligare en begäran om upplysningar den 28 september 2010, som Finland besvarade den 29 november 2010. Slutligen begärde kommissionen ytterligare upplysningar genom en skrivelse av den 16 november 2011. Finland lämnade denna information den 16 december 2011.
STÖDMOTTAGARE Kooperativet Karjaportti
(8) Karjaportti är ett andelslag som ligger i S:t Michel och har produktionsanläggningar i S:t Michel och Kouvola i Östra Finland, en region berättigad till regionalstöd enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget. Kooperativet bildades ursprungligen 1914. År 1950 fick det namnet Osuusteurastamo Karjaportti, från den 31 december 2002 var det känt som Järvi-Suomen Portti Osuuskunta och sedan den 14 december 2010 har det varit känt som kooperativet Karjaportti. I nuläget har Karjaportti 300 fast anställda och ytterligare 100-120 säsongsarbetare under våren och sommaren.
(9) Karjaportti är verksamt inom livsmedelstillverkning, närmare bestämt inom bearbetning av kött till t.ex. köttbullar och korv. Dessutom säljer andelslaget förpackat kött, köttbitar och slaktkroppar. Karjaportti exporterar endast i liten utsträckning till andra medlemsstater.
Karjaporttis ekonomiska situation
(10) Sedan den 1 december 2004 är Karjaportti föremål för ett domstolsövervakat saneringsförfarande enligt lagen om företagssanering (1993/47), (nedan kallat det domstolsövervakade saneringsförfarandet, se skälen 31–43 för närmare information om detta förfarande).
(11) Tabell I Nyckeltal för Karjaportti (i EURO)
Uppgifter om den finansiella situationen för Karjaportti före och under det domstolsövervakade saneringsförfarandet ges i följande tabell: År Omsättning Rörelseresultat Nettoresultat (vinst/förlust) Underskott under tidigare redovisningsperioder Aktiekapital / Reserver för oförutsedda utgifter Eget kapital 2000 139620882 8682 –1169091 7681411 /10247107 8893097 2001 139748861 2082662 549865 7812809 /9078473 9442963 2002 135781234 2259488 14382 7783428 /9559942 17357751 2003 128354480 –3299914 –6009055 7585778 /9506525 11083248 2004 125849631 –3972464 –10686420 7234608 /3497953 46141 2005 101507619 –6629915 –9235908 –7404955 7772913 /216662 –8651289 2006 99802293 –3485054 4277565 –16640864 8141610 /216662 –4005028 2007 86962069 –8916539 –7943878 –12363299 6244277 /216662 –13846239 2008 80901753 –3791985 –2770037 –20307178 5768185 /216662 –17092368 2009 64793763 305936 –2124435 –23077214 5077160 /216662 –19907828
(12) Under 2008 lämnade de finska skattemyndigheterna två gånger in en konkursansökan mot Karjaportti. I sin första konkursansökan den 7 oktober 2008 begärde skattemyndigheterna ett betalningsföreläggande på 461579 euro. Skattemyndigheterna drog sedan tillbaka sin konkursansökan. En ny konkursansökan lämnades in den 1 december 2008 med en begäran om betalningsföreläggande på 981658 euro. Konkursförfarandet mot Karjaportti har varit avslutat sedan juni 2009 eftersom andelslaget har betalat sin utestående skuld till skattemyndigheterna.
BESKRIVNING AV ÅTGÄRDERNA
(13) De aktuella åtgärderna består av åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad, där Karjaportti finns, och åtgärder som vidtagits av Finnvera Oyj (nedan kallat Finnvera). Finnvera är ett statsägt specialiserat finansbolag och det officiella exportkreditinstitutet i Finland. I det följande beskrivs först de åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad (avsnitt 3.1) och därefter de åtgärder som vidtagits av Finnvera (avsnitt 3.2).
Åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad Garanti beviljad den 12 juni 2000 (åtgärd 1) och överlåtelse av mark (åtgärd 2)
(14) Åtgärd 1: Genom beslut av den 12 juni 2000 beviljade stadsfullmäktige i S:t Michel en absolut garanti till Karjaportti som täckte 100 % av ett framtida lån på 25 miljoner finska mark (ca 4,2 miljoner euro). Lånet beviljades Karjaportti i september 2000 till en fast räntesats på 5,35 % och med en löptid på tio år av banken Tapiola Pankki Oy (nedan kallad Tapiola). Samtidigt genomfördes garantin av S:t Michels stad, som undertecknade garantiavtalet. Garantin beviljades utan garantiavgift och i form av en absolut garanti, vilket innebär att garantigivaren är ansvarig för lånebeloppet på samma villkor som för ett eget lån. Det betyder att fordringsägaren kan begära att garantigivaren återbetalar lånebeloppet när lånet förfaller till betalning. Det garanterade lånet gavs för att finansiera byggandet av en produktionsanläggning i Tikkalaområdet i S:t Michel.
(15) Som säkerhet för garantin ställdes befintliga hypotekslån för fast egendom till ett registrerat värde av 7,5 miljoner finska mark (1261409 euro). När åtgärd 1 beviljades fanns ca 3 miljoner finska mark av hypotekslånet för den fasta egendomen tillgängliga som säkerhet. Som säkerhet för garantin ställdes dessutom inteckningar till ett registrerat värde av 25 miljoner respektive 30,5 miljoner finska mark i Karjaporttis lösa egendom.
(16) När det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes i december 2004 krävde Tapiola att Karjaporttis utestående skulder skulle betalas av S:t Michels stad på grundval av garantin. Efter att ha betalat dessa skulder till Tapiola gick S:t Michels stad in som fordringsägare till Karjaportti i stället för Tapiola (se skäl 34).
(17) Åtgärd 2: År 2000 tilldelades Karjaportti också en tomt för uppförande av produktionsanläggningen i Tikkala i S:t Michels landskommun. Tomten på 152366 m2 överläts av S:t Michels stad utan krav på vederlag, dvs. ingen köpeskilling betalades. Dessutom åtog sig S:t Michels stad att överlåta marken i byggfärdigt skick. I det syftet ersatte S:t Michels stad Karjaportti för kostnaderna för arbetet med att jämna till tomten. Dessa kostnader uppgick till 2000000 finska mark (ca 336376 euro).
(18) Dessutom vidtogs andra åtgärder till förmån för Karjaportti för uppförandet av produktionsanläggningen i Tikkala. Finnvera beviljade lån och garantier på 20000000 finska mark (cirka 3363759 euro) och arbets- och näringsministeriet (dåvarande handels- och industriministeriet) gav direkta bidrag på 15000000 finska mark (ca 2552819 euro).
(19) Tabell II Bruttobidragsekvivalent för åtgärderna i EURO
Totalt hade det i skälen 14–18 beskrivna stödet för uppförande av produktionsanläggningen i Tikkala ett nominellt värde av 63783719 finska mark (ca 10757652 euro). Bruttobidragsekvivalenten för åtgärderna uppgick till 3617143 euro, i enlighet med översikten i följande tabell: Åtgärd Belopp Bruttobidragsekvivalent. Garanti från S:t Michels stad 4204698 345786 S:t Michels stads överlåtelse av mark 300000 300000 Tilljämning av tomten betald av S:t Michels stad 336376 336376 Lånet från Finnvera 1681879 82162 Direkta bidrag från handels- och industriministeriet 2552819 2552819 TOTALT 10757652 3617143
(20) Finland har beräknat bruttobidragsekvivalenten för garantin från S:t Michels stad på följande sätt: man jämförde marknadsräntan för en jämförbar garanti (1,75 %) med den garantipremie som faktiskt togs ut av S:t Michels stad (0 %). Stödinslaget i garantin motsvarar skillnaden mellan de två premierna, dvs. 1,75 %. Om S:t Michels stad hade tagit ut en premie med en sådan ränta skulle den ha inkasserat 2406250 finska mark i premier under garantins tioåriga löptid, vilket diskonterat med en skattesats på 5,7 % den dag då garantin beviljades skulle utgöra 1055949 finska mark (ca 345786 euro).
(21) Finland har beräknat bruttobidragsekvivalenten för lånet från Finnvera på följande sätt: Man jämförde den ränta som Finnvera tagit för lånet (6 månaders Euribor plus 1,75 %) med referensräntan i enlighet med kommissionens meddelande om metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor som gällde vid den tidpunkt då lånet beviljades. Stödinslaget motsvarar skillnaden mellan de två räntesatserna under lånets löptid (10 år). Den provision som Karjaportti måste betala för lånet (0,5 %) drogs från resultatet av beräkningen. Diskonterat med en skattesats på 5,7 % uppgick stödinslaget till 82162 euro den dag då garantin beviljades.
(22) Tabell III Fördelning av projektkostnaderna avseende inköpspriser i EURO
De stödberättigande investeringskostnaderna beräknades på grundval av de kostnader som avser inköpspriser, i enlighet med fördelningen i följande tabell: Mark och byggnader 14208192 Maskiner och utrustning 11155379 Kontorsutrustning/programvara 572356 TOTALT 25935928
(23) Stödinslaget på 3617143 euro motsvarar en stödnivå på 13,95 % av de totala stödberättigande kostnaderna på 25935928 euro.
(24) Karjaportti hade ansökt om de åtgärder som S:t Michels stad beviljade innan arbetet med investeringsprojektet inleddes. Finland vidtog åtgärderna för att främja regional utveckling. Den nya produktionsanläggningen skulle öka antalet arbetstillfällen i regionen från omkring 400 till 550 eller 600.
Köp av mark (åtgärd 3)
(25) Den 28 februari 2002 köpte S:t Michels stad sex fastigheter och en byggnad med åtföljande hyresavtal av Karjaportti. Köpeskillingen uppgick till 6646787 euro. Den dag när S:t Michels stads köp av fastigheterna avslutades, och i fråga om en fastighet, den dag när äganderätten fördes över på S:t Michels stad, var fastigheterna fria från inteckningar.
Garanti beviljad 8 mars 2004 (åtgärd 4)
(26) Genom ett beslut av den 8 mars 2004 beviljade stadsfullmäktige i S:t Michel en garanti som täckte 100 % av ett lån på 607054 euro som Tapiola skulle bevilja. Den 14 april 2004 beviljades lånet med en fast räntesats på 4 % och med en löptid på tio år. Garantin beviljades utan garantiavgift och som en absolut garanti. Lånet och garantin ersatte ett lån från Tapiola för vilket S:t Michels stad ursprungligen hade beviljat en garanti genom ett beslut av den 2 november 1992. Det ursprungliga lånet uppgick till 7,5 miljoner finska mark (1261409 euro) och beviljades med en räntesats på 4,5 % för en tioårsperiod.
(27) Som säkerhet för garantin ställdes inteckningar i produktionsanläggningen i Tikkala som redan användes som säkerhet för åtgärd 1. Dessutom innehade S:t Michels stad en inteckning som i pantregistret hade ett registrerat värde på 25 miljoner finska mark. Även denna inteckning användes redan som säkerhet för åtgärd 1.
(28) När det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes i december 2004 krävde Tapiola att Karjaporttis utestående skulder skulle betalas av S:t Michels stad på grundval av garantin. Efter att ha betalat dessa skulder gick S:t Michels stad in som fordringsägare till Karjaportti i stället för Tapiola (se skäl 34).
Garanti beviljad den 10 maj 2004 (åtgärd 5)
(29) Genom beslut av den 10 maj 2004 beviljade stadsfullmäktige i S:t Michel en absolut garanti som täckte 100 % av ett lån på 1,7 miljoner euro som skulle beviljas av Tapiola. Därefter, den 8 juni 2004, beslutade Tapiola beslut att bevilja ett treårigt investeringslån på 1,7 miljoner euro med en rörlig räntesats på 12 månaders Euribor plus en fast räntemarginal på 0,3 %. Garantin beviljades utan garantiavgift och som en absolut garanti. Som säkerhet för garantin ställdes samma fastighetsinteckning i produktionsanläggningen i Tikkala som i åtgärd 1 och åtgärd 4 och exakt samma företagsinteckning, som innehades av S:t Michels stad. Dessutom mottog S:t Michels stad ett nytt pantförskrivningsinstrument till ett registrerat värde av 1135268 euro på produktionsanläggningen i Tikkala som en särskild utfästelse.
(30) När det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes i december 2004 krävde Tapiola att Karjaporttis utestående skulder skulle betalas av S:t Michels stad på grundval av garantin. Efter att ha betalat dessa skulder gick S:t Michels stad in som fordringsägare till Karjaportti i stället för Tapiola (se skäl 34).
Åtgärder inom det domstolsövervakade saneringsförfarandet (åtgärd 6)
(31) Den 17 november 2004 väckte Karjaportti, tillsammans med borgenärerna Nordea Bank Finland Abp (nedan kallad Nordea Bank), Nordea Rahoitus Suomi Oy (nedan kallat Nordea Financing) och OKO Osuuspankkien Keskuspankki Oyj (sedan den 1 mars 2008 heter detta företag Pohjola Pankki Oyj, nedan kallat OKO/Pohjola Bank) talan om inledning av ett domstolsövervakat saneringsförfarande hos tingsrätten i S:t Michel. Enligt finsk lag får ett sådant saneringsförfarande genomföras för att sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter för att garantera verksamhetens fortbestånd och åstadkomma skuldreglering. Det domstolsövervakade saneringsförfarandet rörande Karjaportti inleddes genom ett beslut som S:t Michels tingsrätt fattade den 1 december 2004. Enligt lagen får gäldenären, när förfarandet inletts, inte betala tillbaka saneringsskulder eller ställa säkerhet för sådana skulder. Saneringsskulder är alla skulder som har uppkommit innan förfarandet inleddes.
(32) Därefter lämnades ett saneringsprogram till tingsrätten den 23 juni 2005 och ett ändrat saneringsprogram den 30 november 2005. Saneringsprogrammet, som tingsrätten fastställde den 30 januari 2006, hade en löptid på tio år (t.o.m. den 1 juli 2015). Mellan 2004 och 2008 sade Karjaportti upp 372 anställda och lade ut en del av sin verksamhet (bl.a. inköp, slakt och styckning) på underleverantörer.
(33) Sammanlagt cirka [30–70] % av de saneringsskulder som omfattades av det domstolsövervakade saneringsförfarandet hade privata fordringsägare. De största privata fordringsägarna är bankerna Nordea Bank och OKO/Pohjola Bank samt Nordea Financing.
(34) Den 16 december 2004 begärde Tapiola, i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet, att S:t Michels stad skulle betala de utestående beloppen för de tre i avsnitt 3.1.1, 3.1.3 och 3.1.4 beskrivna lån som garanterats av S:t Michels stad. Efter att ha betalat Tapiola blev S:t Michels stad Karjaporttis fordringsägare vad gäller de tre utestående lånen, som totalt uppgick till 5356895 euro. Som säkerhet för lånen ställdes den säkerhet som beskrivs i skälen 15, 27 och 29.
(35) Dessutom inkom S:t Michels stad med en fordran på 682087 euro i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Beloppet bestod av obetalda avgifter till stadens fastighetsförvaltning, vattenvårdsavdelning och avfallshanteringsavdelning. För denna fordran ställdes också den säkerhet som beskrivs i skälen 15, 27 och 29.
(36) Tabell IV Stora säkerhetsskulder i EURO
Dessa lån och andra skulder (obetalda avgifter) gentemot S:t Michels stad betraktades som stora säkerhetsskulder i det domstolsövervakade saneringsförfarandet. De övriga säkerhetsskulderna innehades av privata parter (Nordea Bank, Nordea Financing, OKO/Pohjola Bank) samt Finnvera. Gäldenär med anspråk på stora säkerhetsskulder Belopp Andel i % Nordea Bank […]* [10–40] % Nordea Financing […] [0–20] % OKO/Pohjola Bank […] [10–40] % Finnvera […] [10–40] % S:t Michels stad – lån på grund av ianspråktagna garantier […] [10–40] % S:t Michels stad – andra skulder (obetalda avgifter) […] [0–20] % TOTALT 24579150 100 %
(37) Vad gäller dessa lån och andra skulder (obetalda avgifter) gentemot S:t Michels stad omfattade saneringsprogrammet följande åtgärder:
(38) S:t Michels stads lån på 5356895 euro behandlades som en säkerhetsskuld och delades in i två delar. Räntorna för bägge delarna sänktes i enlighet med saneringsprogrammet: För lånedelen på 4,0 miljoner euro var räntan […] Euribor minus […] % (räntan skulle dock inte att vara högre än […] % eller lägre än […] %) t.o.m. den 31 december 2010. Efter detta datum har en ränta motsvarande […] Euribor tagits ut. För den återstående delen på 1356895 miljoner euro har en räntesats motsvarande […] Euribor tagits ut. De obetalda avgifterna på 682087 euro behandlades liksom lånen som säkerhetsskuld och räntan sänktes till […] Euribor.
(39) Tabell V Räntebelopp för stora säkerhetsskulder (i EURO)
Enligt saneringsprogrammet ska en ränta motsvarande […] Euribor uppbäras också för privata fordringsägares säkerhetsskulder. För en viss del av lånet för varje fordringsägare, utom […], tillämpas en sänkt räntesats motsvarande […] Euribor minus […] %, en lägsta ränta på […] % och en högsta ränta på […] % t.o.m. den 31 december 2010. Efter den 31 december 2010 har räntesatsen för alla säkerhetsskulder varit […] Euribor. Gäldenär med anspråk på stora säkerhetsskulder Ränta motsvarande […] Euribor minus […] % t.o.m. 31.12.2010. Efter detta datum tas en ränta motsvarande […] Euribor ut för ett belopp av Ränta i form av […] Euribor till ett belopp av Nordea Bank och Nordea Financing […] […] OKO/Pohjola Bank […] […] Finnvera […] […] S:t Michels stad – lån på grund av ianspråktagna garantier […] […] S:t Michels stad – andra skulder (obetalda avgifter) […]
(40) S:t Michels stad gick med på ett uppskov av betalningen av de skulder som nämns ovan. Enligt saneringsprogrammet är det tänkt att S:t Michels stads säkerhetsskulder ska återbetalas 2015. Den första delbetalningen skulle ha betalats den 1 juli 2009, från 2010 och framåt planerades två utbetalningar per år, och 2015 skulle den återstående största delen av säkerhetsskulderna betalas, dvs. […] euro för lånen på grund av ianspråktagna garantier respektive […] euro för andra skulder (obetalda avgifter).
(41) Tabell VI Uppskov med återbetalningen (i EURO)
Även de privata fordringsägarna gick med på ett uppskov med betalningen av deras säkerhetsskulder. Gäldenär med anspråk på stora säkerhetsskulder Skulder Delbetalning som förfaller 1.7.2009 och 2.1.2010 och 1.7.2010 % av det totala skuldbeloppet Delbetalning som förfaller 2.1.2011 och 1.7.2011 % av det totala skuldbeloppet Delbetalning var sjätte månad fr.o.m. 2.1.2012 t.o.m. 2.1.2015 % av det totala skuldbeloppet Delbetalning som förfaller 1.7.2015 % av det totala skuldbeloppet Nordea Bank […] […] […] […] […] […] […] […] […] Nordea Financing […] […] […] […] […] […] […] […] […] OKO/Pohjola Bank […] […] […] […] […] […] […] […] […] Finnvera […] […] […] […] […] […] […] […] […] S:t Michels stad […] […] […] […] […] […] […] […] […] S:t Michels stad […] […] […] […] […] […] […] […] […] Totalt 24579150 500000 2 % 1000000 4 % 1500000 6 % 10579150 43 %
(42) Enligt saneringsprogrammet skulle det utestående beloppet i form av lån och obetalda avgifter betalas tillbaka till S:t Michels stad senast 2015, till största delen under sistnämnda år. Om Karjaportti inte uppfyller vissa ekonomiska krav år 2015, i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet (förhållandet mellan skulder och rörelsemarginal större än 4), kommer S:t Michels stad att avstå från högst [0–3] miljoner euro av de utestående skulderna.
(43) Också de övriga borgenärernas fordringar kommer att minska i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Nordea Bank kommer att efterskänka högst [0–3 miljoner] euro och Nordea Financing högst [0–2 miljoner] euro. Finnveras fordran kommer att reduceras med högst [0–2 miljoner] euro. […] fordran reduceras inte. Enligt saneringsprogrammet ska de belopp med vilka säkerhetsskulderna reduceras baseras på värdet av säkerheterna för de säkrade lånen i två olika scenarier: i det första scenariot fortsätter Karjaportti med sin verksamhet, i det andra scenariot ändras eller upphör Karjaporttis verksamhet, dvs. säkerheterna måste tas i anspråk. De två värdena fastställdes i två oberoende utvärderingar. Det belopp med vilket säkerhetsskulden minskades rent konkret fastställdes därefter för varje borgenär separat, med beaktande av borgenärens rankning och en jämförelse mellan värdena i de två olika scenarierna.
Köp av aktier från Karjaportti (åtgärd 7)
(44) Den 2 september 2005 sålde Karjaportti 50 % av aktierna i fastighetsbolaget Kiinteistö Oy Suksimäki till ett företag som ägs av S:t Michels stad för en köpeskilling på 860000 euro.
Omvandling av obetalda räntor till lån (åtgärd 8)
(45) Karjaportti betalade ingen ränta för S:t Michels stads säkerhetsskulder för perioden 16 december 2004–19 december 2005. Dessa räntor uppgick till 281982 euro och omvandlades genom ett beslut som S:t Michels stadsfullmäktige fattade den 19 december 2005 till ett lån för en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan på lånet är 3 månaders Euribor plus 0,3 %. Karjaportti förväntades börja betala tillbaka lånet i mars 2009 i fyra lika stora delbetalningar som skulle betalas två gånger om året. Det betyder att företaget under 2009 skulle betala 144991 euro under 2009 och 144991 euro under 2010. Återbetalningen av de utestående beloppen sköts upp åtminstone delvis (se åtgärd 12).
(46) Det fastställdes i princip i saneringsprogrammet att obetalda räntor skulle omvandlas till lån 2005. Enligt programmet skulle alla fordringsägare med säkerhetsrätt, inte endast S:t Michels stad, behandlas på samma sätt i detta sammanhang. Den 28 december 2005 omvandlade [en privat fordringsägare] följaktligen räntor till ett lån på omkring 1623000 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan var 3 månaders Euribor plus 1,5 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009. Den 29 december 2005 omvandlade [en annan privat fordringsägare] räntor till ett lån på omkring 1532500 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan var 3 månaders Euribor plus 2 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009.
Avskrivning av skulder i bokslutet för 2006 (åtgärd 9)
(47) Genom ett beslut av den 5 februari 2007 enades S:t Michels stadsstyrelse om att i bokslutet för 2006 skriva ned en fordran på Karjaportti på 274023 euro. Nedskrivningen av fordran i bokslutet hade ingen effekt på det rättsliga förhållandet mellan borgenär och gäldenär, och följaktligen fortsatte S:t Michels stad att driva in sina fordringar.
Avskrivning av skulder i bokslutet för 2008 (åtgärd 10)
(48) S:t Michels stad skrev ned en osäker fordran på Karjaportti på 5,7 miljoner euro i sitt bokslut för 2008. Nedskrivningen av fordran i bokslutet hade ingen effekt på det rättsliga förhållandet mellan borgenär och gäldenär, och följaktligen fortsatte S:t Michels stad att driva in sina fordringar.
Icke-genomförd garanti som planerats för 2009 (åtgärd 11)
(49) Stadsfullmäktige i S:t Michel beslutade den 8 december 2008 att bevilja en absolut garanti på 2,75 miljoner euro som skulle täcka ett framtida lån från Tapiola till Karjaportti. Stadsfullmäktige gav stadsstyrelsen rätt att besluta om de närmare villkoren rörande den absoluta garantin, dvs. om genomförandet av garantin. Enligt anmälan skulle lånet ha uppgått till 5819807 euro med en ränta på 3,65 %. Som ersättning för garantin anges i den anmälda åtgärden en engångsavgift på 4 %. Garantin beviljas för tio år.
(50) Stadsfullmäktiges beslut vann inte laga kraft, eftersom ett klagomål inlämnats till förvaltningsdomstolen i Kuopio (Kuopion hallinto-oikeus). Med anledning av detta klagomål beslutade domstolen att S:t Michels stad skulle avbryta genomförandet av garantin och ansöka om godkännande av stödet hos kommissionen.
(51) Tapiola avstod från att bevilja lånet till Karjaportti, eftersom S:t Michels stadsfullmäktiges beslut att bevilja garantin inte vunnit laga kraft. Slutligen drog Finland tillbaka sin anmälan av garantin i mars 2010, efter det att Karjaportti dragit tillbaka sin garantiansökan och stadsstyrelsen den 22 februari 2010 beslutat att inte genomföra stadsfullmäktiges beslut.
Omläggning av skulder sedan 2009 (åtgärd 12)
(52) Uppskov med återbetalningen av säkerhetsskulder: Enligt det domstolsövervakade saneringsprogrammet skulle Karjaportti betala tillbaka […] euro år 2009 och […] euro år 2010 av de utestående säkerhetsskulderna (se tabell VI). Enligt anmälan borde företaget ha fått uppskov med återbetalningen av dessa belopp, som längst till och med den 1 juli 2015.
(53) Uppskov med återbetalningen av det lån som beviljades 2005 (omvandling av obetalda räntor): Meningen var att Karjaportti skulle återbetala 140991 euro år 2009 och ett lika stort belopp år 2010 av det utestående beloppet för de räntor som omvandlats till ett lån (se skäl 40). Enligt anmälan borde företaget ha fått uppskov med återbetalningen av dessa belopp till 2011–2013.
(54) Förvaltningsdomstolen i Kuopio (Kuopion Hallinto-Oikeus) förbjöd genomförandet av stadsfullmäktiges beslut om skuldomläggning den 4 februari 2009. En omläggning av skulder verkar emellertid ändå ha ägt rum. Med början i maj 2009 lade Karjaportti med jämna mellanrum fram förslag för S:t Michels stad och sina andra borgenärer om att skjuta upp betalningen av förfallna skulder för att säkerställa fortsatt drift av andelslaget. Dessa förslag godkändes av S:t Michels stadsstyrelse.
Åtgärder som beviljats av Finnvera
(55) Enligt den information som lämnats av Finland beviljade Finnvera flera lån och garantier till Karjaportti under åren 2004–2008.
(56) Finnvera är ett specialiserat finansieringsbolag ägt av Finland och det officiella exportkreditinstitutet i Finland. Finnveras verksamhet styrs av statens industripolitiska mål och de politiska mål som avser ägande. Dessa mål omfattar följande: att öka antalet nystartade företag, möjliggöra finansiering med anledning av förändringar som drabbar små och medelstora företag samt att främja företags tillväxt, internationalisering och export. I sin verksamhet förväntas Finnvera följa principen om ekonomisk självförsörjning. Finland täcker dock en del av Finnveras kredit- och garantiförluster. Staten är direkt ansvarig för inhemska garantier och exportkreditgarantier som beviljas av Finnvera och staten beviljar garantier för Finnveras förvärv av egna medel. Dessa statliga åtgärder gentemot Finnvera omfattas inte av detta beslut. Kommissionen förbehåller sig rätten att bedöma dem i ett senare skede. Finnvera omfattas av förvaltningslagen (2003/434).
(57) Vad gäller själva styrningen av företaget Finnvera företräder förvaltningsrådet, som övervakar styrelsens och verkställande direktörens administration av företaget, företagets ägare, som i Finnveras fall är staten. Ledamöterna i förvaltningsrådet väljs bland de politiska partiernas riksdagsgrupper på grundval av deras representation i riksdagen. Dessutom omfattar Finnveras förvaltningsråd företrädare för organisationer i linje med företagets industripolitiska mål. Styrelsen, som har 6–9 medlemmar och 2 suppleanter, anger företagets strategi, godkänner boksluten och delårsrapporten, främjar företagets utveckling och ser till att verksamheten följer lagen och uppfyller de mål som fastställts av ägaren. Fyra av styrelsens ledamöter och de båda suppleanterna väljs bland kandidater som olika ministerier har utsett. Verkställande direktören är ansvarig för företagets administration.
(58) Finnvera är befriat från inkomstskatt sedan den 25 september 2007. Kommissionen har godkänt denna befrielse. Beslutet om godkännande grundar sig på det faktum att Finland har lovat att Finnvera ska begränsa sig till att förvalta statliga stödordningar.
Garanti beviljad den 17 mars 2004 (åtgärd 13)
(59) Den 17 mars 2004 beviljade Finnvera en garanti för 100 % av ett lån på 91000 euro med en avgift på 3 % per år. Lånet, som hade en löptid på tre år, beviljades av Tapiola med en fast ränta på [2–5] % per år. Lånet och garantin ersatte ett lån som Tapiola beviljat år 1992.
Lån beviljat den 12 januari 2006 (åtgärd 14)
(60) Den 12 januari 2006 beviljade Finnvera Karjaportti ett lån på 180000 euro till en ränta på 6 månaders Euribor plus 2 % per år. Lånet hänger samman med ränta som upplöpt under saneringsförfarandet mellan den 2 december 2004 och den 28 februari 2008 och som senare omvandlades till en ny kreditfacilitet. För lånet ställdes säkerhet genom inteckningar i fastigheter i Tikkala, Villmanstrand och Kouvola samt genom aktier i […]. Lånet löpte till utgången av 2010 och borde ha börjat betalas tillbaka 2009. Den 23 november 2011 var […] euro av kapitalet fortfarande obetalt. De privata fordringsägarna […] och […] omvandlade vid samma tidpunkt räntorna till lån.
(61) Den 28 december 2005 omvandlade [en privat fordringsägare] räntor till ett lån på omkring 1623000 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan är 3 månaders Euribor plus 1,5 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009.
(62) Den 29 december 2005 omvandlade [en annan privat fordringsägare] räntor till ett lån på omkring 1532500 euro med en låneperiod som löpte till utgången av 2010. Räntan var 3 månaders Euribor plus 2 %. Karjaportti förväntades börja återbetala lånet under 2009.
Garanti beviljad den 14 september 2006 (åtgärd 15)
(63) Den 14 september 2006 beviljade Finnvera […] en motgaranti på 300000 euro med en avgift på 1,65 % per år som betalades av Karjaportti. […] beviljade i sin tur Karjaportti en garanti för samma belopp, med en ränta på 1,25 %. Denna garanti och motgarantin täckte 16,7 % av ett belopp på 1,8 miljoner euro som avsåg ett underleverantörsavtal mellan […] och Karjaportti. Finnveras garanti hade en giltighetstid på åtta månader. Resten av underleverantörsavtalet täcktes av garantier från […] (825000 euro) och […] (675000 euro), som tog ut en avgift på 1,75 %. Finnvera deltog inte i beviljandet av dessa garantier, dvs. ingen motgaranti gavs. Finnveras motgaranti löpte ut den 30 juni 2007 utan att ha tagits i anspråk. Finnvera ådrog sig således inga betalningsskyldigheter på grundval av denna garanti.
Lån beviljat den 6 juli 2007 (åtgärd 16)
(64) Den 6 juli 2007 beviljade Finnvera Karjaportti ett lån på 250000 euro till en ränta på 6 månaders Euribor plus 2,5 % per år. Lånet hade en löptid på sex månader och det borde ha betalats tillbaka senast den 15 januari 2008. Hittills har endast en del av lånet betalats tillbaka (utestående belopp 23 november 2011: […]).
(65) Samtidigt beviljade de privata fordringsägarna […] och […] lån på 800000 euro respektive 650000 euro, också med en löptid på sex månader. Räntan på dessa lån är 1 månads Euribor plus 2 %. Återbetalningen av deras lån har också försenats (utestående belopp per den 23 november 2011: […] euro respektive […] euro).
(66) För dessa två lån och det lån som beviljats av Finnvera lämnade Karjaportti följande säkerhet: En företagsinteckning med ett registrerat värde av 1850067 euro, aktier i företaget […] samt ett bankkonto. Dessa säkerheter fördelades mellan Finnvera, […] och […] enligt deras risker i samband med lånen. De tre borgenärerna hade samma rangordning och delade på säkerheten genom procentandelar (Finnvera: [0–30] %, [den första privata fordringsägaren]: [10–50] % och [den andra privata fordringsägaren]: [10–50] %).
Garanti beviljad den 9 januari 2008 (åtgärd 17)
(67) Den 9 januari 2008 beviljade Finnvera […] en motgaranti på 280000 euro med en avgift på 2,5 % per år som betalades av Karjaportti. Motgarantin täckte 80 % av en garanti på 350000 euro som […] beviljade Karjaportti den 11 januari 2008 och som gällde ett underleverantörsavtal mellan […] och […]. […] tog ut en avgift på [0–3] %. Finnvera hade tillgång till en säkerhet i form av en aktiepost som Karjaportti innehade i […]. Enligt en beräkning daterad den 8 januari 2008 som gjorts av Finnvera hade dessa aktier vid den tidpunkt då motgarantin beviljades ett säkerhetsvärde på […] euro för Finnvera. Motgarantin löpte ut den 28 februari 2011, och inga betalningar gjordes på grundval av den.
SKÄL TILL ATT INLEDA FÖRFARANDET
(68) Såsom anges i skälen 2, 3 och 6 beslutade kommissionen den 8 april 2009 att inleda ett formellt granskningsförfarande (nedan kallat det första beslutet om att inleda förfarandet). Detta formella granskningsförfarande utsträcktes den 15 december 2009 till att omfatta flera ytterligare åtgärder (nedan kallat det andra beslutet om att inleda förfarandet).
Åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad Garanti beviljad den 12 juni 2000 (åtgärd 1)
(69) I sitt första beslut om att inleda förfarandet betvivlade kommissionen att åtgärden i fråga är förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. För det första kan åtgärden, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (nedan kallat 2000 års tillkännagivande om garantier), som gällde vid den tidpunkt då åtgärden beviljades, utgöra statligt stöd eftersom garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Denna slutsats påverkas inte av det nu gällande tillkännagivandet om statliga garantier från 2008. Att bevilja garantin utan avgift, dvs. att i praktiken ta en finansiell risk utan att få något tillbaka, är inte något som en privat marknadsaktör skulle göra.
(70) Vad gäller förenligheten betvivlade kommissionen att garantin skulle kunna uppfylla villkoren för ett undantag enligt artikel 107.3 i EUF-fördraget. Enligt en preliminär bedömning föreföll villkoren i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (nedan kallade 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer) inte ha varit uppfyllda.
Överlåtelse av mark (åtgärd 2)
(71) I det andra beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om försäljningen genomförts enligt principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom villkoren i kommissionens meddelande om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader inte var uppfyllda. Det ansågs att inget marknadspris betalades, eftersom marken överläts till Karjaportti utan villkor. Dessutom behövde Karjaportti inte bära kostnaderna för att jämna till marken.
Förvärv av mark (åtgärd 3)
(72) I det andra beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om köpevillkoren var förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom Finland inte lagt fram några bevis för att förvärvet av fastigheterna skett på marknadsvillkor, t.ex. genom att fastigheterna värderats av en oberoende expert.
Garanti beviljad den 8 mars 2004 (åtgärd 4)
(73) I sitt andra beslut om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om åtgärden i fråga var förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. För det första kan åtgärden, enligt 2000 års tillkännagivande om statliga garantier som gällde vid tidpunkten för beviljandet, utgöra statligt stöd eftersom garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Denna slutsats påverkas inte av det nu gällande tillkännagivandet om statliga garantier från 2008. Att bevilja garantin utan avgift, dvs. att i praktiken ta en finansiell risk utan att få något i gengäld, är dessutom inte något som en privat marknadsaktör skulle göra, särskilt inte i en situation där företaget redan var i svårigheter.
(74) Vad gäller åtgärdens förenlighet med den inre marknaden fick kommissionen inte tillräckligt med information för att kunna avgöra om kraven i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer var uppfyllda.
Garanti beviljad den 10 maj 2004 (åtgärd 5)
(75) Kommissionen hade liknande tvivel vad gäller den garanti som beviljades den 8 mars 2004.
Samtycke till det domstolsövervakade saneringsförfarandet (åtgärd 6)
(76) I sitt första beslut om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om de åtgärder som vidtas i samband med saneringen är förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.
(77) För det första gick S:t Michels stad med på att sänka räntorna på säkerhetsskulderna, vilket resulterade i att de räntor som togs ut låg långt under referensräntan för Finland vid den tidpunkten. Eftersom referensräntan anses vara marknadsräntan för sunda företag och eftersom Karjaportti var i svårigheter vid den tidpunkten, fann kommissionen det osannolikt att en privat fordringsägare skulle ha beviljat lånen till en så låg ränta.
(78) Vad gäller åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden hade kommissionen när förfarandet inleddes endast begränsat med information om de saneringsåtgärder som Karjaportti vidtagit sedan 2004. Kommissionen ansåg att den fortlöpande saneringen inte föreföll ha lyckats så bra, eftersom skattemyndigheterna lämnat in en konkursansökan rörande Karjaportti i december 2008. Kommissionen tvivlade därför på att en långsiktig lönsamhet för företaget skulle kunna uppnås genom de omstruktureringsåtgärder som vidtagits. Kommissionen kunde inte bedöma om övriga villkor för stöd till omstrukturering enligt 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer var uppfyllda, eftersom det inte gjorts någon anmälan eller lagts fram någon saneringsplan.
Köp av aktier från Karjaportti (åtgärd 7)
(79) I det andra beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om åtgärden i fråga var förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom Finland inte lagt fram några bevis för att aktieköpet skett på marknadsvillkor.
Omvandling av obetalda räntor till lån (åtgärd 8)
(80) Vad gäller omvandlingen av de obetalda räntorna till ett lån gick S:t Michels stad med på att debitera en mycket låg ränta för lånet. Privata fordringsägare som omvandlar obetalda räntor till lån förhandlade sig till högre räntor, vilket föranledde kommissionen att ifrågasätta om ett sådant tillvägagångssätt var förenligt med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.
Avskrivning av skulder i boksluten för 2006 och 2008 (åtgärd 9 och åtgärd 10)
(81) I det andra beslutet om att inleda förfarandet ansåg kommissionen att om avskrivningen av skulder i boksluten för 2006 och 2008 också omfattade att den juridiska skyldigheten att betala tillbaka skulden upphörde, skulle avskrivningen medföra en fördel för Karjaportti. Enligt kommissionen kunde det ifrågasättas om en privat investerare hade agerat på samma sätt.
Icke-genomförd garanti som planerats för 2009 (åtgärd 11)
(82) I det första beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om S:t Michels stad agerat som en privat investerare när den beviljade garantin och ansåg preliminärt att garantin omfattade statligt stöd. När det gäller förenligheten med den inre marknaden betvivlade kommissionen att garantin var förenlig med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, eftersom principen om att ett stöd får beviljas bara en gång inte verkade ha följts. Dessutom var avgiften och räntan på lånet för låga för att uppfylla villkoret i punkt 25 a i riktlinjerna, och garantin var inte förenlig med punkt 25 c i riktlinjerna eftersom den inte var begränsad till sex månader.
Omläggning av skulder sedan 2009 (åtgärd 12)
(83) I det första beslutet om att inleda förfarandet ställde sig kommissionen tveksam till om S:t Michels stad agerade som en privat fordringsägare när den gick med på att lägga om skulder och ansåg preliminärt att garantin omfattade statligt stöd. När det gäller förenligheten med den inre marknaden betvivlade kommissionen att omläggningen av skulder var förenlig med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, eftersom principen om att ett stöd får beviljas bara en gång inte verkade ha följts. Dessutom uppfyllde omläggningen av skulder inte villkoren för undsättningsstöd. Åtgärden var inte begränsad till sex månader och var alltså inte förenlig med punkt 25 c i riktlinjerna.
Åtgärder som beviljats av Finnvera (åtgärderna 13-17)
(84) I det andra beslutet om att inleda ett förfarande ansåg kommissionen att åtgärderna bestod av statliga medel och kunde tillskrivas staten, eftersom finska staten äger 100 % av Finnvera. Vad lånen beträffar betvivlade kommissionen att den ränta som togs ut översteg de tillämpliga referensräntorna. Dessutom hade kommissionen inte tillräckligt med information för att kunna avgöra om åtgärderna beviljats tillsammans och på samma villkor med privata investerare. Vad gäller garantierna betvivlade kommissionen att de beviljades på grundval av befintliga ordningar, eftersom garantier som beviljas ett stort företag i svårigheter inte skulle omfattas av sådana ordningar. Om åtgärderna beviljades utanför en befintlig stödordning var det enligt kommissionen tveksamt om de var förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi.
KOMMENTARER FRÅN FINLAND Åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad Garanti beviljad den 12 juni 2000 (åtgärd 1)
(85) Finland hävdar att garantin inte bör betraktas som statligt stöd, eftersom Karjaportti troligen skulle ha kunnat få en sådan garanti från privata kapitalmarknader. Finland hänvisar till att Tapiola beviljade lånet, för vilket säkerhet ställts genom garantin i fråga, som en del av ett finansieringspaket på 25 miljoner euro för investeringar i produktionsanläggningen i Tikkala. Även andra parter bidrog till finansieringen. Staten stödde investeringen genom att överlåta marken och bära kostnaderna för tilljämningen av marken, vilken sköttes av S:t Michels stad (se skälen 89 och 90), genom de lån och garantier som beviljades av Finnvera och genom de direkta bidrag som handels- och industriministeriet beviljade.
(86) Dessutom gör Finland gällande att S:t Michels stad behandlade alla garantisökande företag på lika villkor.
(87) Om åtgärden ska betraktas som statligt stöd anser Finland att stödet måste vara förenligt med den inre marknaden, eftersom det beviljades i enlighet med riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (1998 års regionalstödsriktlinjer). Stora företag var berättigade till regionalstödsåtgärder på grundval av artikel 107.3 a i EUF-fördraget om de inte överskred 24 % av de stödberättigande nettokostnaderna. Dessa villkor var uppfyllda. Framför allt tillhandahöll Finland en beräkning enligt vilken bruttobidragsekvivalenten fortfarande vore under 24 % även om allt statligt stöd för investeringen togs med i beräkningen.
Överlåtelse av mark (åtgärd 2)
(88) Finland hävdar att tomtens nuvarande bokförda värde inte är en lämplig indikator för att fastställa vad tomten var värd när den överläts. S:t Michels stad uppskattar att tomten hade ett marknadsvärde på 300000 euro vid tidpunkten för överlåtelsen. Enligt Finland uppgick kostnaderna för att jämna till marken till 2 miljoner finska mark (336376 euro).
(89) Finland anser att överlåtelsen av tomten och bärandet av kostnaderna för att jämna till marken stämmer överens med 1998 års regionalstödsriktlinjer (se skäl 87).
Förvärv av mark (åtgärd 3)
(90) Enligt Finland hängde köpet av fastigheterna 2002 samman med byggandet av produktionsanläggningen i Tikkala som Karjaportti behövde medel till. Finland hävdar att fastigheterna köptes till marknadspris. I utvärderingen beaktades att fastigheterna i huvudsak köptes för att omvandlas till bostäder genom en ändring av detaljplanen, medan en del av området fortsatte att användas i kommersiellt syfte. Dessutom belastades fastigheterna av inteckningar som getts till privata fordringsägare, och en av de sex fastigheterna hade ensam inteckningar på totalt 9,6 miljoner euro, vilket bekräftar att fastigheternas värde översteg köpeskillingen. S:t Michels stad följde således principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och köpet omfattade inte statligt stöd.
Garanti beviljad den 8 mars 2004 (åtgärd 4)
(91) Finland uppger att det garanterade lånet beviljades för att täcka ett gammalt pensionslån som beviljades 1992. S:t Michels stad hade garanterat pensionslånet tillsammans med Finnvera och […]. Som motsäkerhet hade S:t Michels stad fått en inteckning värd 7,5 miljoner finska mark (1261409 euro) på en fastighet tillhörande Karjaportti. S:t Michels stad behöll denna säkerhet när den utfärdade garantin den 8 mars 2004.
(92) Finland hävdar att den ursprungliga garantin beviljades före Finlands anslutning till EU. När S:t Michels stad beviljade den nya garantin den 8 mars 2004 beviljades inget nytt stöd, eftersom den befintliga ursprungliga garantin omvandlades till en ny garanti samtidigt som tillräckliga motsäkerheter bibehölls. Dessutom beviljade också andra garantigivare, som garanterat det gamla pensionslånet, lån till Karjaportti.
(93) Finland bestrider dessutom att Karjaportti våren 2004 var i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Enligt Finland var marknadsprognoserna tillfredsställande under första halvåret 2004 och Karjaportti hade budgeterat en vinst på 3 miljoner euro för 2004. Vidare kunde Karjaportti få lån från privata långivare med relativt låg ränta våren och sommaren 2004. I december 2004 betraktades Karjaportti som ett livsdugligt företag när dess fordringsägare godkände saneringen trots företagets långvariga ekonomiska svårigheter. Annars hade Karjaportti förklarats i konkurs.
Garanti beviljad den 10 maj 2004 (åtgärd 5)
(94) Finland anser att denna garanti utgör en fortsättning på den finansiering som produktionsanläggningen i Tikkala fick av S:t Michels stad år 2000. Garantin beviljades i syfte att slutföra den ursprungliga investeringsplanen som inleddes år 2000. Vid den tidpunkt då garantin beviljades befann sig Karjaportti inte i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, vilket hävdades redan i fråga om den garanti som beviljades i mars 2004 (se skäl 93).
(95) Enligt Finland var garantin förenlig med den inre marknaden även om den omfattade statligt stöd, eftersom den låg i linje med 1998 års regionalstödsriktlinjer. Stora företag var berättigade till regionalstödsåtgärder på grundval av artikel 107.3 a i EUF-fördraget om de inte överskred 24 % av de stödberättigande nettokostnaderna. Dessa villkor var uppfyllda, eftersom stödinslaget i garantin var endast 57835 euro medan Karjaporttis sammanlagda investeringar i Tikkala uppgick till […] euro.
Domstolsövervakat saneringsförfarande (åtgärd 6)
(96) Finland gör gällande att samtliga åtgärder som vidtagits hängde samman med att det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes. Enligt EU-domstolens rättspraxis berättigar inte tillämpningen av ackords- och konkurslagstiftning i sig till att behandla sådan lagstiftning som stöd.
(97) För det andra beviljades inga nya lån medan förfarandet pågick, utan betalningen av skulder som beviljats före omstruktureringen lades om enligt den nationella lagstiftningen om företagssanering, och fordringsägarna behandlades lika. Förutom S:t Michels stads fordringar arrangerades även privata aktörers fordringar om under förfarandets gång. Karjaporttis fordringsägare delades in i flera kategorier. Fordringarna omfattades av lika och likvärdiga villkor inom varje kategori av fordringsägare. Finland påpekar att detta stämmer särskilt för S:t Michels stads säkerhetsskulder. S:t Michels stad verkar således ha agerat som en privat investerare i en marknadsekonomi när den samtyckte till det domstolsövervakade saneringsförfarandet.
(98) Dessutom påpekar Finland att S:t Michels stad ansåg att det var mer lönsamt att lägga om skulderna än att låta Karjaportti gå i konkurs och läggas ner permanent, vilket också framgår av en likvidationsbalans som bifogats saneringsprogrammet.
(99) Vad gäller åtgärdernas förenlighet med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer hävdar Finland att ett företag som omfattas av ett omstruktureringsförfarande i allmänhet bör betraktas som ett företag i svårigheter i den mening som avses i riktlinjerna. De upprepar att saneringsförfarandet inte omfattade statligt stöd och att S:t Michels stad inte genomförde stödåtgärder i samband med saneringsförfarandet.
(100) Finland anför därefter argument för var och en av åtgärderna: Vad gäller ianspråktagandet av S:t Michels garanti för det lån som beviljades år 2000 hävdar Finland att S:t Michel inte beviljat Karjaportti några nya lån, utan bara gått in som fordringsägare på Tapiolas begäran i början av det domstolsövervakade saneringsförfarandet, vilket var en sedvanlig åtgärd i ett sådant saneringsförfarande. Vad gäller villkoren för återbetalning av lånet påpekar Finland att de angetts i saneringsprogrammet och var desamma för alla fordringsägare inom samma kategori.
(101) Vad de obetalda avgifterna beträffar klargör Finland att fordringsägare är stadens fastighetsförvaltning, vattenvårdsavdelning och avfallshanteringsavdelning. Fordringarna består av obetalda avgifter som uppstått innan det domstolsövervakade saneringsförfarandet inleddes. S:t Michels stad beviljade ingen garanti för dessa utestående belopp, eftersom staden var fordringsägare. Därför fördes de in i saneringsprogrammet som en summa när det domstolsövervakade saneringsprogrammet inleddes.
Köp av aktier från Karjaportti (åtgärd 7)
(102) Finland hävdar att aktierna i fastighetsbolaget Kiinteistö Oy Suksimäki köptes till marknadspris från Karjaportti. Finland översände en oberoende värderingsmans uppskattning enligt vilken aktierna skulle varit värda cirka 1 miljon euro vid dåtida hyresnivå. Detta värde anpassades på grundval av den faktiska hyresnivån, vilket ledde till att aktierna köptes för 860000 euro. Fastighetstransaktionen omfattade således inget stödinslag.
Omvandling av obetalda räntor till lån (åtgärd 8)
(103) Vad gäller omvandlingen av de obetalda räntorna till ett lån hävdar Finland för det första att utebliven räntebetalning är en typisk åtgärd i samband med ett domstolsövervakat saneringsförfarande. Omvandlingen av sådana obetalda räntor till lån, som rankas bättre än andra lån, regleras i finsk lagstiftning. Dessutom anser Finland att omvandlingen av de obetalda räntorna till ett lån gjordes i enlighet med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom privata fordringsägare tillsammans med S:t Michels stad omvandlade obetalda fordringar i form av räntor till lån.
Avskrivning av skulder i boksluten för 2006 och 2008 (åtgärd 9 och åtgärd 10)
(104) Finland bekräftar att registreringen av skulderna som förlust är en ren bokföringsåtgärd från borgenärens sida i enlighet med försiktighetsprincipen och motsvarande bestämmelser i bokföringslagen (1336/1997). Finland hävdar att nedskrivningen av skulderna inte påverkar det rättsliga förhållandet mellan borgenär och gäldenär, dvs. skulderna efterskänktes inte. S:t Michels stad har bekräftat att man inte har efterskänkt de skulder som bokförts som förlust och att den fortsätter att driva in dem. Skulden är en del av säkerhetsskulden i det domstolsövervakade saneringsförfarandet.
Icke-genomförd garanti som planerats för 2009 (åtgärd 11)
(105) Innan anmälningen av garantin drogs tillbaka i mars 2010 hävdade Finland att garantin var förenlig med den inre marknaden enligt 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Eftersom anmälan dragits tillbaka presenteras Finlands argument inte närmare.
Omläggning av skulder sedan 2009 (åtgärd 12)
(106) Finland hävdar att omläggningen av skulder är en åtgärd som hör till ett domstolsövervakat saneringsförfarande och att det inte omfattar statligt stöd. Enligt Finland var Karjaporttis borgenärer ense om att omläggningen av skulderna var ett rimligt alternativ för att skydda deras fordringar. Finland har underrättat kommissionen om att den anmälda omläggningen aldrig genomfördes, eftersom förvaltningsdomstolen i Kuopio avbröt genomförandet. Finland förklarar att Karjaporttis skulder icke desto mindre lades om, efter flera förslag från Karjaportti om detta under perioden 2009–2011, förslag som godkändes av S:t Michels stad. Finland hävdar att denna senare omläggning låg i linje med den marknadsekonomiska investerarprincipen, eftersom S:t Michels stad och övriga borgenärer genomförde omläggningen på lika villkor.
Åtgärder som beviljats av Finnvera Garanti beviljad den 17 mars 2004 (åtgärd 13)
(107) Finland anser att garantin beviljades i enlighet med 2000 års tillkännagivande om statliga garantier. I alla händelser omfattade garantin inget statligt stöd. För det första ökade inte Finnveras risk, eftersom garantin ersatte en garanti som Finnvera beviljat tidigare (1992) för ett pensionslån. Detta lån ersattes av ett nytt pensionslån 2004, för vilket Finnvera beviljade garantin i fråga. Dessutom beviljade två privata fordringsägare samtidigt kreditfaciliteter till Karjaportti för att finansiera uppskovet med 2004 års betalningar. Vidare togs en hög avgift ut för garantin, och stödinslaget i garantin låg under tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. Slutligen var prognoserna för Karjaportti goda när garantin beviljades.
Lån beviljat den 12 januari 2006 (åtgärd 14)
(108) Finland anser att det lån som beviljades 2006 inte omfattade statligt stöd, eftersom Finnvera agerade som en privat investerare när det omvandlade de obetalda räntorna till ett nytt lån i överensstämmelse med saneringsprogrammet. Dessutom omvandlade privata fordringsägare sina obetalda räntor till nya lån strax innan Finnvera gjorde det och på motsvarande villkor.
Garanti beviljad den 14 september 2006 (åtgärd 15)
(109) Finland anser att garantin beviljades i enlighet med 2000 års tillkännagivande om statliga garantier. I alla händelser omfattar garantin inte statligt stöd eftersom den endast täcker 16,7 % av 1,8 miljoner euro och privata fordringsägare täckte resten av beloppet med garantier.
Lån beviljat den 6 juli 2007 (åtgärd 16)
(110) Finland anser att det lån som beviljades 2007 inte omfattade statligt stöd eftersom Finnvera agerade tillsammans med privata fordringsägare som beviljade nya lån samtidigt och på motsvarande villkor. Dessutom ställdes säkerhet för lånet genom värdefulla inteckningar och företagsinteckningar.
Garanti beviljad den 9 januari 2008 (åtgärd 17)
(111) Finland anser att motgarantin beviljades i enlighet med 2000 års tillkännagivande om statliga garantier. I alla händelser omfattar den inte statligt stöd eftersom den andra berörda parten var en privat långivare och den avgift som togs ut av Finnvera var betydligt högre än den avgift som togs ut av den privata långivaren.
SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER
(112) Den berörda parten lämnade endast synpunkter på åtgärderna 1, 2, 3, 5, 7, 9 och 10.
Garanti beviljad den 12 juni 2000 (åtgärd 1)
(113) Enligt den berörda parten beviljades garantin för att säkra ett lån på 25 miljoner finska mark för investeringen i en ny produktionsanläggning.
Överlåtelse av mark (åtgärd 2)
(114) Den berörda parten hävdar att Karjaportti tilldelades en tomt och att S:t Michels stad åtog sig att tillhandahålla kommunalteknik och andra nödvändiga tekniska arbeten, till en kostnad på totalt 2,5 miljoner finska mark. Karjaportti betalade 1,2 miljoner finska mark för tomten. I Karjaporttis bokföring värderas tomten till 403000 euro och den berörda parten undrar om tilldelningen av tomten skulle ha kunnat utgöra statligt stöd.
Förvärv av mark (åtgärd 3)
(115) Enligt den berörda parten köpte S:t Michels stad sex övergivna fabriksbyggnader i S:t Michel och betalade sammanlagt 6,7 miljoner euro för dem. En investerare som agerar enligt principen om en privat investerare i en marknadsekonomi skulle inte ha köpt fastigheter av ett företag i allvarliga ekonomiska svårigheter till ett sådant pris.
Garanti beviljad den 10 maj 2004 (åtgärd 5)
(116) Den berörda parten gör gällande att Karjaportti var i allvarliga svårigheter när garantin beviljades. Företaget hade redan stora skulder till S:t Michels stad och den företagsgrupp som ägdes av staden.
Köp av aktier från Karjaportti (åtgärd 7)
(117) Den berörda parten hävdar att det pris som betalades för aktierna i fastighetsbolaget var högre än deras bokförda värde.
Nedskrivning av skulder i boksluten för 2006 och 2008 (åtgärd 9 och åtgärd 10)
(118) Den berörda parten översände en kopia av protokollet från S:t Michels stadsfullmäktiges möte den 5 februari 2007. Vid detta möte beslutade man att skriva ned skulden i bokslutet för 2006. Den berörda parten påpekar vidare att det åtminstone var ovanligt att S:t Michels stad skrev ned Karjaporttis skulder med flera miljoner euro i sitt bokslut för 2008, och ifrågasätter i synnerhet varför S:t Michels stad samtidigt var beredd att bevilja Karjaportti ytterligare garantier.
BEDÖMNING
(119) Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
(120) Villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget är kumulativa och för att en åtgärd ska betraktas som statligt stöd måste således alla villkor uppfyllas samtidigt.
(121) Artikel 107.1 i EUF-fördraget innehåller ett allmänt förbud mot statligt stöd inom EU, men artikel 107.2 och 107.3 möjliggör undantag från den allmänna regeln i artikel 107.1 om att sådant stöd är oförenligt med den inre marknaden.
(122) I de följande avsnitten bedömer kommissionen förekomsten av statligt stöd separat för varje åtgärd som beskrivits. Om kommissionen konstaterar att en åtgärd omfattar statligt stöd gör den en bedömning av stödåtgärdens förenlighet med den inre marknaden. Kommissionen skiljer mellan åtgärder som har dragits tillbaka, åtgärder som har beviljats av S:t Michels stad och åtgärder som har beviljats av Finnvera. Inledningsvis undersöks det vid vilken tidpunkt Karjaportti kan anses ha varit ett företag i svårigheter.
Företag i svårigheter
(123) Både när det gäller förekomsten av statligt stöd och åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden är det relevant huruvida stödmottagaren var i svårigheter vid den tidpunkt då åtgärderna vidtogs. Huruvida Karjaportti kan anses vara ett företag i svårigheter måste bedömas på grundval av 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer till och med den 9 oktober 2004, dvs. den dag då de upphörde att gälla. 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer gäller från och med den 10 oktober 2004.
(124) Enligt 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer kan ett företag anses vara i svårigheter om det uppfyller de s.k. hårda kriterierna i punkt 5 i riktlinjerna, dvs. när företaget förlorat mer än hälften av sitt bokföringsmässigt egna kapital eller skulle kunna bli föremål för ett kollektivt insolvensförfarande enligt nationell lag. Om de hårda kriterierna inte är uppfyllda kan ett företag fortfarande visa de vanliga tecknen på ett företag i svårigheter enligt punkt 6 i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, t.ex. ökande förluster, sjunkande omsättning, växande lager, överkapacitet, minskande kassaflöde, stigande skuldsättningsgrad och finansiella kostnader samt ett sjunkande värde, som kan gå ner till noll, på nettotillgångarna värde (s.k. mjuka kriterier). Punkterna 10 och 11 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer innehåller motsvarande hårda och mjuka kriterier.
(125) Mot denna bakgrund konstaterar kommissionen att Karjaportti inte hade förlorat kapital eller uppvisat de vanliga tecknen på ett företag i svårigheter under år 2000. I själva verket ser Karjaportti ut att vara ett sunt företag som under perioden 2000–2002 bokförde en hög omsättning, ett positivt rörelseresultat, ett stabilt aktiekapital och reserver på relativt höga nivåer (se även tabell I).
(126) Situationen såg mörkare ut under de följande åren. Omsättningen minskade och förlusterna ökade kraftigt från 2003 till 2004. Skulderna ökade och redan i början av 2004 började stödmottagaren lägga om skulder och måste be långivarna om uppskov med förfallna betalningar. Det förefaller också som om Karjaportti hade en viss överkapacitet. Det måste dessutom beaktas att Karjaporttis skulder så tidigt som 2004 inte längre täcktes av reserven för oförutsedda utgifter (se tabell I).
(127) Enligt Karjaporttis årsredovisningshandlingar hade företagets aktiekapital nästan försvunnit under 2004, då det minskade kraftigt till mindre än en tiondedel av sitt värde jämfört med 2003. Sedan dess har företaget noterat ett negativt eget kapital som tenderat att förvärras under de senaste åren. Sedan 2003 har Karjaportti gått med förlust alla år utom 2006. Den vinst som gjordes 2006 kan inte ses som ett tecken på återhämtning för företaget eftersom vinsten inte härrörde från företagets kärnverksamhet. Karjaporttis rörelseresultat förblev negativt, i likhet med de föregående och efterföljande åren. Vinsten under 2006 var inte tillräcklig för att kompensera för det underskott som ackumulerats under tidigare räkenskapsperioder eller för de negativa egna kapitalet. På det hela taget förblev Karjaporttis ekonomiska situation väsentligt ogynnsam. Under 2008 inledde skattemyndigheterna två gånger ett konkursförfarande mot Karjaportti.
(128) Mot bakgrund av de uppgifter som lagts fram i skälen 125–127 kan slutsatsen dras att Karjaportti sedan början av 2004 uppfyller villkoren för ett företag i svårigheter enligt punkt 5 i 1999 års och punkt 11 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. År 2008, då Karjaportti var föremål för konkursförfaranden, uppfyllde det också villkoren för ett företag i svårigheter enligt punkt 10 c i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
Åtgärder som har dragits tillbaka Icke-genomförd garanti som planerats för 2009 (åtgärd 11)
(129) Enligt artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (procedurförordningen) får en medlemsstat efter att det formella granskningsförfarandet har inletts återkalla anmälan om det sker i god tid innan kommissionen har fattat beslut om huruvida den anmälda åtgärden har karaktären av statligt stöd. I ett sådant fall avslutar kommissionen granskningsförfarandet med motiveringen att det har förlorat sitt syfte.
(130) Eftersom S:t Michels stadsfullmäktiges beslut att ge Karjaportti en garanti inte vann laga kraft, och stadsstyrelsen i februari 2010 beslutade att inte genomföra garantin, återkallade Finland anmälan om garantin i mars 2010. Vad garantin beträffar förlorade granskningsförfarandet således sitt syfte.
Åtgärder som beviljats av S:t Michels stad Garanti beviljad den 12 juni 2000 (åtgärd 1) och överlåtelse av mark (åtgärd 2)
(131) Garanti (åtgärd 1): Såsom beskrivs i skäl 14–16 beviljade S:t Michels stad garantin i juni 2000 och gjorde utbetalningar på grundval av garantin i december 2004. Efter det att S:t Michels stad hade blivit borgenär till Karjaportti ändrades villkoren för lånet inom ramen för det domstolsövervakade saneringsförfarandet (se skäl 34–39).
(132) Flera stadier måste därför särskiljas. Om stödet beviljas vid den tidpunkt då en statlig garanti ges, ska inga betalningar som staten gör enligt villkoren i garantin betraktas som beviljande av statligt stöd. Å andra sidan kan de förändrade lånevillkoren efter det att den statliga garantigivaren har blivit fordringsägare innefatta statligt stöd. I det följande undersöks om den garanti som gavs i juni 2000 utgör statligt stöd. Frågan huruvida ändringarna av lånevillkoren skulle kunna innefatta statligt stöd bedöms som en del av åtgärd 6 (se skäl 188–195).
(133) Garantin beviljades av S:t Michels stad, och består följaktligen av statliga medel och kan tillskrivas staten.
(134) För att åtgärd ska omfatta statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget måste den ge en fördel som företaget inte skulle ha fått på normala marknadsvillkor. För att utföra denna bedömning kommer kommissionen att förlita sig på 2000 års tillkännagivande om garantier. Vid den tidpunkt då åtgärden beviljades gällde det tillkännagivandet. I domstolens rättspraxis anges dock klart att frågan huruvida ett stöd utgör ett statligt stöd enligt fördraget ska avgöras på grundval av en objektiv situation som ska bedömas vid den tidpunkt då kommissionen fattar sitt beslut. Kommissionen grundar därför sin bedömning i det aktuella ärendet på 2008 års tillkännagivande om garantier.
(135) Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomst av statligt stöd i en enskild statlig garanti uteslutas om fyra kumulativa villkor är uppfyllda: a) låntagaren är inte i ekonomiska svårigheter […], b) garantins omfattning kan mätas korrekt när den beviljas, […] c) garantin täcker högst 80 % av det utestående lånet eller någon annan finansiell förpliktelse […], d) ett marknadsorienterat pris betalas för garantin […].
(136) I det aktuella fallet befann sig låntagaren inte i ekonomiska svårigheter när garantin beviljades (se skälen 123–128). Ändå täcker den garanti som är föremål för bedömning 100 % av lånet.
(137) Dessutom beviljades garantin utan avgift, trots att den myndighet som beviljade den själv ansåg att den var förknippad med en stor risk. Finland hävdar att Karjaportti skulle ha kunnat få en liknande garanti på marknaden, men kommissionen anser att en avgift på noll inte kan anses ligga nära den marknadsmässiga avgift som gällde vid den tidpunkt då garantin beviljades. Garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Med andra ord bar den beviljande myndigheten hela risken för betalningsförsummelse från stödmottagarens sida, och garantin beviljades som en absolut garanti, vilket innebär att garantigivaren är ansvarig för lånebeloppet på samma villkor som för ett eget lån och fordringsägaren kan begära att garantigivaren återbetalar lånebeloppet när lånet förfaller till betalning.
(138) Därför anser kommissionen i motsats till Finland i detta fall att åtgärden inte kan anses vara fri från stöd.
(139) Finlands påstående att åtgärden beviljades Karjaportti tillsammans med andra parter kan tillbakavisas, eftersom de övriga parterna som deltog i investeringen – enligt de uppgifter som lämnas av Finland – också var statsägda. Följaktligen anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.
(140) En åtgärd betraktas som statligt stöd om den är specifik eller selektiv, dvs. gynnar endast vissa företag eller viss produktion. Den aktuella åtgärden beviljades Karjaportti, ett specifikt företag. Kommissionen anser därför att åtgärden utgör en selektiv fördel för stödmottagaren.
(141) Slutligen måste kommissionen undersöka om den åtgärd som S:t Michels stad vidtagit till förmån för Karjaportti sannolikt kommer att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna genom att ge detta företag en fördel i förhållande till (potentiella) konkurrenter som inte får statligt stöd. Det förekommer handel med köttprodukter mellan medlemsstaterna, det område där stödmottagaren är verksam. Enligt Finland exporterar Karjaportti sina produkter främst till Ryssland, men även till medlemsstater. Kommissionen anser därför att åtgärden sannolikt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
(142) På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.
(143) Överlåtelse av mark (åtgärd 2): Finland förnekar inte att åtgärden skulle kunna utgöra statligt stöd. Stödmottagaren fick en klar fördel genom att inte behöva erlägga någon betalning för marköverlåtelsen. Vidare ersatte S:t Michels stad stödmottagarens kostnader för arbetet med att jämna till tomten. Kommissionen anser därför att åtgärden medför en fördel för Karjaportti som företaget inte hade kunnat få på marknaden.
(144) Åtgärden uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 kan också överlåtelse av mark bestå av statliga medel och tillskrivas staten, vara selektiv, och snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.
(145) På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.
(146) Finland hävdar att garantin, tillsammans med överlåtelsen av mark för att bygga produktionsanläggningen i Tikkala, utgör regionalstöd som är förenligt med den inre marknaden. När åtgärderna 1 och 2 beviljades, dvs. år 2000, gällde 1998 års regionalstödsriktlinjer. De aktuella åtgärderna beviljades inte inom ramen för en stödordning utan i form av en individuell utbetalning för ett särskilt ändamål. Eftersom åtgärderna beviljades i en sektor som omfattas av 1998 års regionalstödsriktlinjer faller de i princip inom tillämpningsområdet för dessa. Vid tidpunkten för beviljandet var det stödmottagande företaget inte i svårigheter (se skälen 123–128), och det låg i Östra Finland, en region som är berättigad till regionalstöd enligt artikel 107.3 a i EUF-fördraget. Därför har kommissionen bedömt projektet på grundval av 1998 års regionalstödsriktlinjer. Bedömningen tyder på följande:
(147) Enligt avsnitt 2 i 1998 års regionalstödsriktlinjer kan regionalstöd vara förenligt med den inre marknaden endast om det råder jämvikt mellan stödets snedvridande effekt och dess fördelar för utvecklingen av en mindre gynnad region. I detta sammanhang noterar kommissionen att investeringsprojektet i fråga skulle ha en positiv inverkan på den regionala utvecklingen. Det bidrog till vidareutvecklingen av den ekonomiska verksamheten och till skapandet av nya arbetstillfällen, även indirekt. Faktum är (se beskrivning i skäl 24) att den nya produktionsanläggningen bör öka antalet arbetstillfällen i regionen från 400 till 550–600.
(148) I avsnitt 4 i 1998 års regionalstödsriktlinjer fastställs villkoren för beviljande av regionalstöd som är förenligt med den inre marknaden.
(149) För det första är regionalstöd, enligt punkt 4.1 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, avsett att användas antingen för produktiva investeringar (nyinvesteringar) eller för skapande av sysselsättning som har samband med investeringen. Med nyinvestering avses enligt punkt 4.4 i 1998 års regionalstödsriktlinjer en investering i anläggningstillgångar i samband med etablering av en ny anläggning, utökning av kapaciteten i en befintlig anläggning, eller igångsättande av en verksamhet som medför en genomgripande förändring av en produkt eller en produktionsprocess i en befintlig anläggning. De aktuella åtgärderna användes för att bygga en ny produktionsanläggning, vilket är en nyinvestering i den mening som avses i punkt 4.4 i 1998 års regionalstödsriktlinjer.
(150) För det andra måste stödnivån vara lägre än regionalstödstaket på 24 %. För att beräkna stödnivån måste investeringens värde och stödinslaget i de aktuella åtgärderna fastställas.
(150)
(a) Vad gäller investeringens värde kan de stödberättigande kostnaderna i detta sammanhang, enligt punkt 4.5 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, omfatta utgifter för mark, byggnader, anläggningar och maskiner. Vid övertagande ska endast kostnaderna för anskaffningen av dessa tillgångar beaktas. Finland har faktiskt beräknat de stödberättigande kostnaderna i enlighet med dessa bestämmelser, vilket resulterat i ett belopp på 25935928 euro (se skäl 22 och tabell III).
(b) Vad gäller det berörda stödinslaget har Finland tillhandahållit en beräkning som har dubbelkollats av kommissionen. För åtgärd 1, dvs. den garanti som beviljats av S:t Michels stad, kan 2000 års tillkännagivande om garantier användas för att kvantifiera stödinslaget. Det finns tre metoder för att kvantifiera stödinslaget, varav en innebär att man beräknar det med någon annan objektivt berättigad och allmänt accepterad metod (punkt 3.2 i 2000 års tillkännagivande om garantier). Finland har jämfört marknadspriset för en garanti som är jämförbar med den avgift som faktiskt betalats av S:t Michels stad, vilket förefaller vara en objektivt berättigad och allmänt accepterad metod. För åtgärd 2 består stödinslaget av värdet på marken plus kostnaderna för att jämna till området, vilket också är godtagbart. Vad gäller finansieringen från Finnvera och handels- och industriministeriet, som inte omfattas av detta beslut, skulle stödinslaget också behöva beaktas om finansieringen skulle anses innefatta statligt stöd. Finland har tillhandahållit en beräkning av stödinslaget i lånet från Finnvera, vilken anses vara trovärdig. Vad gäller de direkta bidragen från handels- och industriministeriet beaktades hela beloppet. Med beaktande av stödinslagen i de åtgärder som har beviljats av S:t Michels stad, Finnvera och handels- och industriministeriet är stödinslaget (beräknat som bruttobidragsekvivalent) 3617143 euro (se tabell II).
(151) Stödinslaget på 3617143 euro motsvarar en stödnivå på 13,95 % av de totala stödberättigande kostnaderna på 25935928 euro. Stödnivån ligger således under tröskelvärdet på 24 %.
(152) För det tredje måste stöd till nyinvesteringar, enligt punkt 4.10 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, förenas med villkoret att investeringen upprätthålls under minst fem år. Finland har bekräftat att investeringen skulle upprätthållas under en period av minst fem år.
(153) För det fjärde måste stödmottagaren, enligt punkt 4.2 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, bidra med minst 25 % av finansieringen av investeringen, Finland har bekräftat att så var fallet.
(154) För det femte konstaterar kommissionen att stödansökan, i enlighet med punkt 4.2 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, har lämnats in innan arbetet med projektet inleddes, att reglerna om kumulering av stöd följs, som anges i punkt 4.18 i 1998 års regionalstödsriktlinjer, och att det regionala stödtaket inte överskridits.
(155) På grundval av ovanstående argument anser kommissionen att åtgärderna 1 och 2 uppfyller villkoren i 1998 års regionalstödsriktlinjer och därför är förenliga med den inre marknaden.
Förvärv av mark (åtgärd 3)
(156) Principen om en privat investerare i en marknadsekonomi är i princip även tillämplig på statliga förvärv av mark och andra tillgångar. Statliga förvärv av detta slag kan innefatta statligt stöd om de inte kan anses utgöra en normal affärstransaktion. Även i det fall en myndighet förvärvar varor och tjänster till marknadspris kan det ändå vara fråga om statligt stöd om det skulle visa sig att staten inte hade ett faktiskt behov av marken eller tillgångarna i fråga.
(157) Följaktligen måste kommissionen bedöma om markförvärvet kan anses utgöra en normal affärstransaktion. Det måste därför utredas om det pris som S:t Michels stad betalade motsvarade värdet på de fastigheter och den byggnad som köptes.
(158) Enligt den berörda parten skulle en privat investerare i en marknadsekonomi inte ha varit villig att betala 6,7 miljoner euro för de fabriksbyggnader som S:t Michels stad köpte till detta pris.
(159) Finland lämnade för sin del en uppgift om fastigheternas värde till kommissionen. Enligt Finland hade den privata banken […] en inteckning på 7,5 miljoner euro i en av de fastigheter som såldes vid tidpunkten för förvärvet.
(160) Finland meddelade kommissionen att ingen värdering av marken hade gjorts. Kommissionen anser att värdet på en inteckning som innehas av en privat bank kan ge en antydan om fastighetens värde. Innan banken kan godkänna säkerheter värderar banken den fastighet som berörs, så att den kan få sina pengar tillbaka genom att realisera inteckningen om gäldenären inte kan betala sin skuld.
(161) För de berörda fastigheterna betalade S:t Michels stad en köpeskilling på 6646787 euro, vilket ligger under det registrerade beloppet för den inteckning som en privat part innehade i en av fastigheterna innan försäljningsförfarandet avslutades. Utöver denna fastighet såldes fem andra fastigheter och en byggnad till S:t Michels stad. Dessutom noterar kommissionen att S:t Michels stad köpte fastigheterna i syfte att omvandla marken till ett bostadsområde genom ändringar i detaljplanen. Fastigheterna låg nära stadskärnan och i ett attraktivt bostadsområde.
(162) Mot bakgrund av ovanstående har de tvivel som kommissionen gav uttryck för i beslutet om att inleda förfarandet skingrats när det gäller det pris som betalades för fastigheterna och byggnaderna. S:t Michels stad anses ha köpt fastigheterna och byggnaden till ett pris som motsvarade deras värde och kriteriet avseende en investerare i en marknadsekonomi anses uppfyllt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärden inte omfattar statligt stöd.
Garanti som beviljades den 8 mars 2004 (åtgärd 4) och garanti som beviljades den 10 maj 2004 (åtgärd 5)
(163) När det gäller den garanti som beviljades i juni 2000 måste flera steg särskiljas (beviljandet av garantin, betalningarna på grundval av garantin, de förändrade lånevillkoren, jämför skäl 132). I det följande kommer det följaktligen att undersökas om de garantier som beviljades i mars 2004 och maj 2004 utgör statligt stöd. Frågan huruvida ändringarna av lånevillkoren skulle kunna innefatta statligt stöd bedöms som en del av åtgärd 6 (se skälen 188–195).
(164) Åtgärd 4: I motsats till de argument som Finland anfört (se skäl 92) anser kommissionen att omvandling av befintliga fordringar till en ny garanti kan utgöra statligt stöd. I detta sammanhang bör en åtskillnad göras mellan befintligt stöd och nytt stöd. Definitionen av befintligt stöd inbegriper enskilda stödåtgärder som hade genomförts innan fördraget trädde i kraft (artikel 1 b i procedurförordningen). Nytt stöd är däremot […] allt stöd som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd (artikel 1 c i procedurförordningen). Enligt kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 ska en ändring vara varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden.
(165) I själva verket beviljade S:t Michels stad en ny garanti den 8 mars 2004 som säkerhet för ett nytt lån som beviljades av Tapiola den 14 april 2004. Den nya garantin kan inte ses som en fortsättning på den gamla garantin, eftersom den beviljades för ett nytt lån med nya villkor. Det faktum att detta lån ersatte ett lån som beviljats av Tapiola 1992 som redan hade garanterats av S:t Michels stad ändrar inte kommissionens åsikt. Det är visserligen sant att det nya lånet uppgick till det utestående kapitalet av det gamla lånet och att räntesatsen var mer gynnsam för Karjaportti (4,5 % per år för det gamla lånet, 4 % per år för det nya lånet), men det hade skett en förändring i lånets löptid (det gamla lånet borde ha återbetalas tio år efter beviljandet, dvs. i november 2002, medan det nya lånet tillät återbetalning fram till 2014). Totalt sett är det nya lånet (kapital plus ränta för åren 2004–2014) större än det gamla. Genom beviljandet av den nya garantin ökade således risken för S:t Michels stad och därmed beloppet för åtgärden jämfört med den gamla garantin. Beviljandet av den nya garantin ska ses som en ändring av den gamla garantin som gör det möjligt att klassificera den nya garantin som nytt stöd. Finlands argument att den gamla garantin beviljades före Finlands anslutning till EU och därför kan betraktas som befintligt stöd och att den nya garantin inte kan anses innefatta beviljande av nytt stöd kan följaktligen avfärdas.
(166) Frågan om garantin medförde en fördel för mottagaren kan bedömas på grundval av 2008 års tillkännagivande om garantier. Vid den tidpunkt då åtgärden beviljades gällde tillkännagivandet om garantier av år 2000. Kommissionen kommer dock, såsom förklaras i skäl 134, att grunda sin bedömning av åtgärden på 2008 års tillkännagivande om garantier. Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomsten av statligt stöd i en enskild statlig garanti uteslutas om fyra kumulativa villkor är uppfyllda (se skäl 135). Den garanti som är föremål för analys täcker 100 % av lånet. Det är tillräckligt för att konstatera att förekomst av statligt stöd inte kan uteslutas på grundval av punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier. Kommissionen anser dessutom, i motsats till vad Finland framhållit, att Karjaportti redan i mars 2004 befann sig i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128), vilket är ytterligare en orsak till att garantin inte kan anses falla under punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier.
(167) Dessutom beviljades garantin utan avgift, trots att företaget befann sig i svårigheter och risken för S:t Michels stad kunde betraktas som avsevärd. Garantin täckte 100 % av lånet i fråga. Med andra ord bar den beviljande myndigheten hela risken för en eventuell betalningsförsummelse från stödmottagarens sida, och garantin beviljades som en absolut garanti, vilket innebär att garantigivaren är ansvarig för lånebeloppet på samma villkor som för ett eget lån och fordringsägaren kan begära att garantigivaren återbetalar lånebeloppet när lånet förfaller till betalning.
(168) Finland är av uppfattningen att åtgärden är förenlig med principen om en investerare i en marknadsekonomi, särskilt eftersom privata aktörer var inblandade. Detta argument kan tillbakavisas. Enligt de uppgifter som har lämnats av Finland beviljade de privata aktörerna för det första inte garantier utan lån till stödmottagaren. För det andra beviljades lånen av de privata aktörerna inte samtidigt som de garanterade pensionslånen. För det tredje var den räntesats som minst en av de privata aktörerna begärde för ett lån redan högre än räntesatsen för pensionslånet. Ännu mer betydelsefullt är här att de privata aktörerna endast kom överens om kortfristiga lån, med en löptid på flera månader, medan den garanti som beviljades av S:t Michels stad täckte ett lån med en löptid på tio år.
(169) Mot bakgrund av det ovan anförda anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti. Åtgärd 4 uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 består också denna garanti av statliga medel och kan tillskrivas staten och den är selektiv samt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
(170) Åtgärd 5: Finlands argument att åtgärden beviljades för att fortsätta den investering som inletts 2000 kan tillbakavisas, eftersom garantin helt klart utgjorde en ny åtgärd.
(171) Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomsten av statligt stöd i en enskild statlig garanti uteslutas om fyra kumulativa villkor är uppfyllda (se skäl 135). I likhet med åtgärd 4 täcker garantin i fråga 100 % av lånet, och Karjaportti var redan i maj 2004 i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128). Garantin kan följaktligen inte omfattas av punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier.
(172) Dessutom, och i likhet med åtgärd 4, beviljades garantin utan avgift, trots att företaget befann sig i svårigheter och risken för S:t Michels stad kunde betraktas som avsevärd. Garantin täckte 100 % av lånet i fråga och beviljades som en absolut garanti. Kommissionen anser därför i detta fall, till skillnad från Finland, att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.
(173) Åtgärd 5 uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 består också denna garanti av statliga medel och kan tillskrivas staten och den är selektiv samt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
(174) På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärd 4 och åtgärd 5 utgör statligt stöd.
(175) Finland har inte framfört några argument för att åtgärd 4 är förenlig med den inre marknaden. För åtgärd 5 har Finland åberopat artikel 107.3 a i EUF-fördraget och 1998 års regionalstödsriktlinjer (se skäl 95). 1998 års regionalstödsriktlinjer kan dock inte fungera som grund för förenlighet eftersom Karjaportti var i svårigheter då de båda garantierna beviljades (se skälen 123–128). Enligt 1998 års regionalstödsriktlinjer måste stöd till företag i svårigheter bedömas enligt riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Därför undersöker kommissionen först om 4 och 5 är förenliga med den inre marknaden som undsättnings- och omstruktureringsstöd enligt undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Vid tidpunkten för beviljandet var 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer tillämpliga.
(176) Enligt dessa riktlinjer måste ett undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den aktuella åtgärden.
(176)
(a) För det första består åtgärderna av likviditetsstöd i form av en garanti (punkt 23 a i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer), men de lån som täcks av respektive garanti beviljades inte till en räntesats som minst motsvarar de räntor som gäller för lån till sunda företag (referensräntan för Finland i mars 2004: 4,43 % plus 100 räntepunkter), Referensränta för Finland i maj 2004: 4,43 % plus 100 räntepunkter).
(b) För det andra var garantierna inte knutna till ett lån som ska återbetalas inom tolv månader från och med den sista låneutbetalningen till företaget (punkt 23 b i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(c) För det tredje lämnade Finland inga uppgifter om att stödet gavs på grundval av allvarliga sociala problem och att det inte skapade allvarliga negativa spridningseffekter i andra medlemsstater (punkt 23 c i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(d) För det fjärde återbetalades stödet inte inom sex månader och en omstruktureringsplan i enlighet med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer hade inte heller utarbetats (punkt 23 d i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(e) Slutligen finns det ingenting som tyder på att garantierna var begränsade till vad som var nödvändigt för att upprätthålla driften av företaget under den period för vilken stödet beviljats (punkt 23 e i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(177) Åtgärderna 4 och 5 uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som anges i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(177)
(a) För det första var åtgärderna inte förenade med villkoret att en omstruktureringsplan ska genomföras (punkt 31 i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer). Det kan noteras att ingen omstruktureringsplan har utarbetats i enlighet med punkt 32 och följande i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(b) För det andra ska stödmottagarna i väsentlig utsträckning bidra till omstruktureringen med egna medel (punkt 40 i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer) och vad gäller den aktuella åtgärden finns det ingenting som tyder på att stödmottagaren har egen finansiering.
(c) För det tredje måste kompenserande åtgärder genomföras för att undvika snedvridande verkningar av stödet (punkt 37 i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer). Sådana åtgärder har inte planerats.
(178) Kommissionen anser följaktligen att åtgärderna inte beviljades i överensstämmelse med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(179) Det måste övervägas om åtgärderna 4 och 5 kan anses vara förenliga med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget.
(180) Undantagen i artikel 107.2 i EUF-fördraget är inte tillämpliga i det aktuella fallet eftersom åtgärderna i fråga inte utgör stöd av social karaktär, inte beviljats enskilda konsumenter, inte är avsedda att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser och inte getts till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats av Tysklands delning.
(181) Ytterligare undantag föreskrivs i artikel 107.3 i EUF-fördraget.
(182) I artikel 107.3 a i EUF-fördraget fastställs att stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning kan anses förenligt med den inre marknaden. Karjaportti låg i ett sådant område vid den tidpunkt då stödet beviljades.
(183) När åtgärderna 4 och 5 beviljades reglerades förenligheten av statligt stöd till stödmottagande områden av 1998 års regionalstödsriktlinjer. Enligt dessa riktlinjer är företag i svårigheter inte berättigade till regionalstöd. Mot bakgrund av det ovan anförda slår kommissionen därför fast att stödet inte omfattas av det undantag som anges i artikel 107.3 a i EUF-fördraget.
(184) Enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget kan stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi anses förenligt med den inre marknaden. Kommissionen anmärker att det aktuella stödet inte är tänkt att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och kommissionen har inte heller funnit bevis för att det varit avsett att avhjälpa en allvarlig störning i Finlands ekonomi. Mot bakgrund av det ovan anförda drar kommissionen slutsatsen att stödet inte omfattas av det undantag som anges i artikel 107.3 b i EUF-fördraget.
(185) Enligt artikel 107.3 d i EUF-fördraget kan stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet anses vara förenligt med EUF-fördraget om stödet inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Den artikeln är uppenbart inte tillämplig i det här fallet.
(186) Artikel 107.3 c i EUF-fördraget anger att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses förenliga med fördraget när de inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Kommissionen har utarbetat flera riktlinjer och meddelanden som förklarar hur den tillämpar undantaget i artikel 107.3 c. Kommissionen anser dock att det är självklart att de undantag som tagits in i dessa riktlinjer och meddelanden inte kan tillämpas i detta ärende på grund av stödets natur och karaktär.
(187) På grundval av ovanstående argument anser kommissionen att åtgärderna 4 och 5 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.
Domstolsövervakat saneringsförfarande (åtgärd 6)
(188) Finlands främsta argument (se skälen 96–98) är att S:t Michels stad inte var generösare än företagets övriga fordringsägare, utan agerade tillsammans med företagets privata fordringsägare och på samma villkor. När staden samtyckte till saneringsprogrammet agerade den således som en investerare i en marknadsekonomi.
(189) Den första frågan som måste besvaras i detta sammanhang är om testet med en privat investerare i en marknadsekonomi är tillämpligt i situationer där en eller flera offentliga enheter vars agerande kan tillskrivas staten genomför flera åtgärder med avseende på ett företag. Förstainstansrätten behandlade denna fråga i målet BP Chemicals mot kommissionen. Enligt förstainstansrätten är det riktigt att enbart den omständigheten att ett offentligt företag redan har gjort kapitaltillskott som anses utgöra stöd till sitt dotterbolag inte omedelbart utesluter att ett ytterligare kapitaltillskott kan anses utgöra en investering som uppfyller kriteriet med en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor. Kommissionen måste dock avgöra om flera åtgärder med avseende på ett företag rimligen kan hållas isär och ses som fristående åtgärder. I detta sammanhang måste man enligt förstainstansrätten ta hänsyn till åtgärdernas kronologi, deras syfte och dotterbolagets situation då vart och ett beslut om ett kapitaltillskott fattades.
(190) I det aktuella fallet måste kommissionen avgöra huruvida de garantier som beviljas i mars och maj 2004 (åtgärd 4 och åtgärd 5) kan särskiljas från det domstolsövervakade saneringsförfarandet (åtgärd 6). Det är sant att samtliga tre åtgärder har beslutats inom ett år, men kommissionen konstaterar att de vidtogs i ett annat sammanhang. Under tiden hade ett domstolsövervakat saneringsförfarande inletts som företagets samtliga fordringsägare deltog i. Syftet med åtgärd 6 var därför inte längre att göra det möjligt för företaget att återställa sin lönsamhet utan insolvens med hjälp av nya pengar från privata banker. Snarare syftade S:t Michels stad, som alla andra fordringsägare i deras roll som långivare, till att maximera återvinningen av sina utestående fordringar i enlighet med begränsningarna i den finska konkurslagstiftningen. Kommissionen anser därför att åtgärd 6 kan skiljas från åtgärder 4 och 5.
(191) Karjaportti lämnade, tillsammans med sina privata fordringsägare, in en ansökan om ett domstolsövervakat saneringsförfarande till S:t Michels tingsrätt enligt lagen om företagssanering (1993/47). Ett saneringsprogram lämnades till tingsrätten, inklusive närmare uppgifter om de åtgärder som nu är föremål för bedömning. Tingsrätten fastställde saneringsprogrammet efter att ha granskat uppgifterna. Kommissionen noterar att Karjaportti har varit föremål för ett domstolsövervakat saneringsförfarande enligt finsk lag. Syftet med ett sådant domstolsövervakat saneringsförfarande är att sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter för att garantera verksamhetens fortbestånd och åstadkomma skuldreglering. Kommissionen anser därför att de åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet kan bedömas mot bakgrund av den marknadsekonomiska investerarprincipen.
(192) Enligt rättspraxis i Magefesamålet kan åtgärder i samband med ett domstolsövervakat saneringsförfarande utgöra statligt stöd om staten är mer generös än företagets övriga fordringsägare. Kommissionen kontrollerar följaktligen om de privata och offentliga fordringsägarna faktiskt behandlats lika i samband med saneringsförfarandet.
(193) Det kan för det första noteras att […] av saneringsskulderna (ca [30–70] %) var skulder till privata fordringsägare. De största privata fordringsägarna är Nordea Bank, Pohjola Bank och Nordea Financing. För det andra måste det beaktas att Karjaporttis fordringsägare var uppdelade i olika grupper enligt deras rankning. Tillsammans med de privata fordringsägarna Nordea Bank, OKO/Pohjola Bank och Nordea Financing samt det statsägda specialiserade finansieringsbolaget Finnvera ingick S:t Michels stad i gruppen fordringsägare med stora säkerhetsskulder. Såsom framgår av tabell IV har S:t Michels stad, inom dessa stora säkerhetsskulder, en andel på [10–40] % medan de privata fordringsägarna tillsammans har en andel på [30–70] %. Finnvera har en andel på [10–40] %.
(194) Nedan bedöms var och en av de åtgärder som vidtagits av S:t Michels stad mer i detalj:
(195) Sänkning av räntorna för säkerhetsskulderna: Såsom framgår av tabell V var räntesatserna för lån och övriga skulder (obetalda avgifter), som betraktades som stora säkerhetsskulder, desamma för privata och offentliga fordringsägare, med undantag av […]. Denna fordringsägare fick en ränta motsvarande […] Euribor för alla utestående belopp från början av saneringsförfarandet, medan övriga fordringsägare endast fick en ränta motsvarande […] Euribor minus […] % fram till 2010 för en del av de utestående beloppen. Denna skillnad berodde på att […] hade den högsta rankningen när det gäller säkerheter som ställts av Karjaportti. Det anses att den högre rankningen för […] motiverar ränteskillnaden.
(196) Omläggning av lån: Uppskov med betalningen av S:t Michels stads skulder beviljades i samma utsträckning som för andra fordringsägare med säkerhetsskulder. Tabell VI visar hur Karjaportti måste erlägga delbetalningar till alla fordringsägare med säkerhetsskulder från juli 2009 till 2015, då den största delen av delbetalningarna förfaller (43 % av kapitalet i var och en av säkerhetsskulderna). De delbetalningar som ska göras till varje enskild fordringsägare är lika stora i förhållande till det sammanlagda beloppet av respektive fordringsägares fordran (dvs. 2 % av det utestående beloppet för de första tre delbetalningarna, 4 % för följande två delbetalningar och 6 % för resten av delbetalningarna. Den sista delbetalningen uppgår till 43 % av kapitalet för var och en av fordringsägarna med säkrade skulder. S:t Michels stad har således inte behandlats mindre gynnsamt än de privata fordringsägarna i en liknande situation.
(197) Efterskänkning av skuld på vissa villkor: Enligt saneringsprogrammet (se skälen 42 och 43) ska de belopp som ska efterskänkas i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet, om vissa ekonomiska krav inte är uppfyllda, baseras på en jämförelse mellan värdet av säkerheten om Karjaportti fortsätter med sin verksamhet, och säkerhetens värde om den tas i anspråk, fastställas för var och en fordringsägare, med hänsyn tagen till deras respektive rankning. Säkerhetens värde i de två scenarierna fastställdes av två oberoende värderingsorgan vid den tidpunkt då saneringsprogrammet inrättades, på grundval av jämförbar pris- och hyresinformation. Mot denna bakgrund behöver […], i egenskap av högst rankad fordringsägare, inte efterskänka skulder i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Beloppen för övriga fordringsägare fastställdes också enligt denna metod, vilket resulterar i de belopp som redovisas i skäl 43. Den metod som använts för att fastställa respektive belopp kan betraktas som trovärdig, särskilt eftersom respektive rankning avser värdet av respektive säkerhet i de två scenarierna. I praktiken grundade sig beräkningen på oberoende expertutvärderingar, och samma principer tillämpades på alla fordringsägare vid fastställandet av de belopp med vilka saneringsskulderna högst kan minskas med i slutet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Mot bakgrund av detta kan man dra slutsatsen att alla fordringsägare behandlades lika.
(198) Sammantaget anser kommissionen att S:t Michels stad inte behandlades mindre gynnsamt än de privata fordringsägarna i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Eventuella skillnader i förhållande till övriga fordringsägare motiverades av att de säkerheter som innehades av respektive fordringsägare var av olika kvalitet. Därför måste slutsatsen dras, mot bakgrund av det ovanstående, att det domstolsövervakade saneringsförfarandet inte gav stödmottagaren någon fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. De tvivel som kommissionen uttryckte i beslutet att inleda förfarandet har skingrats och de åtgärder som beskrivs i skälen 31-43 utgör inte statligt stöd.
Köp av aktier (åtgärd 7)
(199) Kommissionen noterar för det första att köpet av aktier inte ingick i det domstolsövervakade saneringsförfarandet.
(200) Finland hävdar att S:t Michels stad agerat i enlighet med den marknadsekonomiska investerarprincipen när den köpte aktierna. För det första måste man enligt resonemanget i målet BP Chemicals (se skälen 189–191) avgöra om den marknadsekonomiska investerarprincipen kan tillämpas på åtgärd 7, eftersom S:t Michels stad redan tidigare hade vidtagit åtgärder till stöd för Karjaportti. Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att åtgärderna 4 och 5 vidtogs innan det domstolsövervakade saneringsförfarandet började, medan aktieköpet ägde rum först senare. Dessutom var det efter inledandet av det domstolsövervakade saneringsförfarandet uppenbart att syftet med åtgärderna 4 och 5, som var att göra det möjligt för stödmottagaren att ha fortsatt tillgång till likviditet, skulle uppnås inom ramen för ett sådant förfarande. Det anses därför att åtgärd 7 kan särskiljas från åtgärderna 4 och 5 och att den marknadsekonomiska investerarprincipen i princip är tillämplig på åtgärd 7.
(201) Som beskrivs i skäl 156 är den marknadsekonomiska investerarprincipen tillämplig på fall där staten köper mark eller andra tillgångar. Finland lade fram en värdering av aktierna som gjorts av […], ett fastighetsförvaltningsföretag som har sitt säte i Helsingfors. Enligt värderingen, som är daterad den 29 mars 2005, har aktierna i fastighetsbolaget ett värde av mellan 1 miljon euro och 1,1 miljoner euro. Värderingen grundades på värdet av de tillgångar som är i företagets ägo. Två metoder tillämpades för att fastställa värdet, nämligen kapitalvärdet vid marknadshyror (enligt finska statistikcentralens bostadsstatistik) och försäljningsvärdet (enligt begärda priser).
(202) Vid tidpunkten för försäljningen av aktierna var fastigheten uthyrd mot en hyra som var lägre än marknadshyran. Enligt värderingen skulle nivån för marknadshyran kunna uppnås på två år, genom att genomföra största möjliga årliga höjningar av hyrorna. Värdet av fastigheten justerades därför vid tidpunkten för förvärvet och S:t Michels stad köpte slutligen aktierna till priset 860000 euro.
(203) Värderingen gjordes av en oberoende expert. Den metod som använts enligt beskrivningen ovan var att först kontrollera kapitalvärdet vid marknadshyror och därefter försäljningsvärdet. Båda värdena baserades på marknadsuppgifter och de två värdena användes för att fastställa värdet på aktierna, som också justerades till den hyresnivå som rådde vid tidpunkten för köpet. Detta anses vara en rimlig metod. Kommissionen drar slutsatsen att aktierna i Kiinteistö Oy Suksimäki köptes till ett marknadspris och att åtgärden inte gav Karjaportti någon fördel.
(204) Mot bakgrund av ovanstående har de tvivel som kommissionen gav uttryck för i beslutet om att inleda förfarandet skingrats, och slutsatsen dras att åtgärden inte innefattar statligt stöd.
Omvandling av obetalda räntor till lån (åtgärd 8)
(205) Finland hävdar att omvandlingen av obetalda räntor till lån är en åtgärd som är typisk för domstolsövervakade saneringsförfaranden. Det är riktigt att en sådan åtgärd kan anses höra till ett domstolsövervakat saneringsförfarande. I det aktuella fallet hade omvandlingen av obetalda räntor till lån under 2005 i princip redan fastställts i saneringsprogrammet för alla fordringsägare med stora säkerhetsskulder ([två privata fordringsägare] och Finnvera). Mot denna bakgrund anser kommissionen inte att omvandlingen av obetalda räntor till ett lån i sig var ett statligt stöd. Det måste dock kontrolleras om den ränta som S:t Michels stad debiterade Karjaportti gav detta företag en fördel.
(206) Mot denna bakgrund anser Finland att S:t Michels stad handlat enligt principen om en privat investerare i en marknadsekonomi, eftersom privata fordringsägare omvandlade obetalda räntor till lån tillsammans med S:t Michels stad. För det första, av samma skäl som för det domstolsövervakade saneringsförfarandet, anses det i princip att den marknadsekonomiska investerarprincipen kan tillämpas på åtgärd 8, eftersom denna åtgärd kan särskiljas från åtgärderna 4 och 5 (se skälen 189–191). Kommissionen tillämpar principen om en privat investerare i en marknadsekonomi på detta ärende och konstaterar följande: Det är visserligen riktigt att inte endast S:t Michels stad utan också [de privata fordringsägarna] omfattades av omvandlingen, men den räntemarginal som togs ut för lånen var inte densamma. I själva verket begärde [en privat fordringsägare] en ränta motsvarande tremånaders Euribor plus 1,5 % och [den andra privata fordringsägaren] 3 månaders Euribor plus 2 %, medan S:t Michels stad endast begärde 3 månaders Euribor plus 0,3 %. Den ränta som S:t Michels stad gick med på att debitera för lånet är således 1,2 % lägre än den ränta som [en privat fordringsägare] debiterade och 1,7 % lägre än den ränta som debiterades av [en annan privat fordringsägare]. Därför kan argumentet att S:t Michels stad agerat på samma villkor som privata fordringsägare avvisas. Med tanke på skillnaden i räntesatser kan det också uteslutas att S:t Michels stad debiterade en marknadsmässig avgift för lånet. Det lån som de obetalda räntorna omvandlades till av S:t Michels stad medför därför en fördel för Karjaportti.
(207) Åtgärd 8 uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Som beskrivs i detalj i skälen 133, 140 och 141 består lånet av statliga medel och kan tillskrivas staten och det är selektivt samt snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
(208) På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärd 8 utgör statligt stöd.
(209) Finland har inte framfört några argument för att åtgärd 8 är förenlig med den inre marknaden. Eftersom Karjaportti befann sig i svårigheter då de obetalda räntorna omvandlades till lån (se skälen 123-129) utreder kommissionen först om åtgärd 8 utgör undsättnings- och omstruktureringsstöd som är förenligt med den inre marknaden enligt undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Vid tidpunkten för beviljandet var 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer tillämpliga.
(210) Enligt 2004 års riktlinjer måste undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den berörda åtgärden.
(210)
(a) För det första består åtgärden av likviditetsstöd i form av ett lån (punkt 25 a i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer), men den ränta som debiteras är inte en räntesats som minst motsvarar de räntor som gäller för lån till sunda företag (referensräntan för Finland i december 2005: 4,08 % plus 100 räntepunkter), Den ränta som debiterades för lånet var 3 månaders Eurobor plus 0,3 %, vilket den 19 december 2005 innebar 2,486 % plus 30 räntepunkter).
(b) För det andra förband sig Finland inte att inom sex månader från och med beviljandet av undsättningsstödet till kommissionen överlämna en omstruktureringsplan, och åtgärdens löptid var inte begränsad till sex månader (punkt 25 a och c i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(c) För det tredje uppfylls inte engångsvillkoret (punkt 25 e i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer), eftersom företaget tidigare tagit emot oförenligt och olagligt statligt stöd när det befunnit sig i svårigheter.
(211) Åtgärden uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som fastställs i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(211)
(a) För det första var åtgärden inte förenad med villkoret att en omstruktureringsplan ska genomföras (punkt 34 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer). Det är riktigt att ett saneringsprogram för Karjaportti inrättades i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet, men det uppfyller inte kraven i punkt 35 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (en löptid på tio år, ingen känslighetsanalys, ingen återgång till långsiktig lönsamhet inom en rimlig tidsram).
(b) För det andra ska stödmottagarna i väsentlig utsträckning bidra till omstruktureringen med egna medel (punkt 43 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer) och vad gäller den aktuella åtgärden finns det ingenting som tyder på att stödmottagaren har egen finansiering.
(c) För det tredje uppfyller åtgärden inte villkoret att omstruktureringsstöd får beviljas en enda gång, eftersom företaget tidigare tagit emot oförenligt och olagligt stöd när det befunnit sig i svårigheter.
(212) Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(213) Det måste övervägas om åtgärd 8 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget. Av samma skäl som ovan beträffande åtgärderna 4 och 5 (se skälen 179–186) anser kommissionen att inget av undantagen är tillämpligt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 8 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.
Avskrivning av skulder i boksluten för 2006 och 2008 (åtgärd 9 och åtgärd 10)
(214) Det måste först kontrolleras om nedskrivningarna av dessa skulder kan medföra en fördel för Karjaportti. Det skulle vara fallet om S:t Michels stad lät bli att driva in skulderna, dvs. om staden efterskänkte dem.
(215) Såsom beskrivs i skäl 105 har Finland bekräftat att nedskrivningen av skulderna var en ren bokföringsåtgärd som inte påverkar det rättsliga förhållandet mellan fordringsägare och gäldenär, dvs. skulderna efterskänktes inte. Enligt de handlingar som har lämnats av Finland driver S:t Michels stad fortfarande in skulderna.
(216) Enligt försiktighetsprincipen enligt god redovisningssed och i enlighet med 5 kap. 2 § bokföringslagen (1336/1997) får värdet på fordringar som förs in i balansräkningen inte överstiga deras sannolika värde. Följaktligen redovisas fordringar som troligen inte kan återvinnas i resultaträkningen som en kostnad.
(217) Mot bakgrund av det ovanstående anser kommissionen att nedskrivningen av skulderna bara gjordes i S:t Michels stads räkenskaper i överensstämmelse med gällande redovisningsstandarder, och indrivningen av de respektive fordringarna fortsätter inom ramen för det domstolsövervakade saneringsförfarandet.
(218) De tvivel som kommissionen uttrycker i beslutet om att inleda förfarandet har skingrats och slutsatsen kan dras att åtgärderna inte gav Karjaportti någon fördel. Därför omfattar åtgärderna 9 och 10 inget statligt stöd.
Omläggning av skulder sedan 2009 (åtgärd 12)
(219) Finlands argument att åtgärden är ett naturligt inslag i ett domstolsövervakat saneringsförfarande och inte omfattar statligt stöd kan avvisas. För det första ingick omläggningen av skulderna år 2009 inte i den ursprungliga saneringsplanen och för det andra är det faktum att en sådan omstrukturering skulle genomföras enligt nationell lagstiftning inte tillräckligt för att utesluta statligt stöd.
(220) I princip kan även åtgärder som minskar de avgifter som normalt har tagits upp i ett företags budget betraktas som statligt stöd. När det gäller omläggningen av skulder sker kommissionens bedömning utifrån kriteriet om en privat fordringsägare. Enligt detta kriterium betraktas staten som en offentlig fordringsägare, som på samma sätt som en privat fordringsägare försöker återfå de belopp som den har att utkräva, och därför ingår en överenskommelse med gäldenären om att lägga om de ackumulerade skulderna för att underlätta återbetalningen. Om fordringen kan betalas tillbaka till den offentliga fordringsägaren på gynnsammare villkor än vad en privat fordringsägare skulle gå med på, rör det sig om gynnsam behandling enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget. Kommissionen noterar Finlands argument att omläggningen aldrig genomfördes, eftersom förvaltningsdomstolen i Kuopio förbjöd dess genomförande. Såsom Finland konstaterar har återbetalningstiden emellertid förlängts, vilket lett till uppskov med betalningen av förfallna betalningar. I detta sammanhang konstaterar kommissionen att den omvandling som faktiskt genomförts skiljer sig från den anmälda omläggningen när det gäller beloppen och tidsfristen. Det belopp som S:t Michels stad faktiskt lagt om är lägre än det ursprungligen anmälda beloppet, och omläggningen beviljades endast för kortare perioder än vad som ursprungligen anmälts. Mot bakgrund av detta anses den anmälda åtgärden ha genomförts med ändringar. Oberoende av dessa ändringar konstaterar kommissionen att ingen privat fordringsägare någonsin skulle ha godtagit en skuldomläggning i någon som helst form av de orsaker som anges i detta skäl.
(221) En privat fordringsägare återkräver normalt sett sina fordringar om han eller hon tidigare har ingått skuldomläggningsavtal som gäldenären inte har följt. S:t Michels stad gick däremot med på en ny omläggning av skulderna efter det att Karjaportti inte följde villkoren för den omläggning av skulderna som överenskommits i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet. Det föreligger dessutom inga särskilda skäl till att lämna skulderna oindrivna, t.ex. att större säkerhet skulle ha ställts för S:t Michels stad. Vad beträffar utsikterna för företagets framtida lönsamhet och bärkraftighet, konstaterar kommissionen slutligen att företagets ekonomiska situation inte gav någon anledning att tro att investeringarna skulle leda till en acceptabel lönsamhetsnivå inom en rimlig tidsrymd. Vid tiden för beviljandet var Karjaportti föremål för ett konkursförfarande och företaget omfattades därtill sedan 2004 av ett domstolsövervakat saneringsförfarande. Mot denna bakgrund konstaterar kommissionen att en hypotetisk privat fordringsägare i samma situation som S:t Michels stad inte heller skulle ha gått med på en fortsatt omläggning av skulderna.
(222) Finland uppger i detta sammanhang att S:t Michels stad agerat på lika villkor med Karjaporttis övriga fordringsägare.
(223) Vad gäller den anmälda skuldomläggningen förhöll det sig enligt Finland så att de privata fordringsägarna samtyckte till omläggningen på villkor att S:t Michels stad gick med på den. För det andra förefaller den planerade skuldomläggningen inte föreskriva samma villkor för alla fordringsägare med säkerhetsskulder. Även om S:t Michels stad skulle ha beviljat uppskov med betalningen av de utestående skulderna till och med 2011, skulle de privata fordringsägarna ha mottagit en delbetalning 2009. Mot bakgrund av detta måste de argument som Finland anfört avvisas.
(224) Mot bakgrund av det ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden inte uppfyller kriteriet om en privat fordringsägare och att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.
(225) När det gäller de andra villkoren för förekomst av statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget noterar kommissionen att S:t Michels stad hade samtyckt till omläggningen och att den följaktligen består av statliga medel och kan tillskrivas staten. Åtgärden kan vidare betraktas som selektiv. Slutligen snedvrids konkurrensen och påverkas handeln mellan medlemsstaterna, vilket beskrivs närmare i skälen 133, 140 och 141.
(226) På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.
(227) Finlands viktigaste argument var att denna åtgärd inte omfattade statligt stöd. De hade emellertid också anmält åtgärd 12 som undsättningsstöd (se skäl 1). När S:t Michels stad samtyckte till omläggningen av skulden befann sig Karjaportti i själva verket i svårigheter i den mening som avses i punkt 10 c i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–129). Följaktligen måste den berörda åtgärdens förenlighet med den inre marknaden bedömas på grundval av 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(228) Enligt 2004 års riktlinjer måste undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den berörda åtgärden.
(228)
(a) Åtgärden består inte av likvida medel i form av lånegarantier eller lån (punkt 25 a i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer, utan av uppskov med betalningar.
(b) För det andra förband sig Finland inte att inom sex månader från och med beviljandet av undsättningsstödet till kommissionen överlämna en omstruktureringsplan, och åtgärdens löptid var inte begränsad till sex månader (punkt 25 a och c i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(c) För det tredje uppfylls inte engångsvillkoret (punkt 25 e i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer), eftersom företaget tidigare tagit emot oförenligt och olagligt statligt stöd när det befunnit sig i svårigheter.
(229) Åtgärden uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som fastställs i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(229)
(a) För det första var åtgärden inte förenad med villkoret att en omstruktureringsplan ska genomföras (punkt 34 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer). Det kan noteras att ingen omstruktureringsplan enligt punkt 35 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer har utarbetats.
(b) För det andra ska stödmottagarna i väsentlig utsträckning bidra till omstruktureringen med egna medel (punkt 43 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer) och vad gäller den aktuella åtgärden finns det ingenting som tyder på att stödmottagaren har egen finansiering.
(c) För det tredje måste kompenserande åtgärder genomföras för att undvika snedvridande verkningar av stödet (punkt 38 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer). Sådana åtgärder planerades inte.
(d) För det fjärde uppfyller åtgärden inte villkoret att omstruktureringsstöd får beviljas en enda gång, eftersom företaget tidigare tagit emot oförenligt och olagligt stöd när det befunnit sig i svårigheter.
(230) Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(231) Det måste övervägas om åtgärd 12 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget.
(232) Undantagen i artikel 107.2 i EUF-fördraget gäller inte i detta fall, eftersom åtgärden inte är av social karaktär, inte har getts till enskilda konsumenter, inte är utformad för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser och stödet inte har getts till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats genom Tysklands delning.
(233) Ytterligare undantag föreskrivs i artikel 107.3 i EUF-fördraget.
(234) I artikel 107.3 a i EUF-fördraget fastställs att stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning kan anses som förenligt med den inre marknaden. Karjaportti låg i ett sådant område vid den tidpunkt då stödet beviljades.
(235) Statligt stöd till stödområden regleras i 1998 års regionalstödsriktlinjer. Enligt de riktlinjerna är företag i svårigheter inte berättigade till regionalstöd. Kommissionen drar följaktligen slutsatsen att stödet inte omfattas av det undantag som anges i artikel 107.3 a i EUF-fördraget.
(236) Enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget kan stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi anses förenligt med den inre marknaden. Kommissionen anmärker att det aktuella stödet inte är tänkt att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och kommissionen har inte heller funnit bevis för att det varit avsett att avhjälpa en allvarlig störning i Finlands ekonomi. Mot bakgrund av ovan anförda överväganden drar kommissionen slutsatsen att stödet inte uppfyller villkoren för det undantag som anges i artikel 107.3 b i EUF-fördraget.
(237) Enligt artikel 107.3 d i EUF-fördraget kan stöd för att främja kultur och bevara kulturarvet anses vara förenligt med EUF-fördraget om stödet inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen inom gemenskapen i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Den artikeln är uppenbart inte tillämplig i detta ärende.
(238) Artikel 107.3 c i EUF-fördraget anger att stöd för att underlätta utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses förenliga med fördraget när de inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Kommissionen har utarbetat flera riktlinjer och meddelanden som förklarar hur den tillämpar undantaget i artikel 107.3 c. Kommissionen anser dock att det är självklart att de undantag som tagits in i dessa riktlinjer och meddelanden inte kan tillämpas i detta ärende på grund av stödets natur och karaktär.
(239) På grundval av ovanstående argument anser kommissionen att åtgärd 12 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.
Åtgärder som beviljats av Finnvera
(240) Inledningsvis erinrar kommissionen om att Finland, inom ramen för statsstödsbeslut N 715/2006, gjort ett åtagande om att Finnveras verksamhet ska begränsas till förvaltning av statliga stödordningar. På grundval av detta beslutade kommissionen den 25 september 2007 (datum för kommissionens beslut) att den befrielse från inkomstskatt som beviljats Finnvera inte utgör statligt stöd. Åtgärderna 13–17 beviljades före kommissionens beslut i ärende N 715/2006. Åtgärd 18 beviljades efter antagandet av kommissionens beslut i ärende N 715/2006. Kommissionen måste därför i sin bedömning av åtgärd 18 ta hänsyn till det åtagande som Finland gjort i detta fall.
Garanti beviljad den 17 mars 2004 (åtgärd 13)
(241) För att anses som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget ska ett stöd, direkt eller indirekt, ges med hjälp av statliga medel och kunna tillskrivas staten. Finland har inte bestridit att åtgärder som vidtagits av Finnvera består av statliga medel och kan tillskrivas staten. Enligt rättspraxis ska ett företags resurser betraktas som statliga medel om staten, genom att utöva sitt bestämmande inflytande över sådana företag, kan styra användningen av deras resurser. Åtgärder som beviljas av ett särskilt finansinstitut, som kan anses vara ett offentligt organ enligt sina stadgar, kan i allmänhet tillskrivas staten. I sin dom i målet Stardust Marine förklarade domstolen närmare begreppet medel som kan tillskrivas staten, och angav under vilka omständigheter en åtgärd kan tillskrivas staten: huruvida företaget införlivats i den offentliga förvaltningen, vilken verksamhet företaget bedriver och om denna utövas på marknaden under normala konkurrensvillkor i förhållande till privata företag, om företagets organisationsform är offentligrättslig eller om det omfattas av den allmänna bolagsrätten, hur starkt inflytande myndigheterna har över företagets förvaltning. I detta sammanhang noterar kommissionen att Finnveras åtgärder omfattas av förvaltningsrättsliga bestämmelser, vilket tyder på att företaget är nära knutet till förvaltningen. Finnvera är ett till 100 % statsägt specialfinansieringsbolag som omfattas av en statlig garanti och främst tillhandahåller statligt stöd och finansiering som det är svårt att få tillgång till på marknaden, t.ex. exportkrediter. Detta innebär att även om Finnveras verksamhet marginellt kan överlappa den verksamhet som bedrivs av affärsbanker, utövar bolaget inte sin verksamhet på normala konkurrensvillkor i förhållande till privata aktörer. Finnvera har bildats enligt allmän bolagsrätt. Samtidigt har staten ett starkt övervakande inflytande: Staten väljer ledamöterna i förvaltningsrådet bland de politiska partiernas riksdagsgrupper på grundval av deras representation i riksdagen. De flesta ledamöterna i styrelsen ska väljas bland kandidater som väljs av olika ministerier (se skälen 56 och 57). Mot bakgrund av detta anser kommissionen att de åtgärder som vidtagits av Finnvera består av statliga medel och kan tillskrivas Finland.
(242) Vad gäller frågan om åtgärd 13 innebär en fördel för stödmottagaren beviljades åtgärden, i motsats till vad Finland hävdar, inte tillsammans med privata fordringsägare på samma villkor. Visserligen beviljade både […] och […] Karjaportti lån år 2004, men kommissionen har inga indikationer på att dessa banker också beviljade garantier. Dessutom beviljade de två privata fordringsägarna sina lån först sommaren 2004, dvs. ett par månader efter det att Finnvera hade beviljat åtgärd 13, och det kan således inte anses att Finnvera agerade tillsammans med dem. Finlands påstående att garantin beviljades i överensstämmelse med 2000 års tillkännagivande om garantier kan också tillbakavisas. För det första grundar kommissionen sin bedömning av åtgärden på 2008 års tillkännagivande om garantier (se skäl 134). Enligt punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan förekomsten av statligt stöd inom en enskild statligt garanti uteslutas om låntagaren inte är i ekonomiska svårigheter. Eftersom kommissionen anser att Karjaportti redan i mars 2004 var i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128) kan tillkännagivandet om garantier inte tillämpas. Finland anför också att garantin var föremål för en hög avgift. Med tanke på Karjaporttis finansiella svårigheter vid den tidpunkt då garantin beviljades anses det emellertid den garantiavgift som debiteras av Finnvera inte är en marknadsmässig avgift. I själva verket hade stödmottagaren finansieringskostnader på totalt [5–8] % för lånet tillsammans med garantin, medan den gällande referensräntan vid den tidpunkten var 4,43 %, till vilken minst 400 räntepunkter skulle behöva läggas till med tanke på stödmottagarens finansiella svårigheter. Mot bakgrund av det ovan anförda anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti.
(243) Vidare betraktas en åtgärd som statligt stöd om den är specifik eller selektiv, dvs. gynnar endast vissa företag eller viss produktion. Åtgärd 13 beviljades Karjaportti, ett specifikt företag. Kommissionen anser därför att åtgärden utgör en selektiv fördel till förmån för stödmottagaren.
(244) Dessutom måste kommissionen bedöma om åtgärd 13 sannolikt kommer att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. I detta sammanhang hävdar Finland att stödinslaget i garantin låg under tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. När åtgärd 13 beviljades var kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd av mindre betydelse (nedan kallad de minimis-förordningen) tillämplig. Ett av kraven för tillämpning av 2001 års de minimis-förordning är att det stöd av mindre betydelse som beviljas ett företag inte får överstiga 100000 euro totalt sett under en treårsperiod. Den aktuella garantin uppgick endast till 91000 euro, dvs. skulle ha legat under taket på 100000 euro även om hela beloppet hade behövts beaktas som stödinslag. Det måste dock avgöras om åtgärd 13 ska bedömas tillsammans med åtgärd 4, den garanti som S:t Michels stad beviljade i mars 2004 endast nio dagar före åtgärd 13, den garanti som beviljats av Finnvera. De två garantierna beviljades av två olika aktörer och omfattade två separata lån med olika löptid, medan dessa två lån ersatte ett enda lån som beviljats av Tapiola 1992. Det kan därmed anses att åtgärderna 4 och 13 beviljades för samma ändamål, dvs. att göra det möjligt att omvandla det lån som Tapiola beviljade 1992 till nya lån. Mot bakgrund av den nära kopplingen mellan de två åtgärderna anser kommissionen att åtgärderna 4 och 13 ska ses som en enda åtgärd vid tillämpningen av det tak på 100000 euro som föreskrivs i 2001 års de minimis-förordning. Tillsammans överstiger stödinslagen i dessa två åtgärder 100000 euro. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 13 inte omfattas av 2001 års de minimis-förordning.
(245) Avslutningsvis hävdar Finland att åtgärd 13 är en fortsättning på redan befintliga skulder och att Finnveras exponering således inte ökar. Finland lade fram ett liknande argument i samband med åtgärd 4. På samma sätt som för åtgärd 4 betraktar kommissionen inte åtgärd 13 enbart som en fortsättning på en tidigare beviljade åtgärd (se skälen 164 och 165).
(246) På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärd 13 utgör statligt stöd.
(247) Finland har inte framfört några argument för att åtgärd 13 är förenlig med den inre marknaden. Eftersom Karjaportti befann sig i svårigheter då Finnvera beviljade garantin (se skälen 123–128), bedömer kommissionen först om garantin utgör undsättnings- och omstruktureringsstöd som är förenligt med den inre marknaden enligt undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Vid tidpunkten för beviljandet gällde 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(248) Enligt 1999 års riktlinjer måste undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den berörda åtgärden.
(248)
(a) För det första var garantin inte knuten till ett lån som ska återbetalas inom tolv månader från och med den sista låneutbetalningen till företaget (punkt 23 b i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(b) För det andra lämnade Finland inga uppgifter om att stödet gavs på grundval av allvarliga sociala problem och att det inte skapade allvarliga negativa spridningseffekter i andra medlemsstater (punkt 23 c i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(c) För det tredje återbetalades stödet inte inom sex månader och ingen omstruktureringsplan i enlighet med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer hade utarbetats (punkt 23 d i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(d) Slutligen finns det ingenting som tyder på att garantin var begränsad till vad som var nödvändigt för att upprätthålla driften av företaget under den period för vilken stödet beviljats (punkt 23 e i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(249) Av samma skäl som de som anges ovan för åtgärderna 4 och 5 (se skälen 177 och 178) anser kommissionen att åtgärd 13 inte heller uppfyller alla de villkor för omstruktureringsstöd som anges i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(250) Det måste övervägas om åtgärd 8 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget. Av samma skäl som ovan beträffande åtgärderna 4 och 5 (se skälen 179–186) anser kommissionen att inget av undantagen är tillämpligt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 13 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.
Lån beviljat den 12 januari 2006 (åtgärd 14)
(251) Finland hävdar att lånet ingick i det saneringsprogram som var knutet till det domstolsövervakade saneringsförfarandet och att Finnvera genomförde åtgärden tillsammans med privata fordringsägare.
(252) Åtgärden ingick visserligen i saneringsprogrammet för Karjaporttis såväl privata som offentliga fordringsägare. Enligt de handlingar som har lagts fram av Finland skedde omläggningen av räntorna i praktiken i slutet av 2005 och i början av 2006. Även privata fordringsägare har lagt om sina räntor till lån.
(253) För det första måste man, i enlighet med resonemanget i målet BP Chemicals (se skälen 189–191), fastställa om den marknadsekonomiska investerarprincipen kan tillämpas på åtgärd 14. Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att åtgärderna 4, 5 och 13 vidtogs innan det domstolsövervakade saneringsförfarandet började, medan åtgärd 14 vidtogs medan förfarandet pågick. Av de orsaker som anges i skälen 189–191 anser kommissionen att åtgärd 14 kan särskiljas från åtgärderna 4, 5 och 13. Dessutom planerades åtgärd 14 redan i själva saneringsprogrammet, som hade till syfte att få företaget tillbaka på rätt spår.
(254) För det andra, vad gäller tillämpningen av den marknadsekonomiska investerarprincipen på den aktuella åtgärden, anser kommissionen att de lån som beviljats av de privata fordringsägarna […] och […] är jämförbara med det lån som beviljats av Finnvera. I egenskap av fordringsägare med säkrade skulder i det domstolsövervakade saneringsförfarandet är företagen alla i samma situation. Med tanke på att dessa lån beviljades på liknande villkor som det lån som beviljades av Finnvera (samma låneperiod, jämförbar återbetalningsperiod) och att den ränta som Finnvera begärde var gynnsammare för Finnvera (6 månaders Euribor plus 2 % var sammanlagt 4,643 % den 1 januari 2006) än den räntesats som de privata långivarna erhöll (den 1 januari 2006 var 3 månaders Euribor plus 1,5 % sammanlagt 3,988 % och 3 månaders Euribor plus 2 % sammanlagt 4,488 %) drar kommissionen slutsatsen att åtgärden inte medförde en fördel för Karjaportti.
(255) På grundval av ovanstående dras slutsatsen att stödåtgärden inte utgör statligt stöd.
Motgaranti beviljad den 14 september 2006 (åtgärd 15)
(256) För det första anser kommissionen att mottagaren av stödet är Karjaportti, trots att motgarantin beviljades […]. Den låga avgift som […] debiterat Karjaportti visar att […] bara beviljat garantin mot bakgrund av den garanti som beviljats av Finnvera. I själva verket är det Karjaportti och inte […] som betalar avgiften för motgarantin till Finnvera.
(257) I alla händelser anser Finland att Finnvera agerade på samma villkor som de privata fordringsägarna […] och […]. Det är riktigt att […] och […] befann sig i en liknande situation som Finnvera. Alla tre företag är fordringsägare med säkrade skulder i det domstolsövervakade saneringsförfarandet. De har alla beviljat Karjaportti lån och garantier före […].
(258) På samma sätt som för åtgärd 14 anses den marknadsekonomiska investerarprincipen enligt samma resonemang som i målet BP Chemicals (se skälen 189–191) kunna tillämpas på åtgärd 15, eftersom denna åtgärd är särskiljbar från åtgärderna 4, 5 och 13 (se skäl 253).
(259) Vad den berörda åtgärden beträffar uppgick det garanterade lånet till sammanlagt 1,8 miljoner euro. Finnvera lämnade en motgaranti för […] för endast 16,7 % av detta belopp (300000 euro). Resten av lånet täcktes av garantier från […] och […] (825000 euro respektive 675000 euro), som Finnvera inte lämnade några motgarantier för. Ur stödmottagaren Karjaporttis perspektiv var de totala kostnaderna för den motgaranterade garantin högre än för de garantier som beviljats av […] och […]. De två sistnämnda bankerna tog ut en garantiavgift på 1,75 % av Karjaportti, medan de totala finansieringskostnaderna för motgaranti för Karjaportti var 2,9 % (1,65 % för den garanti som […] beviljade plus 1,25 % för motgarantin). Till följd av detta medförde den åtgärd som genomfördes av Finnvera inte någon fördel för Karjaportti.
(260) På grundval av ovanstående dras slutsatsen att stödåtgärden inte utgör statligt stöd.
Lån beviljat den 6 juli 2007 (åtgärd 16)
(261) Såsom beskrivs i skäl 110 hävdar Finland att lånet inte innefattade statligt stöd, eftersom det utgjorde en del av en större finansieringsåtgärd som även privata fordringsägare deltog i.
(262) På samma sätt som för åtgärd 14 anses den marknadsekonomiska investerarprincipen enligt samma resonemang som i målet BP Chemicals (se skälen 189–191) kunna tillämpas på åtgärd 16 (se skäl 253).
(263) Såsom konstateras i skäl 254 anser kommissionen att […] och […] är i en situation som är jämförbar med Finnveras. Vad gäller den särskilda åtgärd som är föremål för bedömning är det riktigt att Finnvera beviljade lånet samtidigt och på samma villkor som […] och […]. Lånens löptid var sex månader för alla långivare och återbetalningstiden för alla lån sköts upp i samma proportion (det utestående beloppet för alla fordringsägare är ca […] % av det ursprungliga beloppet). Såsom beskrivs i skäl 66 ställdes samma säkerhet för alla tre lån, och säkerheten delas mellan fordringsägarna enligt deras respektive risk i förhållande till det lån de har beviljat. Vad räntesatsen beträffar förefaller det som om den ränta som Finnvera begärde var ännu gynnsammare för Finnvera (6 månaders Euribor plus 2 % var sammanlagt 6,847 % den 6 juli 2007) än den räntesats som de privata långivarna erhöll (den 9 juli 2007 var 1 månaders Euribor plus 2 % 6,105 %). Följaktligen kan lånet anses följa principen om en privat investerare i en marknadsekonomi och inte inrymma statligt stöd.
(264) På grundval av ovanstående dras slutsatsen att stödåtgärden inte utgör statligt stöd.
Garanti beviljad den 9 januari 2008 (åtgärd 17)
(265) För det första måste det avgöras vilken aktör som gynnas av åtgärden i fråga, […] eller Karjaportti. Finnvera beviljade motgarantin till […], som är den viktigaste banken för Karjaportti. […] beviljade i sin tur en garanti till Karjaportti. […] tog ut en mycket låg avgift av Karjaportti för denna garanti, vilket tyder på att […] beviljade Karjaportti garantin endast därför att den täcktes av Finnveras motgaranti. Kommissionen noterar vidare att det inte är […] utan Karjaportti som betalar avgiften för motgarantin till Finnvera. Mot bakgrund av detta anser kommissionen att Karjaportti är mottagare av stödåtgärden.
(266) För det andra måste det bedömas huruvida åtgärden ger Karjaportti en fördel. Finland hävdar i detta sammanhang att motgarantin inte omfattar statligt stöd, eftersom en annan privat part deltog i arrangemanget. Detta argument kan avvisas, eftersom Finnvera beviljat en motgaranti för den garanti som den berörda privata parten beviljat, vilket innebär att Finnvera och den privata parten inte alls var i en motsvarande situation.
(267) Mot bakgrund av detta bedömer kommissionen åtgärden på grundval av 2008 års tillkännagivandet om garantier. Finnveras motgaranti täcker visserligen inte mer än 80 % av […] garanti, men stödmottagaren Karjaportti var i svårigheter vid tidpunkten för beviljandet (se skälen 123–128). Följaktligen kan förekomsten av statligt stöd inte uteslutas på grundval av punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier.
(268) Även om en garanti inte uppfyller alla krav i punkt 3.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier, kan den avgift som betalats för en garanti dock motivera slutsatsen att garantin inte innefattar statligt stöd. Oavsett detta anser kommissionen i motsats till Finland i detta fall att åtgärden inte kan betraktas som fri från stöd. Garantin beviljades till en låg avgift, även om företaget befann sig i svårigheter (se skälen 123–128) och risken för Finnvera kunde betraktas som avsevärd. Följaktligen anser kommissionen att åtgärden medför en fördel för Karjaportti. Kommissionen noterar också i detta sammanhang att Finnvera, enligt det åtagande som Finland gjort i samband med ärende N 715/2006, inte tilläts bevilja marknadsbaserad finansiering.
(269) Åtgärden uppfyller dessutom alla andra villkor för förekomst av statligt stöd. Såsom beskrivs i skäl 241 består Finnveras åtgärder av statliga medel och kan tillskrivas staten. Åtgärd 17 är också selektiv eftersom det enda företag som gynnas av den är Karjaportti. Slutligen snedvrider åtgärden konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
(270) På grundval av ovanstående drar kommissionen slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd.
(271) Finland har inte gjort gällande att åtgärd 17 var förenlig med den inre marknaden. När Finnvera beviljade stödet var Karjaportti i själva verket i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer (se skälen 123–128). Åtgärden kan följaktligen vara förenlig med den inre marknaden endast som stöd för undsättning och omstrukturering i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(272) Enligt 2004 års riktlinjer måste ett undsättningsstöd uppfylla vissa krav, som inte alla uppfylls av den aktuella åtgärden.
(272)
(a) Garantin upphörde inte inom sex månader efter den första utbetalningen (punkt 25 a i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer).
(b) För det andra överlämnade Finland inte någon omstruktureringsplan eller likvidationsplan eller något bevis på att garantin inte längre gäller (punkt 25 c i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer) inom sex månader från och med det första genomförandet av åtgärden.
(c) För det tredje uppfylls inte engångsvillkoret (punkt 25 e i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer), eftersom företaget tidigare tagit emot oförenligt och olagligt statligt stöd när det befunnit sig i svårigheter.
(273) Åtgärden uppfyller inte heller alla de krav för omstruktureringsstöd som fastställs i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(273)
(a) För det första var åtgärden inte förenad med villkoret att en omstruktureringsplan ska genomföras (punkt 34 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer). Det kan noteras att ingen omstruktureringsplan enligt punkt 35 i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna har utarbetats.
(b) För det andra ska stödmottagarna i väsentlig utsträckning bidra till omstruktureringen med egna medel (punkt 43 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer) och vad gäller den aktuella åtgärden finns det ingenting som tyder på att stödmottagaren har egen finansiering.
(c) För det tredje måste kompenserande åtgärder genomföras för att undvika snedvridande verkningar av stödet (punkt 38 i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer). Sådana åtgärder planerades inte.
(d) För det fjärde uppfyller åtgärden inte villkoret att omstruktureringsstöd får beviljas en enda gång, eftersom företaget tidigare tagit emot oförenligt och olagligt stöd när det befunnit sig i svårigheter.
(274) Kommissionen anser följaktligen att åtgärden inte beviljades i enlighet med 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer.
(275) Det måste övervägas om åtgärd 17 kan anses vara förenlig med den inre marknaden på grundval av något annat av undantagen i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget. Av samma skäl som ovan beträffande åtgärderna 4 och 5 (se skälen 179–186) anser kommissionen att inget av undantagen är tillämpligt. Kommissionen drar därför slutsatsen att åtgärd 17 omfattar statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.
ÅTERKRAV
(276) Om kommissionen har fastställt att ett stöd är oförenligt med den inre marknaden är den, enligt EUF-fördraget och domstolens fasta rättspraxis, behörig att besluta att den berörda medlemsstaten ska upphäva eller ändra stödet. Enligt domstolens fasta rättspraxis syftar dessutom den skyldighet som ålagts en medlemsstat att upphäva ett stöd som kommissionen anser vara oförenligt med den inre marknaden till att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades. Domstolen har fastställt att detta mål är uppnått när stödmottagaren har betalat tillbaka de belopp som beviljats i form av olagligt stöd, och denne alltså förlorar den fördel som företaget åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och den situation som rådde före utbetalningen av stödet är återställd.
(277) Till följd av ovannämnda rättspraxis fastställs det i artikel 14 i procedurförordningen att vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren.
(278) Sex aktuella åtgärder ska således betraktas som olagligt och oförenligt stöd:
Garanti som beviljades av S:t Michels stad den 8 mars 2004 (åtgärd 4).
Garanti som beviljades av S:t Michels stad den 10 maj 2004 (åtgärd 5).
Omvandling av obetalda räntor till lån (åtgärd 8).
Omläggning av skulder sedan 2009 (åtgärd 12).
Garanti som beviljades den 17 mars 2004 av Finnvera (åtgärd 13).
Garanti som beviljades 9 januari 2008 av Finnvera (åtgärd 17).
(279) Dessa belopp måste därför återbetalas för att återställa den situation som rådde på marknaden innan stödet beviljades. Återkravet ska genomföras från och med den tidpunkt då stödmottagaren erhöll fördelen, dvs. när stödet ställdes till stödmottagarens förfogande, och det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta fram till den dag då stödet faktiskt har återbetalats.
Återkrav av det stöd som beviljats i form av garantier
(280) Det oförenliga stödinslaget i två garantier som S:t Michels stad beviljade 2004 (åtgärd 4 och åtgärd 5) och i de garantier som Finnvera beviljade 2005 (åtgärd 13) och 2008 (åtgärd 17) ska fastställas på grundval av följande principer.
(281) I princip skulle en statlig garanti kunna utgöra stöd upp till det totala beloppet för det underliggande lånet, om stödmottagaren inte kan få tillgång till finansieringsmarknaderna av egen kraft. I det aktuella fallet har Finland emellertid visat, genom att tillhandahålla information om lån som privata långivare beviljat mottagaren, att Karjaportti fortfarande hade tillgång till finansieringsmarknaderna vid tidpunkten för beviljandet av garantierna 2004 (se skäl 93). Det finns få uppgifter om huruvida Karjaportti fortfarande hade tillgång till marknaderna under 2008, när åtgärd 17 beviljades. Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att den motgaranti som beviljades av Finnvera endast täckte 80 % av den garanti som tillhandahölls en privat fordringsägare, vilket innebär att den privata fordringsägaren fortfarande bar risken för 20 %. Mot bakgrund av detta kan företaget ännu anses ha haft tillgång till finansmarknaderna utan 2008 års garanti.
(282) På grund av Karjaporttis ekonomiska svårigheter vid den tidpunkt då stödåtgärderna beviljades skulle emellertid affärsbanker ha tagit ut en i motsvarande grad högre ränta än den företaget fick med de statliga garantierna, eftersom garantin utgör en ytterligare säkerhet för bankerna. Kommissionen anser därför att Karjaportti gynnades av lägre räntor som företaget fick tack vare garantierna.
(283) Enligt punkt 4.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier bör de totala finansieringskostnader, i avsaknad av en marknadsmässig avgift (ränta plus avgift), jämföras med räntan på marknaden för ett liknande lån utan statlig garanti. I många fall finns det inte någon sådan tillgänglig marknadsränta. Därför har kommissionen, i sitt meddelande om metoden för att fastställa referens- och marknadsräntor (nedan kallat 2008 års meddelande om referensräntor), utvecklat en finansiell metod som av de skäl som anges i punkt 4.2 i 2008 års tillkännagivande om garantier kan användas som ett mått på marknadsräntan.
(284) I det aktuella fallet finns det inga uppgifter om vad Karjaportti skulle ha fått betala för ett jämförbart lån utan garantier. Dessutom beviljades de tre garantierna före den ekonomiska och finansiella krisen. Kommissionen anser dessutom att det, på grund av den tid som gått sedan åtgärderna beviljades, skulle vara mycket svårt att beräkna en riktig marknadsränta för en finsk köttproducent. Kommissionen kommer därför att använda den relevanta referensräntan som riktmärke för marknadsräntan.
Garanti beviljad den 8 mars 2004 (åtgärd 4)
(285) Vad gäller åtgärd 4 skulle säkrandet av Karjaporttis lån kunna betraktas som normalt med hänsyn till 2008 års meddelande om referensräntor. Karjaportti ställde en fastighetsinteckning och ett företagsinteckning som säkerhet i samband med åtgärd 4. De registrerade värdena på dessa två instrument är tämligen höga (se skäl 27). Det bör dock beaktas att exakt samma inteckningar redan användes som säkerhet för andra fordringar som S:t Michels stad hade (t.ex. åtgärd 1), vilket innebär att hela beloppet inte skulle vara tillgängligt för åtgärden i fråga. Man måste också beakta att det faktiska värdet på fastighetsinteckningen och företagsinteckningen är beroende av värdet av den belastade egendomen och S:t Michels stads rankning.
(286) Det noteras i detta sammanhang att Finland inte kunde tillhandahålla en bedömning av säkerheternas värde vid tidpunkten för beviljandet av garantin. Finland lämnade dock två oberoende värderingar av säkerheterna i allmänhet som användes för att utarbeta saneringsprogrammet. Dessa värderingar är daterade den 15 februari 2005 (se skäl 43), vilket är ganska nära dagen för beviljande av garantin. I detta sammanhang nämns det att fastighetsinteckningen, med tanke på S:t Michels stads rankning, kan vara tillräcklig för att täcka stadens fordringar om egendomen fortfarande används. Om Karjaportti måste avvecklas kan det hända att fastighetens värde är för lågt för att täcka något som helst av S:t Michels stads fordringar. Det kan hända att företagsinteckningen täcker endast en del av S:t Michels stads fordringar. Mot bakgrund av detta förefaller det rimligt att betrakta de ställda säkerheterna som säkerhet av normal kvalitet.
(287) Den ränta som Karjaportti borde ha betalat för ett lån på marknadsvillkor utan garanti är därför en referensränta på 4,43 % plus en riskpremie på 650 räntepunkter, vilket återspeglar den riskpremie som gäller för ett företag i svårigheter som tillhandahåller normalt ställda säkerheter. Stödbeloppet bör därför räknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet faktiskt erbjöds (4 %), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 0 räntepunkter, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.
(288) Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.
Garanti beviljad den 10 maj 2004 (åtgärd 5)
(289) Vad gäller åtgärd 5 skulle säkrandet kunna betraktas som normalt med hänsyn till 2008 års meddelande om referensräntor. Karjaportti ställde samma säkerhet som för åtgärd 4, det vill säga en fastighetsinteckning på produktionsanläggningen i Tikkala och en företagsinteckning. Dessutom beviljades en särskild pant på produktionsanläggningen i Tikkala, med ett registrerat värde av 1135268 euro (se skäl 29). För alla dessa säkerheter gäller samma resonemang som ovan för åtgärd 4, och det förefaller rimligt att betrakta den ställda säkerheten som normal säkerhet.
(290) Den räntesats som Karjaportti skulle ha betalat för ett lån på marknadsvillkor, utan garantin, är återigen en referensräntesats på 4,43 % plus en riskpremie på 650 räntepunkter. Stödbeloppet bör därför räknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds (12 månaders Euribor plus 0,3 %), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 0 räntepunkter, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.
(291) Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.
Garanti beviljad den 17 mars 2004 (åtgärd 13)
(292) Kommissionen har inte kännedom om några detaljer om den säkerhet som ställts för åtgärd 13 och kan därför bara fastställa hur återkravet ska genomföras. Om säkerheter ställdes för åtgärd 13 måste man först fastställa värdet på sådana säkerheter enligt meddelandet om referensräntor.
(293) Den räntesats som Karjaportti skulle ha betalat för ett lån på marknadsvillkor, utan garantin, är återigen en referensräntesats på 4,43 % plus en riskpremie som motsvarar värdet på säkerheten. Stödinslaget bör därför beräknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds ([2–5] %), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 3 %, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.
(294) Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.
Garanti beviljad den 9 januari 2008 (åtgärd 17)
(295) Vad gäller åtgärd 17 skulle säkrandet kunna betraktas som normalt med hänsyn till 2008 års meddelande om referensräntor. Karjaportti ställde en säkerhet i form av en andel i ett företag, som enligt Finnveras beräkningar hade ett säkerhetsvärde på […] euro (se skäl 67). Den räntesats som Karjaportti skulle ha betalat för ett lån på marknadsvillkor, utan garantin, är återigen en referensräntesats på 5,19 % plus en riskpremie på 650 räntepunkter. Stödbeloppet bör därför räknas som skillnaden mellan denna teoretiska marknadsränta och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds ([0–3] % plus den ränta som tas ut för utestående belopp på grundval av underleverantörsavtal), efter det att det pris som verkligen betalats för garantin, dvs. 250 baspunkter, dragits ifrån. Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.
(296) Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken det garanterade lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.
Återkrav av det stöd som beviljats i form av omvandling av obetalda räntor till lån (åtgärd 8)
(297) Det oförenliga stödinslaget i åtgärd 8, ett lån beviljat av S:t Michels stad, måste fastställas. Såsom beskrivs i skälen 45 och 46 beviljade S:t Michels stad lånet till lägre ränta än Karjaporttis privata fordringsägare. Stödinslaget i ett lån beräknas i princip som skillnaden mellan den ränta till vilken lånet faktiskt beviljades och marknadsräntan. I det aktuella fallet beviljade privata fordringsägare lån tillsammans med S:t Michels stad. De räntesatser som de privata fordringsägarna tog ut kan ses som en indikation på en marknadsränta.
(298) Stödbeloppet bör därför beräknas som skillnaden mellan den genomsnittliga räntesats som debiteras för lån som beviljats av de privata fordringsägarna (3 månaders Euribor plus 2 % och 3 månaders Euribor plus 1,5 %) och den räntesats till vilken lånet faktiskt beviljades (3 månaders Euribor plus 0,3 %).
(299) Skillnaden mellan dessa räntesatser ska beräknas för den period som den räntesats som faktiskt erbjöds tillämpades.
(300) Stödet ska innefatta ränta som beräknas från den tidpunkt då skillnaden mellan de teoretiska räntorna och den räntesats till vilken lånet verkligen erbjöds skulle ha förfallit till betalning, fram till det faktiska återkravet.
Återkrav av det stöd som beviljats i form av en omläggning av skulderna sedan 2009 (åtgärd 12)
(301) Det oförenliga stödinslaget i åtgärd 12, S:t Michels stads omläggning av skulder sedan 2009, måste fastställas. Som anges i skälen 219–226 har den anmälda skuldomläggningen genomförts med ändringar. Eftersom kommissionen inte har kännedom om några detaljer om den omläggning som verkligen genomförts kan den bara ange metoden för hur återkravet ska genomföras.
(302) Stödet ställdes till företagets förfogande från den tidpunkt då Osuuskunta Karjaportti avvek från den överenskomna betalningsplanen i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet 2006. Kommissionen anser att Karjaportti vid den tidpunkt då stödet beviljades inte längre hade tillgång till finansmarknaderna. Därför motsvarar stödet beloppet av den omlagda skulden. De belopp som ska återkrävas motsvarar därför det belopp av omlagda skulder som S:t Michels stad gör anspråk på. Utbetalningar som redan gjorts kan dock dras av från de belopp som ska återkrävas.
(303) Stödet ska innefatta ränta från den dag då stödet ställdes till företagets förfogande till dess att det faktiskt återkrävs.
SLUTSATS
(304) Kommissionen noterar att det formella granskningsförfarandet i fråga om den garanti på 2,75 miljoner euro som Finland anmälde men senare återkallade inte längre tjänar något syfte enligt artikel 8 i procedurförordningen.
(305) När det gäller den garanti som beviljades 2000 och S:t Michels stads överlåtelse av mark samma år anser kommissionen att dessa åtgärder utgör statligt stöd som är förenligt som investeringsstöd i enlighet med 1998 års riktlinjer för regionalstöd.
(306) S:t Michels stads markförvärv år 2002 anses inte innefatta stöd, eftersom det gjordes på marknadsvillkor.
(307) De garantier som S:t Michels stad beviljade i mars 2004 och maj 2004 kan betraktas som statligt stöd, med beaktande av att Karjaportti vid den tidpunkt när garantierna beviljades var ett företag i svårigheter i den mening som avses i 1999 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Dessa åtgärder är inte förenliga med den inre marknaden, eftersom inget av villkoren i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget är uppfyllda.
(308) De åtgärder som S:t Michels stad vidtog inom ramen för det domstolsövervakade saneringsförfarandet beviljades tillsammans med jämförbara privata fordringsägare och på motsvarande villkor. Kommissionen drar därför slutsatsen att principen om en privat investerare i en marknadsekonomi följs och att åtgärderna inte innefattar statligt stöd.
(309) S:t Michels stads förvärv av aktier och avskrivningen av skulder i boksluten 2007 och 2008 kan båda betraktas som fria från stöd.
(310) Den omvandling av obetalda räntor till ett lån som S:t Michels stad beviljade i december 2005 kan betraktas som statligt stöd, med beaktande av att Karjaportti vid den tidpunkt när lånet beviljades var ett företag i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Dessa åtgärder är inte förenliga med den inre marknaden, eftersom inget av villkoren i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget är uppfyllda.
(311) När det gäller den omläggning av skulder som S:t Michels stad gick med på 2009 kan det noteras att det var en omläggning av skulder för andra gången. Mot bakgrund av detta anser kommissionen att en privat fordringsägare inte skulle ha gått med på en sådan omläggning av skulder och att åtgärden utgör statligt stöd. Eftersom Karjaportti befann sig i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer kunde åtgärden ha varit förenlig endast enligt dessa riktlinjer. Eftersom alla krav inte är uppfyllda dras slutsatsen att åtgärden utgör statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden.
(312) Den garanti som Finnvera beviljade den 17 mars 2004 omfattar också statligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden enligt 1999 års riktlinjer om undsättning och omstrukturering. Det lån som beviljades av Finnvera den 12 januari 2006 utgör inte statligt stöd, eftersom det beviljades tillsammans med jämförbara privata fordringsägare och på liknande villkor. Detsamma gäller för den garanti som Finnvera beviljade i september 2006 och det lån som Finnvera beviljade i juli 2007.
(313) Den garanti som beviljades av Finnvera den 9 januari 2008 kan betraktas som statligt stöd, med tanke på att Karjaportti när garantin beviljades var i svårigheter i den mening som avses i 2004 års undsättnings- och omstruktureringsriktlinjer. Åtgärden är inte förenlig med den inre marknaden, eftersom inget av villkoren i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget är uppfyllt.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende den garanti på 2,75 miljoner euro (åtgärd 11) som Finland anmälde men senare återkallade avslutas.
Artikel 2
De åtgärder som Finland har genomfört till förmån för Osuuskunta Karjaportti, bestående av utgör inte stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
förvärv av mark 2002 (åtgärd 3),
åtgärder i samband med det domstolsövervakade saneringsförfarandet (åtgärd 6)
förvärv av aktier från Osuuskunta Karjaportti (åtgärd 7),
nedskrivning av skulder i boksluten för 2006 och 2008 (åtgärd 9 och åtgärd 10)
det lån som Finnvera beviljade i juni 2006 (åtgärd 14),
den motgaranti som Finnvera beviljade i september 2006 (åtgärd 15) och
det lån som Finnvera beviljade i juni 2007 (åtgärd 16),
Artikel 3
De statliga stödåtgärder som Finland har genomfört till förmån för Osuuskunta Karjaportti, bestående av är förenliga med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
en garanti som beviljades i juni 2000 (åtgärd 1) och
överlåtelsen av mark samma år (åtgärd 2)
Artikel 4
De statliga stödåtgärder som Finland har genomfört till förmån för Osuuskunta Karjaportti, bestående av genomfördes olagligen av Finland i strid med artikel 108.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och är oförenliga med den inre marknaden.
den garanti som S:t Michels stad beviljade den 8 mars 2004 (åtgärd 4),
den garanti som S:t Michels stad beviljade den 10 maj 2004 (åtgärd 5),
omvandlingen av obetalda räntor till lån (åtgärd 8),
den garanti som Finnvera beviljade den 17 mars 2004 (åtgärd 13),
den garanti som Finnvera beviljade den 9 januari 2008 av Finnvera (åtgärd 17) och
omläggningen av skulder sedan 2009 (åtgärd 12)
Artikel 5
1. Finland ska återkräva det stöd som avses i artikel 4 från mottagaren.
2. Det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta från och med den dag då stödet ställdes till stödmottagarnas förfogande till och med den dag det har återbetalats.
3. Räntan ska beräknas som sammansatt ränta enligt kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004.
4. Finland ska upphöra med alla utestående utbetalningar av det stöd som avses i artikel 4, med verkan från den dag då detta beslut antas.
Artikel 6
1. Återkravet av det stöd som avses i artikel 4 ska genomföras omedelbart och effektivt.
2. Finland ska säkerställa att detta beslut genomförs inom fyra månader efter den dag då det har delgivits.
Artikel 7
1. Inom två månader från den dag då detta beslut har delgivits ska Finland lämna följande uppgifter till kommissionen:
a) Det totala belopp (kapital och räntor) som ska återkrävas från stödmottagaren.
b) En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa detta beslut.
c) Dokument som visar att stödmottagaren har anmodats att betala tillbaka stödet.
2. Finland ska hålla kommissionen underrättad om de nationella åtgärder som vidtagits för att genomföra detta beslut till dess att återkravet av det stöd som avses i artikel 4 har slutförts. Finland ska på kommissionens begäran omgående lämna uppgifter om de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa detta beslut. Finland ska också lämna detaljerad information om de stödbelopp och motsvarande ränta som redan har återkrävts från stödmottagaren.
Artikel 8
Detta beslut riktar sig till Republiken Finland.
Utfärdat i Bryssel den 12 juni 2012. På kommissionens vägnar Joaquín Almunia Ordförande