Address https://gelex.eu/eli/EU/act/2020/394@2019-10-07/sv

Contents

1. Preamble
2. (14) a)
3. (15) a.
4. (19) a)
5. (23)
6. (60) a)
7. 1. Artikel 1
   2. Artikel 2
   3. Artikel 3
   4. Artikel 4
   5. Artikel 5
   6. Artikel 6
   7. Artikel 7

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget), särskilt artikel 108.2 första stycket,

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a,

efter att ha uppmanat de berörda parterna att yttra sig enligt artikel 108.2 första stycket i EUF-fördraget, och

av följande skäl: FÖRFARANDE

(1) Den 22 juli 2014 mottog kommissionen ett klagomål gällande stöd som den grekiska staten skulle ha beviljat Sogia Ellas SA och dess dotterbolag (nedan kallade Sogia Ellas) som är verksamma inom bearbetning av jordbruksprodukter. Stödet bestod av räntesubventioner och statliga garantier avseende dels befintliga lån som skulle bli föremål för omförhandling med införande av en amorteringsfri period, dels nya lån.

(2) Genom en skrivelse av den 25 juli 2014 begärde kommissionen upplysningar från de grekiska myndigheterna om det påstådda stödet. De grekiska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 17 november 2014 med detaljerade uppgifter om de rättsliga grunderna för det påstådda stödet. Kommissionen skickade en andra skrivelse till Grekland den 11 december 2015, på vilken de grekiska myndigheterna svarade med en skrivelse daterad 11 februari 2016, registrerad samma dag. I detta svar lämnade de grekiska myndigheterna ytterligare upplysningar om de rättsliga grunderna, villkoren för beviljande av stödet och stödmottagarna.

(3) I sin skrivelse av den 11 december 2015 upplyste kommissionen de grekiska myndigheterna om att en första granskning av de uppgifter som lämnats visade att det påstådda stödet beviljats utan kommissionens godkännande. Vidare var det påstådda stödet inte begränsat till Sogia Ellas, utan kunde, på grundval av den grekiska lagstiftningen, ha beviljats även andra mottagare. Kommissionen beslutade därför att inleda ett ärende om oanmält statligt stöd (ärende SA.39119 (2015/NN)) och att utvidga utredningen till att omfatta hela jordbrukssektorn.

(4) Kommissionens beslut att inleda ett förfarande (nedan kallat inledningsbeslutet) offentliggjordes den 16 september 2016 i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen bad de grekiska myndigheterna uppge det uppskattade antalet mottagare för var och en av de stödordningar som identifierats i inledningsbeslutet, samt de aktuella stödbeloppen. I annat fall skulle kommissionen, så som angavs i inledningsbeslutet, fatta ett beslut på basis av de uppgifter som den vid det aktuella tillfället hade att tillgå. Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödåtgärderna.

(5) Inga berörda parter inkom med synpunkter. De grekiska myndigheterna skickade sina kommentarer på inledningsbeslutet i en skrivelse av den 23 september 2016. I sitt svar meddelade de grekiska myndigheterna kommissionen att de inte kunde tillhandahålla de uppgifter som kommissionen begärt i inledningsbeslutet.

(6) Kommissionen upprepade sina uppmaningar till de grekiska myndigheterna att inkomma med de uppgifter som saknades i skrivelser av den 2 december 2016 och den 15 januari 2018. De grekiska myndigheterna lämnade de begärda uppgifterna i skrivelser av den 9 mars 2017 respektive den 21 februari 2018.

(7) Föreliggande beslut, liksom inledningsbeslutet, rör endast verksamhet kopplad till produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter, dvs. de produkter som finns uppräknade i bilaga I till EUF-fördraget med undantag av fiskeri- och vattenbruksprodukter samt av skogsbruk så som dessa definieras av Eurostat. Det har därför ingen bäring på stöd som eventuellt beviljats inom andra sektorer av ekonomin i enlighet med de aktuella stödordningarna.

BESKRIVNING AV ÅTGÄRDERNA Syfte

(8) Åtgärderna syftade till att stödja företag som, oavsett säte, var etablerade och bedrev verksamhet i de områden i Grekland som drabbats av 2007 års bränder. Enligt grekiska myndigheter var det mer övergripande målet att återställa produktionskapaciteten, som hade påverkats mycket negativt av bränderna.

Rättslig grund

(9) De rättsliga grunderna för det påstådda stödet återfinns i finansministerns beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007), i dess ändrade och kompletterade lydelse enligt beslut nr 38600/Β.1750/5–9-2007 (OJHR 1780/Β’/5–9-2007), beslut nr 46082/Β.2123/24-10-2007 (OJHR 2139/Β’/2-11-2007), beslut nr 6391/Β.342/8–2-2008 (OJHR 242/Β’/14–2-2008), beslut nr 34227/Β.1123/23–7-2008 (OJHR 1548/Β’/5–8-2008), beslut nr 57198/Β.2406/28-12-2012 (OJHR 3462/Β’/28-12-2012), samt artikel 2.7 i lag nr 3816/2010 (OJHR 6/Α’/26.1.2010) och artikel 21.5 i lag nr 3867/2010 (OJHR 128/A’/3.8.2010).

(10) Villkoren för beviljande av statliga garantier i enlighet med beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007) preciserades ytterligare i finansministerns beslut nr 2/54310/0025/13.09.2007 (OJHR Β’ 1858/13.9.2007). Det beslutet ändrades genom biträdande finansministerns beslut nr 2/86490/0025/31.12.2007 (OJHR B’ 2493/31.12.2007), beslut nr 2/57144/0025/20.08.2008 (OJHR B’ 1732/28.08.2008), finansministerns beslut nr 2/22475/0025/25.04.2012 (OJHR Β’ 1346/25.04.2012), biträdande finansministerns beslut nr 2/52027/0025/30.08.2012 (OJHR Β’ 2404/30.08.2012) och biträdande finansministerns beslut nr 2/1755/0025/20.02.2013 (OJHR Β’ 465/27.02.2013). Beslut nr 2/1755/0025/20.02.2013 ändrades ytterligare genom beslut nr 2/38310/0025/14.05.2014 (OJHR Β’ 1262/16.05.2014) och beslut nr 2/43758/0025/29/06/2015 (OJHR Β’ 1289/29.06.2015), vilka därför är relevanta för föreliggande beslut.

Åtgärder

(11) Den 25 augusti 2007 utlyste den grekiska ministern för inrikesfrågor, offentlig förvaltning och decentralisering genom ministerbeslut nr 47870/25.08.2007 (OJHR 1706/B’/25.08.2007) undantagstillstånd i hela landet på grund av de bränder som under juli och augusti 2007 utbröt i prefekturerna Messenien, Elis, Arkadien, Lakonien och Euboia samt i distriktet Aigialeia i prefekturen Achaia.

(12) De grekiska myndigheterna uppgav att den förödelse som bränderna orsakade i dessa områden var enorm och medförde förluster av både människoliv och djurpopulationer samtidigt som landsbygden, inklusive skogsmark, jordbruksmark och infrastruktur, ödelades, med extremt allvarliga följder för den lokala ekonomin. Fenomenet var av en sådan omfattning att de grekiska myndigheterna kategoriserade det som en katastrof i den mening som avses i artikel 107.2 b i EUF-fördraget. Detta visas också i relevanta diagram från kommissionen, vilka grekiska myndigheter hänvisade till i sin kommunikation med densamma.

(13) För att hantera denna situation antog den grekiska finansministern beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007), som sedan ändrades och kompletterades efter hand. Beslutet hade titeln Lån till rörelsekapital och andra kreditfaciliteter för företag och näringsidkare som påverkades av 2007 års bränder i prefekturerna Messenien, Elis, Arkadien, Lakonien och Euboia samt i distriktet Aigialeia i [prefekturen] Achaia.

(14) Genom beslutet inrättades följande två statliga stödordningar:

(14) a)

En stödordning omfattande uppgörelser om skulder som ackumulerats fram till den 25 augusti 2007, oavsett om dessa förfallit till betalning eller ej (nedan kallad stödordning A). Uppgörelserna innebar att skulderna kapitaliserades för att sedan omvandlas till nya lån och omfattade också beviljande av en amorteringsfri period, räntesubventioner och statliga garantier.

b)

En stödordning som omfattade nya lån till rörelsekapital som skulle ges efter den 25 augusti 2007 och för vilka räntesubventioner och statliga garantier kunde beviljas (nedan kallad stödordning B).

(15) I beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007) angavs i synnerhet följande: Skulduppgörelser och beviljande av rörelsekapital för företag och näringsidkare som är etablerade och bedriver verksamhet i prefekturerna Messenien, Elis, Arkadien, Lakonien och Euboia samt i distriktet Aigialeia i prefekturen Achaia och som påverkades av 2007 års bränder. A. Skulduppgörelser För företag och näringsidkare som påverkats av 2007 års bränder ska samtliga skulder, oavsett om de förfallit eller ej, fram till den 25 augusti 2007 kapitaliseras och omvandlas till ett nytt lån med en amorteringsfri period på 28 månader. Den första avbetalningen ska göras den 31 december 2009. Resten av lånet ska betalas av i lika stora halvårsvisa avbetalningar (amortering och ränta). Lånets hela löptid är tio år, inbegripet den amorteringsfria perioden. Räntekostnaden för den amorteringsfria perioden subventioneras till 100 % via det konto som inrättats i enlighet med lag 128/1975 och för resten av löptiden till 50 %. Vid skulduppgörelse ska räntesatsen motsvara räntesatsen för tolvmånaders grekiska statsobligationer vid den senaste emissionen före ränteperiodens början, plus 70 % av det totala bidraget enligt lag 128/1975. Subventionsnivån ska avrundas uppåt eller nedåt till närmaste fjärdedels punkt. Grekiska staten ställer sig, i enlighet med lag 2322/1995 i sin gällande lydelse, som garant för ovannämnda lån (kapital och räntor). Β. Beviljande av lån till rörelsekapital för företag och näringsidkare Kreditinstituten kan bevilja lån till rörelsekapital i enlighet med de relevanta bestämmelserna om behov och rörelsekapital i grekiska centralbankschefens beslut nr 1955/2.7.1991 i sin gällande lydelse. Dessa lån subventioneras via de medel som avsatts i enlighet med lag 128/1975 enligt följande: Räntesubventionen är densamma för hela det lånade beloppet. Det största lån som beviljas är ett belopp motsvarande 35 % av det berörda företagets omsättning under 2006, och löptiden är 60 månader. Räntesatsen för ovannämnda lån ska motsvara räntesatsen för tolvmånaders grekiska statsobligationer vid den senaste emissionen innan ränteperioden inleddes, plus 70 % av det totala bidraget, i enlighet med lag 128/1975. Subventionsnivån ska avrundas uppåt eller nedåt till närmaste fjärdedels punkt. Observera att omsättningen för företag som inte hade någon försäljning under det föregående året (2006) eller som inledde sin verksamhet mellan den 1 januari 2007 och den 31 augusti 2007 fastställs på basis av de inköp som gjorts under de första sex driftsmånaderna 2007, multiplicerat med två (2), efter det att en bruttovinstmarginal på 45 % beaktats. Grekiska staten ställer sig, i enlighet med lag 2322/1995 i sin gällande lydelse, som garant för ovannämnda lån (kapital och räntor).

(15) a.

För lån på upp till 5000 euro subventioneras räntan till 100 %.

b.

För lån på upp till 20000 euro subventioneras räntan till 80 %.

c.

För lån på upp till 60000 euro subventioneras räntan till 50 %.

d.

För lån på upp till 90000 euro subventioneras räntan till 30 %.

(16) Genom beslut nr 38600/Β.1750/5–9-2007 (OJHR 1780/Β’/5–9-2007) ändrades titeln och brödtexten i beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007). Den nya titeln lydde Lån till rörelsekapital och andra kreditfaciliteter för företag och näringsidkare i prefekturerna Messenien, Elis, Arkadien, Lakonien och Euboia samt i distriktet Aigialeia i [prefekturen] Achaia. Med andra ord ströks frasen som påverkades av 2007 års bränder, som syftade på stödmottagarna och som tydligt begränsade tillgången till stödordningen till aktörer som faktiskt påverkats av bränderna, ur titeln på det beslut som utgjorde rättslig grund för stödordningen.

(17) Vidare gjordes genom beslut nr 38600/Β.1750/5–9-2007 (OJHR 1780/Β’/5–9-2007) följande tillägg (markerat med fetstil i utdraget nedan) i första meningen i kapitel A i beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007): A. Skulduppgörelser För företag och näringsidkare i ovannämnda prefekturer, dvs. prefekturer som påverkades av 2007 års bränder, ska samtliga skulder, oavsett om de förfallit eller ej, fram till den 25 augusti 2007 kapitaliseras och omvandlas till ett nytt lån med en amorteringsfri period på 28 månader. Den första avbetalningen ska göras den 31 december 2009. [fetmarkering tillagd]

(18) I kombination innebar dessa två ändringar att kravet på att ha lidit skada i samband med 2007 års bränder inte längre gällde mottagarna, utan de prefekturer där dessa, oavsett säte, var etablerade och bedrev verksamhet. Denna slutsats stärks av de grekiska myndigheternas svar på en fråga som kommissionen ställde i sin skrivelse av den 11 december 2015 om huruvida stödet till mottagarna var avsett som ersättning för skada de lidit som en direkt följd av bränderna. I sitt svar av den 11 februari 2016 underströk de grekiska myndigheterna att bränderna saknade tidigare motstycke och hade en så allmän påverkan att företag led skada av det enkla faktum att de hade produktionsverksamhet i de drabbade områdena.

(19) De andra beslut och lagar som nämns i skäl 9 innebar ytterligare ändringar och kompletteringar av beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007). Bland annat fastställdes genom beslut nr 46082/Β.2123/24-10-2007 (OJHR 2139/Β’/2-11-2007) följande:

(19) a)

Följande stycken läggs till i slutet av kapitel Α [i beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (GG II 1740/30–8-2007)] Skulduppgörelser: Kreditinstitut får använda ovannämnda uppgörelser utan statlig garanti för belopp på upp till 25000000 euro per företag. För kommersiella företag och näringsidkare tillåts uppgörelser gällande belopp på upp till 100000 euro. I fall där företag ansöker om uppgörelse gällande belopp på mellan 100000 euro och 25000000 euro måste en redogörelse för företagets bärkraftighet lämnas in till och bedömas av det kreditinstitut som har de största fordringarna på företaget. Bestämmelserna i kapitel A gäller inte följande lån:

Lån till företag/näringsidkare som redan omfattas av bestämmelser om uppgörelser enligt lag 128/1975 i sin gällande lydelse, om inte dessa företag eller näringsidkare till följd av bränderna lidit påvisbar skada på byggnader på sina marker, mekanisk utrustning, råmaterial eller varor. Sådan skada ska styrkas av företagen genom uppvisande av intyg från behöriga myndigheter i den aktuella prefekturen.

Lån till företag/näringsidkare som tagits mot överföring av rätten till bidrag inom ramen för ett investeringsprogram baserat på statliga stödordningar.

Lån till företag/näringsidkare som omfattas av ett finansieringsprogram som innebär att investeringen betraktas som ingående i en statlig stödordning.

b)

Följande två stycken läggs till i slutet av kapitel Β [i beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (GG II 1740/30–8-2007)] Beviljande av lån till rörelsekapital för företag och näringsidkare: Bestämmelserna i kapitel B ovan omfattar företag och näringsidkare som fått bidrag inom ramen för investeringsprogram som ingår i det statliga stödsystemet, förutsatt att investeringsprojektet har slutförts. Bestämmelserna i kapitel Α och Β ovan omfattar både företag och näringsidkare som är etablerade och bedriver verksamhet i kommunerna Αigio, Ακrata, Diakopto, Simpoliteia, Erineos samt Aigeira i distriktet Aigialeia i prefekturen Achaia och i kommunerna Eleios-Pronnoi och Livathos i prefekturen Kefalinia.

(20) Genom beslut nr 6391/Β.342/8–2-2008 (OJHR 242/Β’/14–2-2008) ändrades beloppsgränsen vid vilken företag som ville omförhandla sina skulder behövde lämna in en redogörelse för företagets bärkraftighet (från 100000 till 150000 euro). Genom det beslutet förlängdes också tidsfristen för att begära omförhandling från den 31 december 2007 till den 31 mars 2008.

(21) Beslut nr 34227/Β.1123/23–7-2008 (OJHR 1548/Β’/5–8-2008) innebar en utökning av stödordningarnas geografiska räckvidd, så som beskrivs i skäl 25, och ytterligare en förlängning av tidsfristen för att ansöka om stöd till den 31 augusti 2008.

(22) Genom beslut nr 57198/Β.2406/28-12-2012 (OJHR 3462/Β’/28-12-2012) ändrades stödordningarna så att mottagare som inte fått någon statlig garanti kunde begära anstånd med återbetalningen av sin skuld mellan den 1 januari 2012 och den 31 december 2012. Låntagarna skulle betala ränta för anståndsperioden. Mottagarna kunde ansöka om tillämpning av denna bestämmelse hos finansinstituten fram till den 28 februari 2013.

(23) När det gäller villkoren för ställande av statlig garanti beskrivs dessa ingående i beslut nr 2/54310/0025/13.09.2007 (OJHR Β’ 1858/13.9.2007), vars relevanta delar lyder som följer: Räntan på det omförhandlade lånet subventioneras och fastställs i enlighet med villkoren i finansministerns beslut nr 36579/Β.1666/27.8.2007. Den statliga garantin omfattar 80 % av den omförhandlade skulden och räntan på denna upp till ett belopp om 20000000,00 euro per företag. Statlig garanti ges också för [fysiska personer] kommersiella företag, registrerade medlemmar i handelskammare och näringsidkare i dessa prefekturer, vilkas skuld som ska omstruktureras inte överstiger 100000,00 euro. Räntan för den amorteringsfria perioden kapitaliseras den 31 december 2009, och den första avbetalningen på lånet ska göras den 30 juni 2010. Om tre på varandra följande amorteringar med motsvarande ränta eller tre avbetalningar på kapital och ränta avseende ett lån som omfattas av en sådan uppgörelse som beskrivs ovan uteblir förfaller hela den skuld som är föremål för uppgörelsen till betalning. För att få sina garanterade fordringar tillgodosedda av staten måste bankerna, efter det att tre månader gått sedan den tredje avbetalningen, inkomma med de styrkande handlingar som anges i finansministerns beslut nr 2/478/0025/4.1.2006 (GG II 16/13.1.2006). Räntan på ovannämnda lån subventioneras och fastställs i enlighet med villkoren i finansministerns beslut nr 36579/Β.1666/27.8.2007. Alla företag i dessa prefekturer kan beviljas lån enligt ovan av ett belopp motsvarande högst 35 % av det berörda företagets omsättning för 2006 upp till maximalt 90000,00 euro per företag. Omsättningen för företag som inte hade någon försäljning under det föregående året (2006) eller som inledde sin verksamhet mellan den 1 januari 2007 och den 27 augusti 2007 fastställs på basis av de inköp som gjorts under de första sex driftsmånaderna 2007, multiplicerat med två (2), efter det att en bruttovinstmarginal på 45 % beaktats. Lånen ska återbetalas i lika stora halvårsvisa amorteringar med ränta, med en amorteringsfri period från utbetalningen till den 31 december 2009. Den första avbetalningen ska göras den 30 juni 2010. Den del av räntan för den amorteringsfria perioden som inte subventioneras ska betalas av företagen. Dessa lån administreras via ett nytt, separat låneavtal. För ovan nämnda lån ställer sig den grekiska staten som garant för 80 % av kapitalet och motsvarande ränta under den amorteringsfria perioden och den normala perioden för samtliga företag. (…) Styrkande handlingar som krävs: (…) Redogörelsen ska innehålla följande: B. Företag och näringsidkare i ovan nämnda prefekturer som endast ansöker om ett nytt lån till rörelsekapital efter skogsbränderna ska skicka sina ansökningar till revisionsmyndigheten, direktorat 25, sektion D, och bifoga följande styrkande handlingar: Fysiska säkerheter för nya lån till rörelsekapital behöver inte ställas av alla kategorier av företag. Ansökningar och redogörelser för bärkraftighet bedöms av styrelsen för administration och bedömning av ansvaret för den grekiska statens garantier (artikel 37 i lag 3458/2006, GG I 94/8.5.2006) innan ställandet av en garanti kan godkännas i enlighet med bestämmelserna i nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning (artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget) tillsammans med befintliga och föreslagna säkerheter för hela den aktuella skulden (vid behov).

(23)

1. Den grekiska staten ställer en 80-procentig garanti för omförhandling av lån, förfallna eller ej, som beviljats före den 25 augusti 2007 av kreditinstitut till näringsidkare och företag som, oavsett säte, var etablerade och bedrev verksamhet i prefekturerna Messenien, Elis, Arkadien, Lakonien och Euboia samt i distriktet Aigialeia i prefekturen Achaia, områden som drabbades av bränder under 2007, till nya lån som ska betalas tillbaka i lika stora halvårsvisa avbetalningar (amortering och ränta), med en amorteringsfri period mellan den 25 augusti 2007 och den 31 december 2009. Lånets hela löptid är tio (10) år, inbegripet den amorteringsfria perioden. Den första avbetalningen på lånet ska göras den 30 juni 2010.

2. Den grekiska staten garanterar till 80 % lån till rörelsekapital med en löptid på fem år inklusive amorteringsfri period som beviljas näringsidkare och företag som, oavsett säte, är registrerade och bedriver verksamhet i prefekturerna Messenien, Elis, Lakonien och Euboiasamt i distriktet Aigialeia i prefekturen Achaia, vilka påverkades av 2007 års bränder.

v)

Redogörelse för företagets bärkraftighet samt föreslagna fysiska säkerheter (endast för företag som ansöker om skulduppgörelser gällande belopp som överstiger 100000,00 euro).

a)

Företagets sammanlagda skulder efter uppgörelser rörande dess skulder till kreditsystemet, leverantörer, försäkringsfonder, staten och marknaden i allmänhet samt de överenskomna avtalen om hur dessa skulder ska återbetalas.

b)

Företagets offentliggjorda redovisning för de gångna tre åren (företag som för B-räkenskaper måste lämna in E3- och E9-formulär för de gångna tre åren).

c)

Företagets betalningsflödesschema för de kommande tre åren (in- och utbetalningar).

d)

Uppskattningar av företagets intäkter och vinster för de kommande tre åren.

e)

Uppgift om det rörelsekapital som krävs för att driva verksamheten samt finansieringskällor.

f)

Befintliga säkerheter, föreslagen omstrukturering av befintliga säkerheter för skulder som omfattas av uppgörelser, och föreslagna nya fysiska säkerheter för skulder som ska omförhandlas (endast om skulderna överstiger 100000,00 euro).

a)

Företagets offentliggjorda redovisning för de gångna tre åren (företag som för B-räkenskaper måste lämna in E3- och E9-formulär för de gångna tre åren).

b)

Företagets betalningsflödesschema för de kommande tre åren (in- och utbetalningar).

c)

Uppskattningar av företagets intäkter och vinster för de kommande tre åren.

d)

Intyg som styrker att företaget är registrerat vid handelskammaren i den prefektur där det är etablerat (näringsidkare och boskapsuppfödare måste lämna in ett intyg om verksamhetsstart från sitt lokala skattekontor).

e)

Ett ifyllt och undertecknat exemplar av revisionsmyndighetens formulär för bedömning av bärkraftigheten hos företag som ansöker om statliga garantier, tillgängligt på revisionsmyndighetens webbplats (www.mof-glk.gr).

(24) Artikel 2.7 i lag nr 3816/2010 (OJHR 6/Α’/26.1.2010), i dess ändrade lydelse enligt artikel 21.5 i lag nr 3867/2010 (OJHR 128/A’/3.8.2010) innebar att de stödmottagare som beviljats lån på basis av beslut nr 2/54310/0025/13.09.2007 (OJHR Β’ 1858/13.9.2007) gavs möjlighet att fram till den 30 augusti 2010 begära (retroaktivt från den 1 januari 2010) ett tvåårigt amorteringsstopp med motsvarande förlängning av lånets löptid och med räntebetalningar under den amorteringsfria tiden i den takt som angavs i aktuellt avtal. Det var låntagarna som skulle betala räntan. Genom beslut nr 2/22475/0025/25.04.2012 (OJHR Β’ 1346), i dess ändrade lydelse enligt beslut nr 2/52027/0025/30.08.2012 (OJHR Β’ 2404) och beslut nr 2/1755/0025/20.02.2013 (OJHR Β’ 465/27.02.2013), blev det möjligt att förlänga den amorteringsfria perioden från den 1 januari 2012 till den 31 december 2012 genom att begära detta av finansinstitutet senast den 28 februari 2013. Beslut nr 2/38310/0025/14.05.2014 (OJHR Β’ 1262/16.05.2014) möjliggjorde ett förlängt amorteringsstopp från den 31 december 2013 till den 31 december 2014, medan beslut nr 2/43758/0025/29.06.2015 (OJHR Β’ 1289/29.06.2015) möjliggjorde amorteringsstopp för lån som löpte ut efter den 1 januari 2017 mellan den 31 december 2013 och den 31 december 2016.

Åtgärdernas geografiska omfattning

(25) Stödordningarna omfattade från början prefekturerna Messenien, Elis, Arkadien, Lakonien och Euboia samt distriktet Aigialeia i prefekturen Achaia. Därefter utökades de till att omfatta kommunerna Aigio, Akrata, Diakopto, Simpoliteia, Erineo och Aigeira i prefekturen Achaia, samt kommunerna Eleios-Pronnoi och Leivathos i prefekturen Kefalinia genom beslut nr 46082/Β.2123/24-10-2007 (OJHR 2139/Β’/2-11-2007) och, specifikt gällande statliga garantier, genom beslut nr 2/86490/0025/31.12.2007 (OJHR B’ 2493/31.12.2007), samt till kommunerna Argalasti och Afetai och orterna Agia Paraskevi, Zorbades, Poros och Troulos i kommunen Skiathos i prefekturen Magnesien genom beslut nr 34227/Β.1123/23–7-2008 (OJHR 1548/Β’/5–8-2008) och, specifikt gällande statliga garantier, genom beslut nr 2/57144/0025/20.08.2008 (OJHR B’ 1732/28.08.2008).

Giltighetstid

(26) Finansministerns beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007) genom vilket de statliga stödordningarna inrättades offentliggjordes den 30 augusti 2007 (och blev sedan föremål för ett flertal ändringar) och är fortfarande i kraft enligt uppgift från de grekiska myndigheterna.

(27) Grekiska myndigheter uppgav att stödmottagarna måste lämna in sina ansökningar senast den 31 december 2007, medan fristen för ansökningar från Argalasti, Afetai och orterna Agia Paraskevi, Zorbades, Poros och Troulos i kommunen Skiathos i prefekturen Magnesien löpte ut den 31 oktober 2008. Löptiden för lån inom ramen för stödordning A (se skäl 14) var 10 år och inom ramen för stödordning B (se skäl 14) 5 år. Lån beviljades från den 31 december 2010. De statliga garantierna var kopplade till respektive ekonomisk transaktion (dvs. antingen till ett lån i samband med en skulduppgörelse inom ramen för stödordning A med den ovan angivna löptiden på 10 år eller till ett lån till rörelsekapital inom ramen för stödordning B med den ovan angivna löptiden på 5 år).

Uppskattning av det påstådda stödets belopp

(28) De grekiska myndigheterna meddelade kommissionen att de räntesubventioner som beviljats stödmottagarna totalt motsvarade 192771140,81 euro. Mer specifikt fick en av stödmottagarna, Sogia Ellas, räntesubventioner motsvarande 8293527,92 euro. Ingen statlig garanti beviljades företaget. Gällande de statliga garantierna uppgav de grekiska myndigheterna att lånen totalt uppgick till 146969403,78 euro och att det belopp som garanterades av den grekiska staten uppgick till totalt 117575523,04 euro. De grekiska myndigheterna meddelade kommissionen att kreditinstituten redan inkommit med begäranden om att ta garantin i anspråk gällande 396 lån (och 298 stödmottagare) som sammantaget uppgick till 55233316,43 euro. De grekiska myndigheterna noterade att av de 76 anspråk som bedömts när informationen lämnades in i februari 2018 utföll den statliga garantin i 62 fall och att den grekiska staten därför betalat ut ett belopp på 6836810,80 euro till berörda kreditinstitut. Dessa beräkningar är preliminära eftersom de grekiska myndigheterna fortfarande behandlar uppgifter i syfte att slutgiltigt bekräfta vilka mottagare som fått stöd och till vilka belopp.

Stödmottagare

(29) Stödordningarna tycks vara tillgängliga, bland annat, för samtliga företag verksamma inom produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter, så som dessa verksamheter förtecknas i bilaga I till EUF-fördraget, samt inom skogsbruk, i den mån de, oavsett säte, är etablerade och bedriver verksamhet i något av de områden som omfattas av stödordningarna (se skäl 15).

(30) Enligt de grekiska myndigheternas preliminära uppskattningar uppgår antalet företag som mottagit räntesubventioner till 3773 (inklusive Sogia Ellas) och antalet företag som erhållit statliga garantier till 746.

Stödberättigande kostnader

(31) De stödberättigande kostnaderna förefaller ha varit driftskostnader för företag som, oavsett säte, varit etablerade och bedrivit verksamhet i ett av de områden som omfattas av stödordningarna. Om företagen inte bedrev ekonomisk verksamhet uteslöts de ur stödordningarna. I fall där ett företag hade flera produktionsenheter kunde företaget få stöd inom ramen för stödordningarna för den verksamhet som bedrevs av produktionsenheter som var etablerade och drevs i de drabbade områdena. I synnerhet gällde för stödordning B att mottagare kunde beviljas lån på upp till 35 % av det belopp som omsattes av en produktionsenhet som var etablerad och drevs i de drabbade områdena, oavsett företagets säte.

Typen av stöd och stödets intensitet

(32) Stödet beviljas i form av statliga garantier och räntesubventioner. De statliga garantierna omfattar 80 % av lånen inklusive motsvarande ränta. När det gäller räntesubventioner för omförhandlade lån uppgår stödet till 100 % under den amorteringsfria perioden och till 50 % under återstoden av lånets löptid. För de nya lånen varierade subventionsgraden mellan 30 % och 100 %, så som beskrivs i skäl 15.

TVIVEL SOM ANFÖRS AV KOMMISSIONEN I INLEDNINGSBESLUTET Förekomsten av stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget

(33) För att på ett strukturerat sätt bedöma huruvida de aktuella stödordningarna uppfyller villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget analyserade kommissionen de två använda instrumenten separat: räntesubventionerna för sig och de statliga garantierna för sig.

(34) De räntesubventioner som beviljades av den grekiska staten på basis av beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007), i dess efter hand ändrade och kompletterade form, uppfyllde samtliga villkor i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Subventionerna beviljades av den grekiska staten och gav en tydlig fördel, eftersom de sänkte kostnaderna för lånen avsevärt och i vissa fall och under vissa perioder till och med gjorde lånen räntefria, så som beskrivs ingående i skäl 15.

(35) Vidare uppfylls även selektivitetsvillkoret i och med att stödet var tillgängligt endast för företag som var etablerade i de geografiska områden som drabbats av bränderna 2007, så som redovisas i skäl 25.

(36) När det gäller snedvridning av konkurrensen är enligt EU-domstolens rättspraxis enbart den omständigheten att ett företags konkurrensställning stärks i förhållande till konkurrerande företag, genom att företaget ges en ekonomisk fördel som det annars inte hade fått, ett tecken på en möjlig snedvridning av konkurrensen. I föreliggande fall stärktes stödmottagarnas konkurrensställning genom den ekonomiska fördel de drog av den nationella åtgärden, som därmed skulle kunna snedvrida konkurrensen. Stöd till ett företag förefaller påverka handeln mellan medlemsstater om företaget är verksamt på en marknad som är öppen för handel inom EU. Mottagarna av det aktuella stödet är verksamma inom de högt konkurrensutsatta marknaderna för jordbruksprodukter och skogsbruk. Vidare finns det enligt domstolens rättspraxis inte något tröskelvärde eller någon procentsats som måste överskridas för att handeln mellan medlemsstaterna ska anses ha påverkats – att ett stöd är av relativt liten omfattning eller rör relativt små företag innebär inte per automatik att handeln mellan företagen inte kan påverkas. Det finns en omfattande handel mellan EU-medlemsländerna inom jord- och skogsbruk. Åtgärden kan således påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(37) Vad gäller räntesubventionerna föreföll därför samtliga villkor i artikel 107.1 i EUF-fördraget vara uppfyllda.

(38) Genom beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007), med senare tillkomna ändringar och kompletteringar, beslutade grekiska staten att utställa garantier till förmån för företag som var etablerade i de geografiska områden som drabbats av 2007 års bränder. Villkoren för garantierna preciserades närmare i beslut nr 2/54310/0025/13.09.2007 (OJHR Β’ 1858/13.9.2007), som efter hand ändrades och kompletterades. I enlighet med avsnitt 2.1 i kommissionens tillkännagivande om garantier, gäller de allmänna kriterierna i artikel 107.1 i EUF-fördraget även garantier. Garantier som utställs direkt av staten kan alltså mycket väl utgöra statligt stöd. Fördelen med en statlig garanti är att risken i samband med garantin tas av staten. I normalfallet skulle den som tar en sådan risk kompenseras genom en lämplig avgift. När staten helt eller delvis avstår från en sådan avgift innebär det både att företaget som beviljas den statliga garantin får en fördel och att statliga medel förbrukas. Följaktligen finansieras garantierna i föreliggande fall med statliga medel. I sitt tillkännagivande om garantier preciserar kommissionen också att statligt stöd kan föreligga även i fall där staten i slutänden inte behöver göra några utbetalningar till följd av garantierna.

(39) Det är uppenbart att mottagarna fått en fördel genom de garantier som utställts inom ramen för stödordningen. I enlighet med vad som fastställs i avsnitt 2.3 i kommissionens tillkännagivande om garantier får låntagaren när denne slipper betala en avgift, eller betalar endast en lägre avgift, en fördel. Jämfört med en situation utan garanti ger den statliga garantin dessutom låntagaren möjlighet att få ett lån på finansiella villkor som är bättre än de som normalt kan erhållas på finansmarknaderna.

(40) Det faktum att mottagarna inom ramen för stödordning A måste ställa säkerheter om deras omförhandlade skuld översteg 100000,00 euro (se skäl 23 ovan) ändrade inte bedömningen att beviljandet av en statlig garanti hade inslag av stöd även i dessa fall. De observationer som kommissionen gjorde i sitt beslut 2012/320/EU, och som bekräftades av tribunalens dom i mål T-150/12, är relevanta även i föreliggande fall. Den statliga garantin utgör alltså stöd även när mottagarna har ställt säkerheter, eftersom det är staten som avgör om den ska utnyttja sina rättigheter enligt avtalet om ställande av säkerhet i ett läge där mottagarna försummat att betala tillbaka lånen. Så var fallet då de rättsliga grunderna för stödordningarna inte föreföll innehålla några bestämmelser om att avtalen om ställande av säkerhet skulle tillämpas automatiskt om mottagarna försummade att betala tillbaka lånen. Slutligen var det oklart huruvida säkerheterna i samtliga fall måste täcka hela lånebeloppet. Det var också oklart huruvida säkerheterna spelade någon roll vid beräkningen av avgiften (i den mån någon avgift betalades).

(41) Avsnitt 3.4 i kommissionens tillkännagivande om garantier innehåller ett antal villkor vilka om de alla uppfylls utesluter förekomsten av statligt stöd. Åtgärden i fråga verkade inte uppfylla samtliga dessa villkor. I synnerhet verkade ordningarna inte vara stängda för låntagare som befann sig i ekonomiska svårigheter, så som krävs i punkt a) i avsnitt 3.4 i kommissionens tillkännagivande om garantier. De grekiska myndigheterna meddelade att verksamheter som befann sig i ekonomiska svårigheter uteslöts från stödordningarna i och med att företagen måste lämna in en redogörelse för sin bärkraftighet för att kunna få en statlig garanti. Emellertid gällde kravet på en sådan redogörelse, så som beslut nr 2/54310/0025/13.09.2007 (OJHR Β’ 1858/13.9.2007) är formulerat, endast företag som ansökte om omförhandling av skulder som översteg 100000,00 euro (se citat i skäl 23). Det ser alltså ut som att andra mottagare i ekonomiska svårigheter inte uteslöts från stödordning A och inga över huvud taget från stödordning B. Dessutom kunde kommissionen, utifrån sitt resonemang i skäl 88 och 89 i kommissionens beslut 2012/307/EU, inte godta detta argument i ljuset av ovan nämnda ministerbeslut. I detta beslut angavs det att redogörelsen för företagets bärkraftighet skulle innehålla [f]öretagets sammanlagda skulder efter uppgörelser rörande dess skulder till kreditsystemet, leverantörer, försäkringsfonder, staten och marknaden i allmänhet samt de överenskomna avtalen om hur dessa skulder ska återbetalas. Därmed kan det inte uteslutas att stödet beviljades företag som befann sig i ekonomiska svårigheter, eftersom omstrukturering av skulder på basis av stödordning A får tas med i beräkningen i redogörelsen för företagets bärkraftighet. Med andra ord handlar det här om att redogöra för företagets bärkraftighet efter omstrukturering av dess skulder inom ramen för stödordning A. Detta innebär att sökande företag som befann sig i ekonomiska svårigheter ändå kan ha fått tillgång till stödordning A av den anledningen att deras lönsamhet bedömdes kunna återställas efter det att de fått stödet.

(42) Avseende punkt d) i avsnitt 3.4 i kommissionens tillkännagivande om garantier var det också oklart huruvida mottagarna betalade någon avgift och hur den i så fall beräknades för att avspegla ett marknadsanpassat pris för varje garanti. Inga sådana beräkningar tas upp i de rättsliga grunderna för stödordningarna, och hänvisningar till avgiftskrav för att kunna beviljas en statlig garanti saknas i de skrivelser från de grekiska myndigheterna som nämns i skäl 2. Det är alltså tveksamt om stödordningens villkor baserades på en realistisk bedömning av riskerna där de avgifter som betalades av mottagarna med all sannolikhet skulle göra ordningen självfinansierande.

(43) Det verkar alltså inte ha gjorts någon korrekt och progressiv värdering av stödordningens självfinansieringsaspekt, några årliga kontroller av huruvida avgifterna (om sådana erlades) var tillräckliga eller någon anpassning av avgiftsnivåerna i syfte att säkerställa fortsatt självfinansiering. Dessa aspekter nämns inte heller i de rättsliga grunderna för stödordningarna. Villkoret i punkt e) i avsnitt 3.4 i kommissionens tillkännagivande om garantier uppfylldes alltså inte heller.

(44) Vidare är det tveksamt om avgifterna, om sådana tagits ut för statliga garantier inom ramen för stödordningarna, hade täckt de normala risker som beviljandet av garantin var förknippat med, de administrativa kostnaderna för ordningen och en årlig avkastning på ett tillräckligt kapital, även om detta kapital inte alls eller endast delvis hade ackumulerats, så som krävs enligt punkt f) i avsnitt 3.4 i kommissionens tillkännagivande om garantier. Det var alltså diskutabelt om avgifterna följde marknadspriserna.

(45) Det verkade inte vara preciserat vilka företag som var stödberättigade med avseende på kreditvärdighet, vilket krävs för att garantera insyn, enligt punkt g) i avsnitt 3.4 i kommissionens tillkännagivande om garantier.

(46) Vid tiden för inledningsbeslutet saknades det underlag för att bedöma huruvida de möjligheter att i samband med garantiordningar använda säkerhetsavgifter eller tillämpa en enda enhetlig avgift för små och medelstora företag som anges i avsnitt 3.5 i kommissionens tillkännagivande om garantier var tillämpbara på de aktuella stödordningarna. Det kunde inte uteslutas att små och medelstora företag fick stöd inom ramen för dessa stödordningar.

(47) Kommissionen kunde därför inte utesluta att statligt stöd förekommit på basis av villkoren i avsnitt 3.4 i tillkännagivandet om garantier. Tvärtom utgjorde de aktuella statliga garantierna statligt stöd, eftersom de uppfyllde de relevanta villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(48) Avseende frågan om huruvida åtgärderna kunde tillskrivas staten var det tydligt att de statliga garantierna tillhandahölls av den grekiska staten.

(49) I inledningsbeslutet konstaterade kommissionen att styrelsen för administration och bedömning av ansvaret för den grekiska statens garantier enligt beslut nr 2/54310/0025/13.09.2007 (OJHR Β’ 1858/13.9.2007) ansvarade för att bedöma ansökningarna och avgöra i vilka fall statliga garantier kunde beviljas. Styrelsens agerande kunde alltså tillskrivas staten, vilket innebär att de grekiska myndigheterna inte kan hävda att de statliga garantierna skulle kunna dras tillbaka ex tunc för att några av villkoren för garantiernas beviljande inte varit uppfyllda när de beviljats.

(50) Gällande användningen av statliga medel innebar de statliga garantierna att staten stod för de risker som garantierna medförde. De aktuella statliga garantierna riskerade alltså statliga medel, eftersom eventuella anspråk skulle betalas via statsbudgeten. Vidare förlorar staten medel på varje garanti som inte ersätts fullt ut. I de rättsliga grunderna för beviljande av statliga garantier saknas bestämmelser om avgifter från mottagarna. Baserat på de uppgifter kommissionen hade tillgång till då inledningsbeslutet fattades förefaller inga avgifter ha erlagts av de företag som fick garantier, vilket innebär att det saknades korrekt ersättning för garantierna.

(51) Eftersom de företag som beviljades garantier, att döma av den information som finns att tillgå, slapp betala avgifter i nivå med de som en marknadsekonomisk operatör kunde ha krävt för att erbjuda motsvarande garanti (i den mån de alls betalade någon avgift) har de erhållit en fördel. Vidare kan det inte uteslutas att det var, eller skulle ha varit, omöjligt för vissa av mottagarna att få garantier eller lån på marknaden (oavsett avgifts- eller räntenivå). I ett sådant fall motsvarar fördelen för mottagaren hela det belopp som täcks av den statliga garantin.

(52) När det gäller selektivitet, snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln gäller de överväganden som tas upp i skäl 35 och 36 även här. Dessa villkor är alltså också uppfyllda.

(53) Vid tiden för inledningsbeslutet föreföll alltså samtliga villkor i artikel 107.1 i EUF-fördraget vara uppfyllda när det gällde de statliga lånegarantierna.

Stödåtgärdens olaglighet

(54) Eftersom åtgärderna redan hade genomförts utan anmälan till kommissionen var det stöd som beviljats inom ramen för stödordningarna olagligt i den mening som avses i artikel 1 f i rådets förordning (EU) 2015/1589.

Stödets förenlighet med den inre marknaden

(55) Sedan det fastställts att ordningarna utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget krävdes en bedömning av huruvida stödet kunde anses förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.2 eller 107.3 i EUF-fördraget.

(56) Grekland anförde att stödet skulle kunna vara förenligt enligt artikel 107.2 b i EUF-fördraget.

(57) Stödordningarnas geografiska räckvidd är begränsad till de områden som drabbats av omfattande bränder, som enligt de grekiska myndigheterna är att betrakta som en naturkatastrof. Kommissionen har funnit att skogsbränder med naturliga brandorsaker kan betraktas som naturkatastrofer och att bränder som orsakar omfattande förluster utgör exceptionella händelser. Denna distinktion spelade ingen roll för bedömningen eftersom både naturkatastrofer och exceptionella händelser ska bedömas i förhållande till samma undantag i artikel 107.2 b i EUF-fördraget om stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser.

(58) Eftersom de aktuella stödordningarna utgjorde stöd som inte anmälts var undantaget i artikel 107.2 b i EUF-fördraget tillämpligt endast om ordningarna var förenliga med de regler för statligt stöd som gällde när stödet beviljades. Enligt de uppgifter som de grekiska myndigheterna lämnat hade de berörda ordningarna varit i kraft sedan den 25 augusti 2007. Därför granskades ordningarnas förenlighet med den inre marknaden mot bakgrund av de regler om statligt stöd som var tillämpliga under den perioden. Dessa återfinns i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007–2013 (nedan kallade riktlinjerna 2007–2013), i synnerhet i avsnitt V.B.2 gällande jordbruk och avsnitt VII gällande skogsbruk.

(59) Mot bakgrund av de tvivel som anförs i skäl 40, om huruvida de berörda ordningarna uteslöt företag i svårigheter, gjorde kommissionen ett förtydligande i samband med antagandet av inledningsbeslutet. Stöd till företag i svårigheter kunde endast anses förenligt om det uppfyllde villkoren i kommissionens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (nedan kallade undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna), som var tillämpliga när stöd beviljades inom ramen för de berörda ordningarna. Det enda undantaget för statligt stöd till företag i svårigheter var stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser, vilket inte omfattades av undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna, så som anges i punkterna 19 och 20 i dessa riktlinjer. Av detta följer att avsnittet Stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser nedan avser alla företag oavsett deras ekonomiska ställning då stödet beviljades, medan analysen i avsnittet Stöd för att underlätta utveckling av vissa regioner skiljer sig åt för å ena sidan sunda företag och å andra sidan företag i svårigheter, där de senare omfattas av undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna.

(60) När det gäller stöd som beviljats inom jordbrukssektorn behövde kommissionen verifiera att den naturkatastrof eller exceptionella händelse som anförts för att berättiga beviljandet av stöd ägt rum samt att de kumulativa villkoren i avsnitt V.B.2 i riktlinjerna 2007–2013 varit uppfyllda. Dessa villkor är följande:

(60) a)

Den skada för vilken kompensation beviljats ska vara en direkt följd av naturkatastrofen eller den exceptionella händelsen.

b)

Stödet får inte resultera i överkompensation och endast kompensera för skador som orsakats av naturkatastrofen eller den exceptionella händelsen. För att säkerställa detta ska skadorna bedömas så noggrant som möjligt och den kompensation som de berättigar till beräknas för varje enskild mottagare samtidigt som alla eventuella andra utbetalningar, t.ex. från försäkringar, ska dras av från stödbeloppet.

(61) I de rättsliga grunderna för de stödordningar som granskas identifieras de områden som påverkats av bränderna. Eftersom kommissionen konsekvent i sina rättsliga instrument om statligt stöd uttryckt uppfattningen att skogsbränder med naturliga brandorsaker utgör naturkatastrofer och att bränder som orsakar omfattande förluster utgör exceptionella händelser i den mening som avses i artikel 107.2 b i EUF-fördraget skulle företag som lidit skada till följd av de aktuella bränderna, oavsett om dessa ur rättsligt perspektiv betraktas som naturkatastrofer eller som exceptionella händelser, kunna kvalificera sig för statligt stöd för den skada de lidit som direkt följd av bränderna.

(62) Inom ramen för de aktuella stödordningarna fanns det dock ingen fastställd definition av skada och ingen koppling mellan stödet och den skada som lidits till följd av bränderna. Istället var den enda kopplingen mellan stödmottagarna och bränderna det faktum att mottagarna varit etablerade och bedrivit verksamhet, oavsett säte, i något av de geografiska områden som påverkats av bränderna. Detta kunde utläsas av det svar från de grekiska myndigheterna som citeras i skäl 18. Stödmottagarna behöver alltså inte ha lidit skada över huvud taget, och om de gjort det finns det inget krav i de rättsliga grunderna för att denna skada ska vara direkt orsakad av bränderna.

(63) Den senare ändringen av beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007) genom beslut nr 46082/Β.2123/24-10-2007 (OJHR 2139/Β’/2-11-2007) visar också på avsaknaden av direkt koppling mellan den skada som eventuellt lidits och bränderna som villkor för beviljande av stöd. Detta framgår av det utdrag som återges i skäl 19. Genom denna ändring uteslöts befintliga lån som redan tidigare varit föremål för uppgörelser från tillämpningsområdet för kapitel A i beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007), dvs. de kunde inte bli föremål för skulduppgörelser med räntesubvention. I beslutet fastställdes endast ett undantag för företag som till följd av bränderna lidit påvisbar skada på byggnader på sina marker, mekanisk utrustning, råmaterial eller varor. Sådan skada ska styrkas av företagen genom uppvisande av intyg från behöriga myndigheter i den aktuella prefekturen. Detta undantag skulle ha varit meningslöst om det i stödordningens allmänna bestämmelser funnits krav på en direkt koppling mellan skadorna och bränderna, eftersom alla mottagare då per definition hade omfattats av kravet att ha lidit skada som en direkt följd av bränderna. Som ändringen av beslutet nu ser ut blir den enda logiska slutsatsen i stället att det inte var så att alla stödmottagare måste ha lidit skada som en direkt följd av bränderna.

(64) Vidare föreföll de rättsliga grunderna inte innehålla någon metod för hur de skador som företagen lidit som en direkt följd av bränderna skulle bedömas på noggrannast möjliga sätt. Inte heller fastställdes det på basis av sådan skada vilka kostnader som berättigade till stöd. Det har redan konstaterats (se skäl 62 ovan) att det inom ramen för stödordningarna inte finns någon direkt koppling mellan bränderna och de skador som dessa faktiskt orsakat stödmottagarna. Stödets omfattning avgjordes i stället, i enlighet med citatet i skäl 15, i slutänden av storleken på det lån för vilket räntesubventionen och den statliga garantin beviljades. Emellertid lämnades det för stödordning A öppet hur stort lånebeloppet kunde vara, medan beloppet för stödordning B fastställdes utifrån respektive företags omsättning.

(65) Dessutom föreföll stödordningarna sakna bestämmelser om övervakning av hur stöd från dessa och andra stödordningar ackumulerades, dvs. mekanismer som kunde förhindra att enskilda mottagare överkompenserades för skador som lidits till följd av bränderna. Vidare fanns det inte heller, för de fall där ett företag faktiskt lidit skada som en direkt följd av bränderna, några bestämmelser för avräkning av ersättningar som skulle betalas ut från t.ex. försäkringsbolag för samma skada.

(66) När det gäller stöd som beviljats inom skogsbrukssektorn gjordes det en distinktion mellan å ena sidan statligt stöd för bevarande, förbättring, utveckling och underhåll av skogar på grund av skogens ekologiska värde och för att den fungerar som skydd och rekreationsområde och å andra sidan statligt stöd för skog som används för kommersiella syften. När det gäller den förstnämnda typen av stöd fastställs det i avsnitt VII i riktlinjerna 2007–2013 att statligt stöd för återställande av skogar som skadats av bl.a. bränder kan godkännas. I enlighet med detta fastställs det i punkt 174 c i riktlinjerna 2007–2013 att sådant stöd inte bör godkännas för kommersiellt bärkraftig avverkning eller återplantering efter avverkning eller för att etablera och bevara en plantering utan påvisbara fördelar för skogens miljö- eller rekreationsvärde. Huruvida stöd för skog som används för kommersiella syften är förenligt med den inre marknaden ska tvärtom bedömas direkt i förhållande till artikel 107.2 b i EUF-fördraget, eftersom det saknades riktlinjer från kommissionen gällande detta.

(67) När det gäller skog som inte används för kommersiella syften måste det, i enlighet med punkt 175 a i riktlinjerna 2007–2013, visas att stödet direkt bidrog till att bevara eller återställa skogens ekologiska värde och funktion som skydd och rekreationsområde, biologisk mångfald och sunda skogsekosystem. Så kan vara fallet om stöd beviljas för planering och genomförande av återställande av skogsmark som skadats av bränder, om huvudsyftet med åtgärderna är att bidra till att bevara eller återställa skogsekosystem och biologisk mångfald eller det traditionella landskapet. Inget stöd får dock beviljas för avverkning som i första hand syftar till kommersiellt bärkraftig utvinning av virke eller för återplantering där de avverkade träden ersätts av samma typ av träd. På grund av avsaknaden av koppling mellan stödet och de skador som bränderna orsakat hade kommissionen uttryckt tvivel om huruvida dessa villkor varit uppfyllda i alla de fall där statligt stöd inom ramen för de aktuella stödordningarna beviljats för skogar som inte användes för kommersiella syften. Kommissionen ansåg också att det kunde ifrågasättas om huvudsyftet med stödet varit återställande av skogsekosystemet och den biologiska mångfalden eller det traditionella landskapet, givet att ingenting av detta nämns i de rättsliga grunderna för stödordningarna.

(68) Som redan nämnts måste stöd för skog som används för kommersiella syften bedömas direkt i förhållande till artikel 107.2 b i EUF-fördraget. I linje med kommissionens beslutspraxis måste det vara bevisat att den skada för vilken stöd beviljas är en direkt följd av förstörelsen. Stöd får aldrig resultera i överkompensation, utan ska endast avhjälpa de skador som orsakats av naturkatastrofen eller de exceptionella händelserna. Stödet per mottagare i alla sina former får inte överskrida den materiella skada som faktiskt uppstått. Den bedömning av uppfyllandet av dessa villkor med avseende på jordbrukssektorn som görs i skäl 62–65 gäller dock i tillämpliga delar även skogsbrukssektorn. Kommissionen hyste också tvivel om huruvida det fanns en direkt koppling mellan skadorna och bränderna och huruvida man vidtagit åtgärder för att förhindra överkompensation. Slutligen föreföll de rättsliga grunderna för stödordningarna inte innehålla någon begränsning av stödet till uppkomna materiella skador.

(69) I ljuset av dessa konstateranden ansåg kommissionen i inledningsbeslutet (se skäl 67 i det beslutet) att de uppgifter som lämnats av de grekiska myndigheterna inte gav stöd för argumentet att stödordningarna under granskning var av en sådan karaktär och omfattades av sådana bestämmelser att de kunde anses ha utformats i syfte att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller exceptionella händelser. Kommissionen hyste alltså allvarliga tvivel om huruvida stödordningarna var förenliga med artikel 107.2 b i EUF-fördraget.

(70) I inledningsbeslutet (se skäl 68 i det beslutet) kunde det inte uteslutas att företag som inte påverkats av bränderna mottagit stöd inom ramen för stödordningarna, och att detta stöd därför inte varit förenligt med reglerna för statligt stöd enligt artikel 107.2 b i EUF-fördraget. Stödets förenlighet måste därför analyseras även mot bakgrund av artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(71) Enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget kan stöd anses som förenligt med den inre marknaden, om det underlättar utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. De grekiska myndigheterna hävdade inte själva att de berörda statliga stödåtgärderna omfattades av artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(72) När det gäller sunda företag föreföll det inte vid tidpunkten för inledningsbeslutet finnas någon rättslig grund för statligt stöd som omfattades av artikel 107.3 c i EUF-fördraget. Det stöd som beviljats inom ramen för de statliga stödordningarna tycktes utgöra driftsstöd, vilket inte är förenligt med EUF-fördraget.

(73) Specifikt avseende företag i svårigheter undersökte kommissionen, mot bakgrund av de tvivel som uttrycks i skäl 40 om huruvida vissa av stödmottagarna varit företag i svårigheter, om stödet kunde anses vara förenligt enligt det unionsrättsliga instrument som var tillämpligt vid beviljandet. Enligt punkt 145 i riktlinjerna 2007–2013 samt punkterna 19 och 20 i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna ska stöd avseende undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter inom jord- och skogsbrukssektorerna bedömas i enlighet med undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Bedömningen begränsades inte till små och medelstora företag av samma anledningar som de som anges i skäl 46.

(74) Enligt punkt 15 i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna får ett företag i svårigheter genom krisstöd en kort respit som inte får överstiga sex månader. De berörda stödordningarna föreföll ha en varaktighet på 10 år för stödordning A och på 5 år för stödordning B, så som uppges i skäl 15. Stöd som beviljats inom ramen för dessa ordningar kan därför inte betraktas som krisstöd.

(75) Enligt punkt 17 i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna grundar sig omstrukturering på en realistisk, enhetlig och omfattande plan som syftar till att återställa ett företags långsiktiga lönsamhet. Vanligtvis omfattar en omstrukturering ett eller flera av följande inslag: omorganisation och rationalisering av företagets verksamhet i syfte att göra den effektivare, vilket i allmänhet innebär att företaget avyttrar förlustbringande verksamheter, omstrukturerar de verksamheter vars konkurrenskraft kan återställas samt, ibland, diversifierar och satsar på nya lönsamma verksamheter. Finansiell omstrukturering (kapitaltillskott, skuldminskning) måste oftast åtfölja den fysiska omstruktureringen. Däremot kan en omstrukturering enligt undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna inte begränsa sig till ett finansiellt stöd i syfte att överbrygga tidigare förluster utan att frågan om orsakerna till dessa förluster utreds.

(76) Enligt punkt 35 i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna ska omstruktureringsplanen, som ska ha en så kort varaktighet som möjligt, göra det möjligt att återställa företagets långfristiga lönsamhet inom en rimlig tid och på grundval av realistiska antaganden om de framtida villkoren för verksamheten. Vidare ska omstruktureringen innebära att företaget överger de verksamheter som förblir olönsamma även efter omstruktureringen.

(77) Enligt punkterna 38 och 39 i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna måste kompenserande åtgärder vidtas för att säkerställa att de negativa effekterna på handelsvillkoren minimeras så mycket som möjligt, så att de positiva effekter som uppnås överväger de negativa. Dessa åtgärder kan omfatta avyttring av tillgångar, kapacitetsminskningar eller neddragen marknadsnärvaro, och sänkning av inträdeshindren på de berörda marknaderna.

(78) Enligt punkt 45 i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna ska stödet för att begränsa den snedvridande effekten ges i sådan form eller med ett sådant belopp att det inte förser företaget med ett överskott av likvida medel som skulle kunna användas för aggressiva verksamheter som snedvrider marknaden och som inte har anknytning till omstruktureringen. Stöd får heller inte användas för att finansiera nyinvesteringar som inte är nödvändiga för att återställa företagets lönsamhet.

(79) I det skede då inledningsbeslutet skulle antas föreföll det inte finnas några omstruktureringsplaner (i den mening som avses i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna) kopplade till några av åtgärderna, och det var därför inte möjligt att analysera efterlevnaden av undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna. Under antagandet att vissa av åtgärderna genomfördes till förmån för företag i svårigheter föreföll åtgärderna ha utgjort ett rent finansiellt stöd i syfte att överbrygga tidigare förluster utan att orsakerna till dessa förluster utreddes eller åtgärdades.

(80) Mot bakgrund av alla dessa aspekter uttryckte kommissionen i inledningsbeslutet tvivel om huruvida stödordningarna följde undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna (se skäl 78 i inledningsbeslutet). Kommissionen hyste alltså tvivel gällande stödordningarnas förenlighet med artikel 107.3 c i EUF-fördraget både när det gällde sunda företag och företag i svårigheter.

(81) I det skede då inledningsbeslutet (se skäl 79 i det beslutet) skulle antas ansåg kommissionen att de granskade statliga stödåtgärdernas mottagare, stödberättigande kostnader och stödnivå var sådana att åtgärderna inte omfattades av kommissionens förordning (EU) nr 702/2014 (gruppundantagsförordningen för jordbruket), enligt vilken vissa kategorier av stöd är förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget.

(82) När det gäller huruvida de andra undantagen i EUF-fördraget var tillämpliga intog kommissionen ståndpunkten att stödet inte kunde omfattas av undantaget i artikel 107.2 a i EUF-fördraget eftersom det inte utgjorde stöd av social karaktär eller stöd som omfattades av artikel 107.2 c i EUF-fördraget. Samma sak gällde de undantag som föreskrivs i artikel 107.3 a, b och d i EUF-fördraget, med tanke på att stödet i fråga inte syftade till att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning, inte var avsett att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin, och inte heller syftade till att främja kultur och bevara kulturarvet.

(83) Slutligen bör det observeras att utbetalning av stöd till företag som tidigare mottagit stöd som varit olagligt och som i ett kommissionsbeslut förklarats oförenligt med den inre marknaden ska skjutas upp till dess att företaget har återbetalat hela det belopp som erhållits i olagligt och oförenligt stöd jämte motsvarande återkravsränta, alternativt satt in motsvarande belopp på ett spärrat konto, detta enligt den s.k. Deggendorf-principen som fastställdes i förstainstansrättens dom i de förenade målen T-244/93 och T-486/93. Det fanns inga bestämmelser om ett sådant uppskjutande av utbetalningar i de rättsliga grunderna för stödordningarna. Det är därför tveksamt om dessa uteslöt företag som tidigare fått stöd som förklarats oförenligt och som vid den aktuella tidpunkten inte återbetalat detta.

KOMMENTARER FRÅN GREKLAND

(84) I en skrivelse av den 23 september 2016 ifrågasatte de grekiska myndigheterna några av de slutsatser som dragits i inledningsbeslutet. De grekiska myndigheterna hävdade att inget statligt stöd förekommit i det aktuella ärendet. Därutöver menade de att om statligt stöd skulle komma att konstateras så hade det stödet varit förenligt med gällande regler på området. Vidare anförde de att det, om statligt stöd skulle konstateras och bedömas som oförenligt, var absolut omöjligt att återkräva stödet. Slutligen meddelade de grekiska myndigheterna att de arbetade med att söka information om de mottagare som beviljats stöd inom ramen för stödordningarna, men att de ännu inte vid den aktuella tidpunkten hittat samtliga mottagare.

Förekomsten av stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget

(85) De grekiska myndigheterna hävdade att det från första början inte förekommit något statligt stöd, då villkoren om beviljande av en ekonomisk fördel, selektivitet, snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln inte varit uppfyllda. De ifrågasatte inte att övriga kumulativa villkor för förekomsten av statligt stöd varit uppfyllda.

(86) De grekiska myndigheterna hävdade att villkoren om beviljande av en ekonomisk fördel, selektivitet, snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln inte varit uppfyllda eftersom stödordningarna genomfördes i syfte att kompensera för skador orsakade av en extraordinär och exceptionell händelse, nämligen de bränder som drabbade specifika områden.

(87) När det gäller förekomsten av en ekonomisk fördel hävdade de grekiska myndigheterna särskilt att någon sådan inte förelåg eftersom de kostnader skadorna orsakade inte utgjorde normala utgifter och den uppkomna situationen inte motsvarade normala marknadsförhållanden. Tvärtom rörde det sig om extraordinära och exceptionella händelser.

(88) De grekiska myndigheterna menade vidare att det i det aktuella fallet inte varit fråga om att selektivt behandla företag olika trots att de varit i samma situation i faktiskt och rättsligt hänseende, utan snarare om att hantera de exceptionella omständigheter som påverkade företag i vissa områden. Dessa omständigheter ledde till att de drabbade företagen befann sig i en speciell och mycket ofördelaktig situation i förhållande till andra företag i samma sektorer. Dessutom hade villkoren för hur den exceptionella händelsen skulle hanteras upprättats på ett transparent och objektivt sätt och syftade till att återupprätta den ekonomiska balansen i de drabbade områdena. De antagna stödordningarna var alltså ett led i strävan att uppnå ett mål av allmänintresse.

(89) Avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln insisterade de grekiska myndigheterna på att stödordningarna syftade till att hantera en exceptionell händelse. Ordningarna förbättrade inte mottagarnas konkurrensställning, utan återställde den till de förhållanden som rått före naturkatastrofen.

(90) De grekiska myndigheterna gav ytterligare en beskrivning av den rättsliga grunden för de statliga garantierna och den personkrets som omfattas. De påpekade att garantierna var kopplade till specifika ekonomiska transaktioner för vilka det fanns fastställda maximala belopp, att de var tidsbegränsade och att de inte täckte mer än 80 procent av mottagarnas utestående lån.

(91) Vidare hävdade de grekiska myndigheterna att stödordningarna inte var öppna för företag i ekonomiska svårigheter. De påpekade att styrelsen för administration och bedömning av ansvaret för den grekiska statens garantier bedömde den ekonomiska bärkraften hos samtliga mottagande företag på basis av de styrkande handlingar som måste lämnas in. Bland de handlingar som krävdes ingick för de företag som ansökte om en uppgörelse gällande skulder på över 100000,00 euro inom ramen för stödordning A en redogörelse för företagets bärkraftighet. Någon sådan behövde inte lämnas in av övriga ansökande företag inom ramen för stödordning A, och inte av några ansökande företag inom ramen för stödordning B. De grekiska myndigheterna förklarade att kravet på en redogörelse för företagets bärkraftighet inte omfattade dessa företag eftersom stödets omfattning var begränsad och eftersom den specifika informationen ändå angavs i det relevanta formuläret från revisionsmyndigheten för bedömning av bärkraftigheten hos företag som ansöker om statliga garantier alternativt kunde utläsas av de övriga styrkande handlingar som de intresserade företagen måste lämna in. Av dessa skäl var stödordningarna öppna endast för bärkraftiga företag.

(92) De grekiska myndigheterna anförde också att villkoren för de aktuella stödordningarna skilde sig från villkoren för de ordningar som bedömts inom ramen för beslut 2012/307/EU, och ifrågasatte därmed det konstaterande i inledningsbeslutet som återges i skäl 40 ovan.

(93) Enligt de rättsliga grunderna för de stödordningar som bedömdes i beslut 2012/307/EU var ordningarna öppna för företag som förväntades bli ekonomiskt bärkraftiga efter beviljandet av stöd. När det gäller de stödordningar som är aktuella i detta ärende utgör de mottagande företagens bärkraftighet efter stödets eventuella beviljande däremot bara en av flera faktorer som beaktas i samband med analysen av deras betalningsflöde, deras allmänna prognostabell för de kommande tre åren och bedömningen av de finansiella data som anges där.

(94) De grekiska myndigheterna anförde också att de statliga garantierna ställdes på basis av säkerheter som ansågs utgöra ett tillräckligt skydd för grekiska statens intressen för den händelse mottagarna skulle försumma att betala tillbaka sina lån. Dessa säkerheter är av samma typ som godtas av banker i samband med andra lån och överensstämmer med bankkriterier och normal bankpraxis. Oavsett detta fastställs det i artikel 11.1 och 11.2 i lag 2322/1995 att staten fullt ut tar bankens plats när det gäller dennas fordringar på gäldenären. Vidare är skattemyndigheten, i enlighet med beslut nr 2/478/0025/4.1.2006 (GG II 16/13.1.2006), skyldig att vidta alla nödvändiga rättsliga åtgärder för att driva in de pengar som betalats av staten inom ramen för en garanti. Dessutom är de relevanta civilrättsliga bestämmelserna om garantiavtal tillämpliga, vilket i detta fall innebär ett skydd för den grekiska statens intressen. Med faktorerna ovan som grund menade de grekiska myndigheterna att de statliga garantierna inte utgjorde någon ekonomisk fördel för berörda företag samt att inga statliga medel förbrukades eftersom statens intressen var skyddade på så vis att staten, om den blivit tvungen att göra utbetalningar till följd av en garanti, kunde begära in dessa belopp från den mottagare som försummat att betala sitt lån.

(95) De grekiska myndigheterna ifrågasatte också konstaterandet i skäl 39 i inledningsbeslutet, nämligen att den statliga garantin, i jämförelse med en situation utan garanti, ger låntagaren möjlighet att låna på finansiella villkor som är bättre än de som normalt kan erhållas på finansmarknaderna. De hävdade att de aktuella stödordningarna endast styr villkoren för beviljandet av statliga garantier och inte påverkar villkoren för att erhålla lån på marknaden. De tillade också att det i vilket fall som helst inte är logiskt att jämföra denna situation med en situation utan garanti, eftersom en låntagare måste ha en garant även för att kunna få ett lån på marknaden. Det fanns alltså ingenting ovanligt i statens agerande. Om så varit fallet skulle det ha inneburit att fördelar gavs, även mot bakgrund av de extraordinära och exceptionella händelserna.

(96) De grekiska myndigheterna ifrågasatte konstaterandet i skäl 49 i inledningsbeslutet. I detta skäl noterade kommissionen att styrelsen för administration och bedömning av ansvaret för den grekiska statens garantier bedömde samtliga ansökningar och avgjorde om statlig garanti kunde beviljas och att det därmed inte var möjligt för de grekiska myndigheterna att i ett senare skede dra tillbaka garantierna ex tunc med argumentet att några av villkoren för deras beviljande inte varit uppfyllda när de beviljats. De grekiska myndigheterna hävdade att de statliga garantierna, trots styrelsens roll, kunde dras tillbaka ex tunc om det skulle visa sig att det aktuella finansinstitutet inte uppfyllt tillämpningsvillkoren.

Stödets förenlighet med den inre marknaden

(97) De grekiska myndigheterna menade att om kommissionen skulle komma fram till att statligt stöd beviljats inom ramen för de aktuella stödordningarna var detta stöd förenligt med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.2 b i EUF-fördraget. Alternativt kunde stödordningarna enligt de grekiska myndigheterna befinnas förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 b i EUF-fördraget.

(98) De grekiska myndigheterna påpekade att riktlinjerna inte är bindande rättsregler, utan vägledande bedömningsregler som måste tolkas i enlighet med de bindande bestämmelserna i EU:s lagstiftning. Enligt de grekiska myndigheterna bör riktlinjerna därför tolkas på ett sätt som inte går emot logiken i artikel 107.2 b i EUF-fördraget, vilken per automatik medger undantag från artikel 107.1 i fördraget. De grekiska myndigheterna beskrev hur allvarliga de bränder varit som orsakat skadorna som stödordningarna skulle kompensera. De menade på grundval av denna beskrivning att händelserna varit så kännbara att samtliga företag som hade verksamhet i de drabbade områdena lidit skada till följd av bränderna. De grekiska myndigheterna ansåg att detta gällde även i fall där företagen inte själva drabbats av skador på sina tillgångar, eftersom den allmänna förödelsen var sådan att det var uppenbart och utom tvivel att dessa företag också lidit skada.

(99) De grekiska myndigheterna ifrågasatte också skäl 61 i inledningsbeslutet (återges i detta beslut i skäl 63). Det bör erinras om att befintliga lån som redan tidigare varit föremål för uppgörelser var uteslutna från tillämpningsområdet för kapitel A i beslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (OJHR 1740/Β’/30–8-2007), dvs. de kunde inte bli föremål för skulduppgörelser med räntesubvention. Undantag gjordes endast för företag som kunde bevisa att de lidit skada till följd av bränderna. Kommissionen ansåg att eftersom kravet att bevisa en direkt koppling till bränderna endast ställdes i samband med detta undantag kan man dra slutsatsen att inget sådant krav ställdes på övriga stödmottagare. De grekiska myndigheterna menade att undantaget endast visar att mottagarna i dessa särskilda fall måste presentera ytterligare bevis.

(100) De grekiska myndigheterna menade också att ordningarna annars kunde bedömas som förenliga i enlighet med artikel 107.3 b i EUF-fördraget, eftersom de bidrog till att avhjälpa en allvarlig störning i landets ekonomi till följd av bränderna.

Absolut omöjlighet att återkräva

(101) De grekiska myndigheterna hävdade att det statliga stödet, om det skulle befinnas oförenligt med den inre marknaden, var absolut omöjligt att återkräva eftersom beloppet som ska återkrävas inte går att fastställa. Att det är omöjligt beror på det faktum att kostnaderna för de direkta och indirekta skador som orsakats av bränderna skulle behöva dras av från återkravsbeloppet. Det är enligt de grekiska myndigheterna inte möjligt, eftersom så lång tid förflutit sedan naturkatastrofen inträffade samtidigt som det i den nationella lagstiftningen inte funnits något krav på att mottagarna skulle behålla den dokumentation som bevisade förekomsten av skada och dess omfattning.

(102) De grekiska myndigheterna bad också kommissionen att inte besluta om återkrav, då det skulle vara omöjligt för myndigheterna att verkställa ett sådant beslut och då det inte kan begäras att de ska göra det omöjliga. I detta avseende hänvisade de till skäl 149, 150, 152 och 156 i kommissionens beslut (EU) 2016/195.

Svårigheter att tillhandahålla den ytterligare information som begärs i inledningsbeslutet

(103) Slutligen uppgav de grekiska myndigheterna gällande kommissionens begäranden i slutet av inledningsbeslutet att de försökte hitta de företag som mottagit stöd inom ramen för ordningarna, men att detta var svårt, bl.a. på grund av det stora antalet mottagare. De noterade också att de inte behövde meddela var och en av stödmottagarna att formella utredningsförfaranden inletts, men att dessa meddelats och hade möjlighet att inkomma med synpunkter i och med offentliggörandet av inledningsbeslutet i Europeiska unionens officiella tidning.

(104) Genom senare inlämningar den 9 mars 2017 och den 21 februari 2018 inkom de grekiska myndigheterna med de uppgifter som saknats gällande det uppskattade antalet stödmottagare och de uppskattade stödbeloppen.

RÄTTSLIG BEDÖMNING Förekomsten av stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget

(105) I artikel 107.1 i EUF-fördraget fastställs att om inte annat föreskrivs i fördragen är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(106) För att en åtgärd ska klassificeras som stöd i den mening som avses i denna bestämmelse måste alltså följande kumulativa villkor vara uppfyllda: åtgärden måste kunna tillskrivas staten och finansieras med statliga medel, den måste ge mottagarna en selektiv fördel och åtgärden måste snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(107) Under granskningsförfarandet fann kommissionen att dessa villkor vad gäller de aktuella stödordningarna var uppfyllda.

(108) I en preliminär anmärkning noterar kommissionen att den definition av statligt stöd som fastslås i artikel 107.1 i EUF-fördraget är objektiv till sin karaktär. Vid tolkningen av bestämmelsen och fastställandet av huruvida villkoren är uppfyllda beaktas endast effekterna av de åtgärder som granskas och inte deras orsaker, syften eller mål. Det faktum att en åtgärd ligger i allmänhetens intresse eller syftar till ett legitimt politiskt mål innebär alltså inte i sig att reglerna för statligt stöd inte är tillämpliga.

(109) Av dessa skäl kan kommissionen inte godta de argument som de grekiska myndigheterna framfört i sin skrivelse av den 23 september 2016 om ekonomisk fördel, selektivitet, snedvridning av konkurrens och påverkan på handeln inom EU avseende de aktuella stödordningarna. Dessa synpunkter grundar sig i en felaktig förståelse av det test som kan tillämpas för att avgöra om villkoren för statligt stöd är uppfyllda där de grekiska myndigheterna lägger fokus på åtgärdernas orsaker och syften.

(110) Vidare konstaterar kommissionen att om resonemanget bakom de grekiska myndigheternas kommentarer dras till sin spets skulle det aldrig kunna förekomma statligt stöd i fall där staten beviljar och med statliga medel finansierar stöd för att kompensera för skador orsakade av naturkatastrofer eller exceptionella händelser. En sådan förståelse står inte bara i motsättning till den objektiva karaktären hos definitionen av statligt stöd (se analys i skäl 107 ovan), utan skulle också gå emot den bokstavliga lydelsen av artikel 107.2 b i EUF-fördraget enligt vilken stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser är förenligt med den inre marknaden. Även tribunalen har konstaterat detta i samband med att Grekland anförde samma argument inför tribunalen i ett ärende rörande statligt stöd som Grekland beviljat för att kompensera för skador som orsakats av ogynnsamma klimateffekter.

(111) Beviljandet av en fördel direkt eller indirekt genom statliga medel och frågan om huruvida åtgärden kan tillskrivas staten är två separata och kumulativa villkor för att statligt stöd ska anses föreligga. När en offentlig myndighet beviljar en fördel till en mottagare kan åtgärden per definition tillskrivas staten, även om myndigheten i fråga är rättsligt oberoende i förhållande till andra offentliga myndigheter. Endast förmåner som beviljats direkt eller indirekt genom statliga medel kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(112) Som analysen i inledningsbeslutet (se skäl 33 och 45–46 i det beslutet) gav vid handen kunde både räntesubventionerna och de statliga garantierna tillskrivas Grekland och finansierades med statliga medel. Stödet beviljades av den centrala förvaltningen ur den centrala statsbudgeten. Detta framgår tydligt i de rättsliga grunderna för stödordningarna och har inte bestridits av Grekland.

(113) En fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget är en ekonomisk förmån som ett företag inte skulle ha fått under normala marknadsmässiga villkor, det vill säga utan statligt ingripande. Återigen är det endast åtgärdens effekt på företaget som är relevant, och inte orsaken till eller målet med det statliga ingripandet. En fördel föreligger när ett företags ekonomiska situation förbättras till följd av ett statligt ingripande under villkor som skiljer sig från normala marknadsförhållanden. För att bedöma detta bör företagets ekonomiska situation efter åtgärden jämföras med dess ekonomiska situation om åtgärden inte hade vidtagits.

(114) Åtgärdens exakta form är också irrelevant när det gäller att fastställa om den ger företaget en ekonomisk fördel. Det är inte bara beviljandet av positiva ekonomiska fördelar som är relevant för begreppet statligt stöd, utan befrielse från ekonomiska bördor kan också utgöra en fördel.

(115) Så som beskrivs i inledningsbeslutet (se skäl 33 och 47 i det beslutet) kunde mottagarna inte ha erhållit samma ekonomiska fördel under normala marknadsförhållanden, vilket innebär att deras ekonomiska ställning förbättrades på andra villkor än under normala marknadsförhållanden.

(116) De grekiska myndigheterna menade dock (se skäl 86 och 87) att ingen ekonomisk fördel förelåg, eftersom marknadsförhållandena, till följd av händelsernas extraordinära och exceptionella karaktär, inte var normala. Emellertid syftar begreppet normala marknadsförhållanden, när det används för att fastställa förekomsten av en ekonomisk fördel, på mottagarens möjlighet att erhålla samma ekonomiska fördel på marknaden som denne erhåller till följd av stödet, och används alltså inte för att ange om marknaden fungerar som vanligt eller är i kris. Om den tolkning som de grekiska myndigheterna fört fram godtogs skulle förekomsten av ekonomisk fördel avgöras av stödets orsak eller syfte, och därmed skulle var och en av medlemsstaterna alltid kunna åberopa ett legitimt syfte och därigenom förhindra att lagstiftningen om statligt stöd tillämpades på en viss åtgärd.

(117) Ett statligt stöd ingår i tillämpningsområdet för artikel 107.1 i EUF-fördraget endast om det gynnar vissa företag eller viss produktion. Det faktum att stödet inte är riktat till en eller flera specifika mottagare som identifierats i förväg, utan omfattas av ett antal objektiva kriterier enligt vilka det kan beviljas inom ramen för ett i förväg fastställt övergripande budgetanslag, till ett obestämt antal stödmottagare som från början inte är individuellt identifierade, är inte tillräckligt för att ifrågasätta åtgärdens selektiva karaktär. Dessutom är det i princip endast åtgärder som är tillämpliga inom medlemsstatens hela territorium som undgår det regionala selektivitetskriteriet i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(118) Så som anges i skäl 34 och 51 gav de aktuella stödordningarna ekonomiska fördelar endast till de företag som var etablerade och bedrev verksamhet i de geografiska områden som drabbats av bränderna 2007. De omfattade inte det grekiska territoriet i övrigt. Andra företag inom jordbruket eller andra sektorer som befinner sig i en jämförbar faktisk och rättslig situation är inte behöriga att söka stödet och kan därför inte få samma fördel. Det faktum att vissa företag påverkades av bränderna medan andra inte gjorde det innebär inte att de förstnämnda befinner sig i en annan situation, eftersom brandskador ingår i de ekonomiska risker som alla företag måste hantera. Stöd efter naturkatastrofer (inklusive bränder) anges som en kategori av stöd i artikel 107.2 b i EUF-fördraget liksom i riktlinjerna 2007–2013 (se skäl 142), vilket innebär att sådana åtgärder per definition är selektiva. Stödordningarna ger därför endast vissa företag (se skäl 29) en selektiv ekonomisk fördel genom att de får ökad konkurrenskraft på marknaden.

(119) De grekiska myndigheternas resonemang i skäl 88 utgör ännu ett försök att ändra det test som används för att fastställa huruvida en åtgärd är selektiv. Enligt Europeiska unionens domstolars rättspraxis (se skäl 117) är faktorer som förekomsten av exceptionella händelser, den påstått transparenta och objektiva karaktären hos villkoren för beviljande av stöd eller stödets mer övergripande syfte inte relevanta för bedömningen av huruvida statligt stöd föreligger.

(120) En åtgärd som beviljas av staten anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen när den tenderar att förbättra mottagarens konkurrensposition jämfört med andra företag med vilka denne konkurrerar. I praktiken konstateras en snedvridning av konkurrensen i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget generellt föreligga så snart som staten beviljar en ekonomisk fördel till ett företag inom en avreglerad sektor där det förekommer eller skulle kunna förekomma konkurrens. Offentligt stöd riskerar att snedvrida konkurrensen även om det inte hjälper det mottagande företaget att expandera och vinna nya marknadsandelar. Det räcker att stödet gör det möjligt för det mottagande företaget att behålla en starkare konkurrensposition än det skulle ha haft om stödet inte hade getts. För att stöd ska antas snedvrida konkurrensen är det i detta sammanhang i regel tillräckligt att stödet ger en fördel genom att mottagaren befrias från kostnader som denne annars själv hade fått stå för i sin dagliga verksamhet. Definitionen av statligt stöd kräver inte att snedvridningen av konkurrensen eller påverkan på handeln är betydande eller väsentlig. Det faktum att stödbeloppet är lågt eller att det stödmottagande företaget är litet utesluter inte i sig en snedvridning av konkurrensen eller en risk för en sådan snedvridning, dock under förutsättning att sannolikheten för en sådan snedvridning inte endast är rent hypotetisk.

(121) Offentligt stöd till företag utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget endast i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I det avseendet är det inte nödvändigt att fastställa att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna, utan endast att stödet kan påverka sådan handel. EU-domstolarna har särskilt slagit fast att om ett statligt finansiellt stöd förstärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom unionen ska denna handel anses påverkas av detta stöd.

(122) Den bedömning som gjordes i inledningsbeslutet, och som återges i skäl 36 och 52 i föreliggande beslut, har bekräftats. De stödmottagare som omfattas av föreliggande beslut är verksamma inom de högt konkurrensutsatta marknaderna för jordbruksprodukter och skogsbruk. I detta avseende bör det noteras att handeln med jordbruksprodukter mellan Grekland och övriga medlemsstater 2017 uppgick till nästan 4 miljarder euro i export och över 5 miljarder euro i import. Mottagarna hade under normala förhållanden varit tvungna att själva bära kostnaderna för skadorna. I motsats till vad som uttryckts av Grekland (se skäl 85–89) drar kommissionen slutsatsen att de aktuella stödordningarna förbättrade mottagarnas konkurrensställning. Det faktum att de eventuellt hade påverkats av naturkatastrofen är återigen irrelevant för bedömningen av huruvida det fanns en risk för snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan EU-länder. Jord- och skogsbrukssektorerna är dessutom öppna för handel mellan EU-länder och därför känsliga för åtgärder som gynnar företag i en viss medlemsstat. De aktuella ordningarna hotar alltså att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(123) När det gäller de grekiska myndigheternas argument att de aktuella stödordningarna inte förbättrade mottagarnas ställning i förhållande till konkurrenterna utan endast återställde de förhållanden som rått för mottagarna före naturkatastrofen hänvisar kommissionen till tribunalens dom i målet Grekland mot kommissionen. I det ärendet anförde de grekiska myndigheterna att det aktuella stödet endast delvis kompenserade jordbrukare för den skada de lidit till följd av ogynnsamma väderförhållanden och att stödet därför återställt konkurrensen. Tribunalen tillbakavisade detta resonemang och fastslog att en medlemsstats antagande av unilaterala åtgärder som syftar till att anpassa konkurrensvillkoren för en viss näringsgren till de som råder i andra medlemsstater inte innebär att åtgärderna inte ska klassificeras som statligt stöd.

(124) När det gäller förekomsten av stöd med avseende på de statliga garantierna (se skäl 38–53 i föreliggande beslut) bekräftades slutsatserna från inledningsbeslutet under det formella utredningsförfarandet, trots de motargument som framfördes av de grekiska myndigheterna. Kriterierna i artikel 107.1 i EUF-fördraget är tillämpliga på statliga garantier, och uppfylls av de statliga garantier som här berörs.

(125) Garantierna beviljades direkt av staten genom statliga medel och gav en fördel. Denna fördel var att den risk som var knuten till garantin bars av staten, så som beskrivs i avsnitt 2.1 i kommissionens tillkännagivande om garantier. I normalfallet skulle den som tar en sådan risk ha kompenserats genom en lämplig avgift. I det aktuella fallet erlade mottagarna ingen avgift, än mindre en lämplig avgift. Inget sådant krav hade fastställts i de rättsliga grunderna för de aktuella stödordningarna, vilket de grekiska myndigheterna inte heller hävdade. Stödmottagarna fick alltså en fördel, samtidigt som statliga medel förbrukades. Detta gäller även om det skulle visa sig att det för vissa av stödmottagarna aldrig skulle komma att göras någon utbetalning till följd av den statliga garantin.

(126) Följaktligen fick låntagarna en fördel genom den statliga garantin, eftersom den var avgiftsfri för dem. Villkoret att det ska finnas en ekonomisk fördel för att statligt stöd ska anses föreligga är alltså uppfyllt. I inledningsbeslutet upprepade kommissionen de relevanta delarna av avsnitt 2.2 i kommissionens tillkännagivande om garantier och konstaterade att den statliga garantin, jämfört med en situation utan garanti, gör det möjligt för låntagarna att erhålla bättre ekonomiska villkor för sina lån än de som normalt är tillgängliga på finansmarknaderna (se skäl 39 i föreliggande beslut). De grekiska myndigheterna ifrågasatte detta (se skäl 95) på grundval av argumenten att de statliga garantierna inte påverkar villkoren för beviljande av lån och att jämförelsen med en situation utan garanti är orimlig, eftersom finansinstituten alltid begär en garant för att bevilja ett lån. Dessa argument kan inte godtas. En garanti innebär per definition att de ekonomiska villkoren för ett lån förbättras, eftersom den innebär att finansinstituten kan vara mer säkra på att det avtal som ingåtts med låntagaren kommer att uppfyllas. Detta gäller i ännu högre grad om finansinstituten, så som de grekiska myndigheterna menar är fallet, alltid kräver garantier för att bevilja lån. Under de omständigheterna är det endast tack vare garantin som låntagaren har tillgång till och kan dra nytta av ett lån.

(127) De grekiska myndigheterna anförde att ingen fördel förelåg och att inga statliga medel förbrukades eftersom de statliga garantierna gavs på basis av säkerheter som innebar att statens intressen skyddades fullt ut. Enligt de grekiska myndigheterna var staten skyldig att utnyttja de rättigheter den hade i och med säkerheterna om mottagarna skulle försumma att betala tillbaka lånen. Det går inte att instämma i denna argumentation. För det första tillbakavisade kommissionen, så som anges i inledningsbeslutet (se skäl 52 i föreliggande beslut), samma argument från de grekiska myndigheterna i sitt beslut 2012/320/EU enligt ett resonemang som senare bekräftades av tribunalen. I sin skrivelse av den 23 september 2016 hänvisade de grekiska myndigheterna till samma ministerbeslut nr 2/478/0025/4.1.2006 (GG II 16/13.1.2006) som i det tidigare ärendet för att visa att skattemyndigheterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga rättsliga åtgärder för att driva in de pengar som betalats ut av staten inom ramen för en garanti. Precis som i det tidigare ärendet var emellertid enda syftet med hänvisningen till ministerbeslut nr 2/478/0025/4.1.2006 (GG II 16/13.1.2006) i den aktuella rättsliga grunden att ange de åtgärder som bankerna skulle vidta för att aktivera den statliga garantin. I själva verket innehöll de rättsliga grunderna för stödordningarna alltså inga bestämmelser om att avtalen om ställande av säkerhet automatiskt skulle tillämpas i fall där den statliga garantin fallit ut. Dessutom krävdes inte säkerheter i samtliga fall, och det är fortfarande oklart huruvida säkerheterna i samtliga fall måste täcka hela lånebeloppet. Slutligen ändrar inte förekomsten av säkerheter det faktum att mottagarna fick en fördel genom att de inte behövde betala någon avgift för den risk som staten tog genom att ställa garantin.

(128) Avseende selektivitet, snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstater är bedömningen och konstaterandena i skäl 117–123 fortfarande giltiga.

(129) Innan en slutgiltig slutsats kan dras gällande de statliga garantiernas inslag av statligt stöd måste det dock bedömas huruvida samtliga de villkor som gör det möjligt att utesluta förekomsten av sådant stöd, och som anges i avsnitt 3.4 i kommissionens tillkännagivande om garantier, är uppfyllda. I inledningsbeslutet uttrycktes tvivel kring uppfyllandet av åtminstone vissa av villkoren, vilket ifrågasattes av de grekiska myndigheterna. Det bör noteras att villkoren är kumulativa, dvs. att det räcker med att ett enda av villkoren inte uppfylls för att den statliga garantin ska betraktas som statligt stöd på grundval av bedömningen i skäl 124–128. Så är fallet här, eftersom låntagarna inte behövde betala någon avgift, trots att kommissionens tillkännagivande om garantier kräver det. Slutsatsen måste således bli att stödordningarna inte var självfinansierande: det fanns inga årliga kontroller av huruvida avgifterna var tillräckliga, avgifterna täckte inte de administrativa kostnaderna och det fanns ingen årlig avkastning på ett tillräckligt kapital. Vidare innehåller de rättsliga grunderna för stödordningarna inga hänvisningar till möjligheten att använda säkerhetsavgifter eller en enda enhetlig avgift för små och medelstora företag. Slutligen angavs det inte vilka företag som var stödberättigade med avseende på kreditvärdighet, vilket generellt gjorde stödordningarna mindre transparenta. Inga av dessa element föreföll ha funnits med i de rättsliga grunderna för stödordningarna, och de grekiska myndigheterna har inte kunnat presentera några bevis på motsatsen.

(130) Oavsett det som konstaterats ovan behandlar kommissionen för fullständighetens skull även de grekiska myndigheternas synpunkter gällande de övriga villkor som också måste vara uppfyllda för att förekomsten av statligt stöd i samband med de statliga garantierna ska kunna uteslutas.

(131) Kommissionen är fortfarande av uppfattningen att stödordningarna var öppna för företag i ekonomiska svårigheter, eftersom de rättsliga grunderna för ordningarna inte innehåller några bestämmelser om uteslutande av sådana företag. De grekiska myndigheterna hävdade att styrelsen för administration och bedömning av ansvaret för den grekiska statens garantier före beviljandet av en statlig garanti säkerställde mottagarnas ekonomiska bärkraftighet på basis av de inlämnade redogörelserna för företagens bärkraftighet – i de fall där det fanns ett krav på en sådan redogörelse – och de övriga handlingar som måste lämnas in. Emellertid var det bara mottagare som ville omförhandla skulder på över 100000,00 euro som omfattades av kravet på en redogörelse för företagets bärkraftighet. När det gällde övriga mottagare hade styrelsen alltså inte tillgång till något sådant underlag vid bedömningen av företagens bärkraftighet. Det faktum att lånebelopp under 100000,00 euro betraktades som låga av de grekiska myndigheterna saknar relevans för bedömningen av huruvida företag i svårigheter var uteslutna från stödordningarna.

(132) De grekiska myndigheterna hävdade också (se skäl 92–93 ovan) att de rättsliga grunderna för de aktuella stödordningarna skilde sig från de som kommissionen i beslut 2012/307/EU bedömt som tillämpliga på företag i svårigheter (se skäl 41 ovan). Kommissionen har analyserat de rättsliga grunderna för de aktuella stödordningarna och nått samma slutsats som i det äldre beslutet. I detta sammanhang måste det understrykas att det som skulle beaktas i redogörelserna för företagens bärkraftighet var mottagarnas sammanlagda skulder efter omförhandling av dessa i enlighet med den aktuella stödordningen. Följaktligen var dessa redogörelser endast av begränsat värde som underlag för bedömningen av huruvida stödmottagarna vid tidpunkten för beviljandet av de statliga garantierna (och inte vid ett senare tillfälle) var företag i ekonomiska svårigheter.

(133) Slutligen angavs i inledningsbeslutet att eftersom styrelsen för administration och bedömning av ansvaret för den grekiska statens garantier bedömde samtliga ansökningar om statlig garanti innan de beviljades kunde de grekiska myndigheterna inte i ett senare skede hävda garantiernas ogiltighet ex tunc (se skäl 49 i föreliggande beslut). Detta konstaterande ifrågasattes av de grekiska myndigheterna (se skäl 96), som hävdade att ett sådant retroaktivt återkallande av de statliga garantierna skulle vara möjligt om berörda finansinstitut i ett senare skede inte uppfyllde tillämpningsvillkoren för garantierna. Detta argument har i förlängningen att göra med vem som kan tillskrivas ansvaret för de statliga garantierna. I detta avseende bör det påpekas att stödet beviljas vid den tidpunkt då en statlig garanti beviljas – inte när garantin åberopas eller när eventuella utbetalningar görs. Frågan om huruvida de statliga garantierna utgör statligt stöd ska också den bedömas med avseende på den tidpunkt då garantin beviljats. Eftersom de garantier som beviljats inom ramen för de aktuella stödordningarna på förhand hade utvärderats och av styrelsen (som ovedersägligen utgör ett statligt organ) konstaterats uppfylla gällande villkor kan de inte i ett senare skede betraktas som om de inte kunde tillskrivas staten och som om de aldrig hade beviljats. Det vore naturligtvis ett helt annat scenario – utan relevans för den här bedömningen – om finansinstitut som stod utanför statens kontroll feltolkade de aktuella rättsliga grunderna och oberoende av staten beviljade lån i den uppenbara tron att dessa omfattades av de aktuella stödordningarna trots att de tillämpliga villkoren inte uppfyllts.

(134) På grundval av dessa skäl drar kommissionen slutsatsen att de kompensationer som beviljats företag inom jord- och skogsbrukssektorerna, oavsett om de haft formen av räntesubventioner eller av statliga garantier, inom ramen för de aktuella stödordningarna utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(135) Följaktligen bör det utredas om det finns något tillämpligt undantag från principen att statligt stöd är oförenligt med den inre marknaden, så som denna fastslås i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

Klassificering av stödet som olagligt stöd

(136) Slutsatserna från inledningsbeslutet (se skäl 54 i föreliggande beslut) har bekräftats under det formella utredningsförfarandet. Grekland förnekade inte att det aktuella stödet beviljats utan förhandsanmälan till kommissionen. Det utgör därför olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning (EU) 2015/1589. Kommissionen beklagar att de grekiska myndigheterna inte uppfyllde sin skyldighet att anmäla stödordningarna i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget.

Stödets förenlighet med den inre marknaden

(137) Det behöver utredas huruvida det olagliga stödet skulle kunna betraktas som förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.2 eller 107.3 i EUF-fördraget. Grekland anförde i samband med den preliminära bedömningen av ärendet att de aktuella stödordningarna var förenliga enligt artikel 107.2 b i EUF-fördraget, då de utgjorde stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller exceptionella händelser. Vidare hävdade de grekiska myndigheterna i samband med det formella utredningsförfarandet att stödordningarna annars skulle kunna anses förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget, då de utgjorde stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i landets ekonomi.

(138) När det gäller frågan om huruvida de omfattande bränderna kan klassificeras som naturkatastrof, så som Grekland anfört, eller som en exceptionell händelse, är det konstaterande som gjordes i inledningsbeslutet (se skäl 57 i föreliggande beslut) fortfarande giltigt. Oavsett hur bränderna klassificeras ska stödets förenlighet bedömas på grundval av artikel 107.2 b i EUF-fördraget.

(139) Tillämpliga regler för statligt stöd i ärendet är de regler som var i kraft när stödet beviljades (se skäl 58). Dessa återfinns i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007–2013 (riktlinjerna 2007–2013), i synnerhet i avsnitt V.B.2 gällande jordbruk och avsnitt VII gällande skogsbruk.

(140) Eftersom de aktuella stödordningarna inte uteslöt företag i svårigheter (se skäl 40 och skäl 131–132) är det förtydligande som gjordes i inledningsbeslutet (se skäl 59 i föreliggande beslut) fortfarande giltigt. Stöd till företag i svårigheter kan alltså befinnas förenligt endast om det uppfyller villkoren i undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna, som gällde vid den tidpunkt då stödet beviljades. Det enda undantaget från dessa regler gäller stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller exceptionella händelser, vilket inte omfattas av undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna (se punkterna 19 och 20 i dessa riktlinjer). Det innebär att den bedömning på grundval av artikel 107.2 b i EUF-fördraget som görs i skäl 142–151 gäller samtliga stödmottagare, oavsett ekonomisk ställning vid stödets beviljande. I den förenlighetsbedömning som görs i skäl 160–163 skiljer kommissionen mellan å ena sidan sunda företag och å andra sidan företag i svårigheter, där de senare omfattas av undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna.

(141) Det resonemang från de grekiska myndigheterna (se skäl 98) som innebär att riktlinjerna bör tolkas i enlighet med det automatiska undantaget i artikel 107.2 b i EUF-fördraget kan inte godtas. Den tolkningen är oförenlig med EU-domstolarnas gällande rättspraxis. Enligt denna rättspraxis ska artikel 107.2 b i EUF-fördraget, som utgör ett undantag från den allmänna princip som innebär att statligt stöd är oförenligt med den inre marknaden och som fastslås i artikel 107.1 i EUF-fördraget, tolkas restriktivt. Domstolen har dessutom fastslagit att stöd i enlighet med bestämmelserna i artikel 107.2 b endast kan tillåtas om det är avsett att avhjälpa ekonomiska nackdelar som direkt orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser. Med andra ord är undantaget i artikel 107.2 b automatiskt i den meningen att det inte är upp till kommissionen att avgöra huruvida ett statligt stöd som faller inom dess tillämpningsområde är förenligt. Emellertid måste det bevisas att stödet uppfyller villkoren för undantaget, dvs. att det utgör ersättning för skador som faktiskt orsakats av en naturkatastrof eller annan exceptionell händelse.

(142) När det gäller det stöd som beviljats inom jordbrukssektorn drogs efter kommissionens officiella utredning samma slutsats som i inledningsbeslutet, nämligen att villkoren i avsnitt V.B.2 i riktlinjerna 2007–2013 inte varit uppfyllda. Riktlinjerna innebär a) att Grekland måste visa på en direkt koppling mellan skadorna och naturkatastrofen eller den exceptionella händelsen och b) att stödet inte får ha resulterat i överkompensation och endast ha utgjort kompensation för skador som orsakats av naturkatastrofen eller den exceptionella händelsen. Detta bör ha säkerställts genom en så noggrann bedömning som möjligt av skadorna och enskilda beräkningar av den kompensation som skadorna berättigade till för var och en av mottagarna. Samtidigt bör alla eventuella andra utbetalningar, t.ex. från försäkringar, ha dragits av från stödbeloppet.

(143) Som noteras i skäl 61 ovan kan företag som lidit skada till följd av bränderna, oavsett om dessa bränder betraktas som skogsbränder med naturliga brandorsaker, dvs. som naturkatastrofer, eller som bränder som resulterat i omfattande förluster, dvs. som exceptionella händelser, kvalificera sig för stöd på de villkor som beskrivs i skäl 141.

(144) Emellertid uppfyllde de stödordningar som är föremål för bedömning inget av dessa villkor. De omfattar ingen definition av skada och inget krav på att en direkt koppling mellan den skada som lidits och bränderna ska kunna påvisas. I enlighet med analysen i skäl 62 framgår det tydligt av de rättsliga grunderna för stödordningarna att den enda kopplingen mellan stödmottagarna och bränderna var det faktum att mottagarna varit etablerade och bedrivit verksamhet, oavsett säte, i något av de geografiska områden som påverkats av bränderna. Istället för ett krav på en direkt koppling mellan skadorna och bränderna upprättades det i stödordningarna en allmän geografisk koppling mellan mottagarnas etablering och de områden som i mer allmän bemärkelse drabbats av bränderna. Dessutom framgick det av de synpunkter som de grekiska myndigheterna inkom med den 23 september 2016 att det funnits ett antagande om att bränderna varit så allvarliga att alla företag lidit skada. Kopplingen mellan skada och bränder prövades alltså inte, utan det antogs att skada lidits. Därmed tillämpades stödordningarna för brett och kan därför inte ses som stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller exceptionella händelser.

(145) De grekiska myndigheterna ifrågasatte också (se skäl 99) giltigheten i det konstaterande i inledningsbeslutet som återges i skäl 63 i föreliggande beslut. De menade att det undantag som föreskrevs i de rättsliga grunderna för stödordningarna och som, till skillnad från ordningarna i övrigt, plötsligt krävde att mottagarna kunde påvisa en direkt koppling mellan den skada de lidit och bränderna, endast visade att myndigheterna i vissa särskilda fall begärde ytterligare bevis. Det bör påpekas att detta konstaterande är en bisak i sammanhanget, där huvudsaken är att det i stödordningarna saknades krav på en direkt koppling mellan skadorna och bränderna. Avsaknaden av en direkt koppling är uppenbar och har fastslagits i skäl 143 ovan. De grekiska myndigheternas observation är dock korrekt och avspeglar faktiskt det konstaterande som kommissionen gjorde i inledningsbeslutet. Det stämmer att kraven på bevisning var större när det gällde undantaget än när det gällde stödordningarnas övriga delar: här ställdes det ju faktiskt ett krav på mottagaren att bevisa en direkt koppling mellan den skada som lidits och bränderna. Det kravet gällde inte för stödordningarna i övrigt.

(146) Dessutom omfattade stödordningarna ingen metod för hur de skador som företagen lidit till följd av bränderna skulle bedömas på noggrannast möjliga sätt. Inte heller fastställdes de stödberättigande kostnaderna på basis av skadorna. Istället tillämpades en godtycklig metod där stödbeloppet i slutänden kom att avgöras av storleken på det lån för vilket räntesubvention och statlig garanti beviljades, så som beskrivs i inledningsbeslutet (se skäl 64 i föreliggande beslut). Följaktligen drar kommissionen slutsatsen att stödet helt saknar koppling till den skada som lidits till följd av bränderna, i den mån det alls förekommit någon skada. Grekland ifrågasatte inte detta när det konstaterades i inledningsbeslutet.

(147) Vidare ifrågasatte de grekiska myndigheterna inte inledningsbeslutets konstaterande att stödordningarna inte innehöll någon mekanism som kunde förhindra att mottagarna på grund av annat stöd eller försäkringsersättningar överkompenserades för skador som lidits till följd av bränderna (se skäl 65).

(148) Slutligen borde Grekland, enligt kraven i punkt 119 i riktlinjerna 2007–2013, ha upprättat stödordningarna inom tre år efter det att händelsen i fråga inträffat, och utbetalat stödet inom fyra år efter händelsen. Kommissionen noterar att de rättsliga grunderna för de aktuella stödordningarna ändrades och kompletterades fram till 2015 (se skäl 9–10). Kommissionen drar därför slutsatsen att de grekiska myndigheterna lagt till nya element i de statliga stödåtgärderna, element som inte följde de tidsbegränsningar som anges i punkt 119 i riktlinjerna 2007–2013 och som därmed inte var förenliga med den inre marknaden.

(149) När det gäller det stöd som beviljats inom skogsbrukssektorn visade det sig under den formella utredningen av ärendet att stödordningarna var uteslutande kompensatoriska till sin karaktär och inte syftade till att återställa skog som skadats av bränderna. Eftersom det vid beviljandet av stödet inte fanns några riktlinjer för sådana åtgärder bedöms åtgärderna direkt mot bakgrund av artikel 107.2 b i EUF-fördraget.

(150) Villkoren för tillämpande av artikel 107.2 b i EUF-fördraget beskrivs i skäl 68. Det måste finnas en direkt koppling mellan skadan och naturkatastrofen eller den exceptionella händelsen, överkompensation måste uteslutas och stödet får endast kompensera för de skador som orsakats av naturkatastrofen eller de exceptionella händelserna. Dessutom ska stödet i alla sina former för varje mottagare vara begränsat till den faktiskt uppkomna materiella skadan. Den bedömning av uppfyllandet av dessa villkor med avseende på jordbrukssektorn som görs i skäl 144–147 gäller i tillämpliga delar även skogsbrukssektorn. Stödordningarna krävde inga bevis på att det fanns en direkt koppling mellan skada och bränder och innehöll inga bestämmelser för att förhindra överkompensation. Dessutom innebär det faktum att det saknades metod för bedömning av de materiella skador som bränderna orsakat att det inte hade varit möjligt att i de rättsliga grunderna för stödordningarna begränsa stödet till dessa materiella skador.

(151) De aktuella stödordningarna är därför inte förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.2 b i EUF-fördraget.

(152) De grekiska myndigheterna hävdade alternativt att det statliga stödet skulle kunna bedömas som förenligt enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget, såsom stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Till stöd för detta argument inkom de grekiska myndigheterna i en skrivelse till kommissionen av den 9 mars 2017 med statistiska uppgifter om jordbruksproduktion och BNP för hela Grekland och för de områden som påverkats av bränderna. De bifogade då också ett exemplar av studien Forest fires: causes and contributing factors in Europe (Skogsbränder: orsaker och bidragande faktorer i Europa) samt hänvisade till en artikel i grekisk press från den 6 september 2007.

(153) Kommissionen noterar att stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi enligt artikel 107.3 b i EUF-fördraget kan betraktas som förenligt med den inre marknaden.

(154) Sammanhanget och bestämmelsens struktur måste dock beaktas, liksom det faktum att undantagen från den allmänna principen att statligt stöd är oförenligt med den inre marknaden ska tolkas restriktivt. Den allvarliga störning som nämns i bestämmelsen måste påverka medlemsstatens hela ekonomi, snarare än bara en av dess regioner eller sektorer. I fall där specifika regioner eller sektorer påverkas är endast artikel 107.3 a och 107.3 c i EUF-fördraget tillämpliga.

(155) När det gäller de statistiska uppgifter som de grekiska myndigheterna tillhandahöll den 9 mars 2017 konstaterar kommissionen att dessa uppgifter inte stödjer det argument som anförs i skäl 152. I synnerhet indikerar uppgifterna inte, även om de visar på vissa fluktuationer i produktionen (både ökningar och minskningar av jordbruksproduktionen och den totala produktionen under perioden 2007–2009), att det skulle föreligga någon störning som påverkade hela den grekiska ekonomin, och än mindre en allvarlig störning. Dessutom finns det ingenting över huvud taget som bevisar att det skulle vara just 2007 års bränder som låg bakom en eventuell påverkan på den grekiska produktionen. Slutligen omfattar den statistik som de grekiska myndigheterna tillhandahållit endast en treårsperiod (2007–2009). Den ger därför en otillräcklig bild av jordbruksproduktionens mer långsiktiga utveckling och påverkan på Greklands totala produktion under perioden efter bränderna.

(156) För fullständighetens skull analyserade kommissionen Eurostats statistik över produktionen i Grekland (både jordbruksproduktionen och produktionen totalt i samtliga näringsgrenar).

(157) Avseende den totala jordbruksproduktionen i Grekland visar statistiken tydligt att nedgången i produktionen följde en mer ihållande trend som inleddes 2005 och varade till slutet av 2007. Vidare visar diagrammet tydligt att den totala jordbruksproduktionen i Grekland stadigt och konstant vuxit sedan början av 2008 och fram till 2010. Följaktligen drar kommissionen slutsatsen att det inte finns några bevis för att 2007 års bränder skulle ha haft en allvarlig negativ påverkan på den totala jordbruksproduktionen i Grekland.

(158) Slutligen noterar kommissionen att den totala produktionen i Grekland under perioden 2007–2009 ökade konstant fram till finanskrisen, som drabbade Grekland 2009. De uppgifter som finns tillgängliga bevisar alltså inte att bränderna skulle ha haft någon avsevärd påverkan på den grekiska ekonomin som helhet. Källa: Eurostat (http://ec.europa.eu/eurostat/web/products-datasets/-/teina442_r2)

(159) Det argument från de grekiska myndigheterna som återges i skäl 152 måste därför tillbakavisas.

(160) I inledningsbeslutet bedömde kommissionen också huruvida de aktuella stödordningarna skulle kunna vara förenliga enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget, såsom stöd för att underlätta utveckling av vissa regioner. Inte ens i det formella utredningsskedet anförde de grekiska myndigheterna några argument för att stödordningarna skulle bedömas som förenliga enligt artikel 107.3 c. Däremot har de ifrågasatt uppfattningen att även företag i svårigheter kan ha mottagit stöd inom ramen för ordningarna. Detta förklarar varför de inte försökte hävda att undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna var tillämpliga och hade följts. För fullständighetens skull gjorde kommissionen dock ändå en sådan bedömning i inledningsbeslutet. I föreliggande beslut görs en kortfattad ny genomgång av resultaten från inledningsbeslutet, eftersom dessa har bekräftats under den formella utredningen.

(161) När det gäller sunda företag som fått stöd inom ramen för de aktuella stödordningarna har dessa erhållit driftsstöd, vilket inte kan anses vara förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget.

(162) När det gäller företag i svårigheter som fått stöd inom ramen för de aktuella stödordningarna måste bedömningen göras i enlighet med undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna (se skäl 59 och 73). Som påpekades i inledningsbeslutet är bedömningen inte begränsad till små och medelstora företag, eftersom stödordningarna var öppna för alla företag.

(163) Inom ramen för de aktuella stödordningarna beviljades långsiktigt stöd utan omstruktureringsplan. Det saknades också kompenserande åtgärder för att minimera eventuella negativa effekter på handelsvillkoren, liksom villkor för att förhindra att stödet användes till nyinvesteringar som inte var nödvändiga för att återställa företagets lönsamhet. Stödordningarna följde således inte undsättnings- och omstruktureringsriktlinjerna, så som analyserats i detalj i inledningsbeslutet (se skäl 72–78 i inledningsbeslutet).

(164) Det konstaterades i inledningsbeslutet att inget av de övriga undantag från förbudet att bevilja statligt stöd som anges i artikel 107 är tillämpligt (se skäl 81–82 i föreliggande beslut). För fullständighetens skull påpekar kommissionen att detta konstaterande bekräftades under det formella utredningsförfarandet. Förutom när det gäller det undantag som anges i artikel 107.3 b i EUF-fördraget, vars tillämplighet i det här fallet diskuteras i skäl 153–159, har varken de grekiska myndigheterna eller någon tredje part hävdat något annat.

(165) Slutligen saknades det i de rättsliga grunderna för stödordningarna bestämmelser som syftar till att upprätthålla Deggendorf-principen. Enligt denna princip borde företag som tidigare beviljats stöd som kommissionen befunnit oförenligt inte ha kunnat erhålla stöd inom ramen för de aktuella stödordningarna förrän det tidigare stödet återbetalats. Principen gäller inte för stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer enligt artikel 107.2 b i EUF-fördraget. Eftersom principen inte har följts kan beviljandet av stöd inom ramen för de aktuella stödordningarna inte heller berättigas på grundval av någon annan av de rättsliga grunder som granskats.

SLUTSATS

(166) Kommissionen finner att de stödordningar som inrättades genom ministerbeslut nr 36579/Β.1666/27–8-2007 (med följande ändringar) i form av räntesubventioner och garantier från den grekiska staten utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Kommissionen konstaterar att Grekland har genomfört ovannämnda stödåtgärder i strid med artikel 108.3 i fördraget. Ovanstående analys visar att stödet inte kan förklaras förenligt med den inre marknaden.

(167) Av detta följer i synnerhet att det statliga stöd i form av räntesubventioner som Grekland beviljat Sogia Ellas med dotterbolag inom ramen för de stödordningar som avses i skäl 166 ovan är olagligt och oförenligt med den inre marknaden.

ÅTERKRAV

(168) Eftersom stödet är olagligt och oförenligt med den inre marknaden bör Grekland avskaffa stödordningarna och återkräva det stöd som beviljats från mottagarna, med undantag för stöd som beviljats för specifika projekt som, vid tidpunkten för beviljandet, uppfyllde alla villkor i gruppundantagsförordningarna, förordningen om stöd av mindre betydelse eller en stödordning som godkänts av kommissionen.

(169) När det gäller de grekiska myndigheternas ståndpunkt att det föreligger absolut omöjlighet att återkräva det statliga stödet (se skäl 101–102), är den inte relevant för den bedömning av stödets förenlighet som presenteras i detta beslut. Istället syftar denna kommentar uttalat till att försöka få kommissionen att avstå från att begära att Grekland ska återkräva det oförenliga stödet. I detta syfte åberopar de grekiska myndigheterna kommissionens beslutspraxis (se skäl 102).

(170) Kommissionen kan inte i detta skede godta Greklands argument om att absolut omöjlighet att återkräva skulle föreligga. Detta kräver att kommissionen efter en ingående undersökning konstaterar att två kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att de svårigheter som den berörda medlemsstaten anfört faktiskt föreligger och att det saknas alternativa lösningar. Det är bara om kommissionen efter en sådan ingående undersökning konstaterar att det inte finns någon alternativ lösning som möjliggör ett återkrav av det olagliga stödet, om än bara delvis, som ett återkrav kan anses objektivt och absolut omöjligt. I det aktuella fallet har Grekland inte uteslutit alternativa lösningar som skulle kunna göra det möjligt att åtminstone delvis återkräva stödet, utan anfört endast att det inte går att få tag på den nödvändiga informationen om direkta och indirekta skador till följd av bränderna, eftersom sådan dokumentation saknas. Det är t.ex. inte klarlagt huruvida skadorna skulle kunna uppskattas med hjälp av flygfotografier från den period då bränderna härjade, via offentliga register eller på annat sätt. Begäran till kommissionen att avstå från att besluta om återkrav kan därmed inte godtas i detta skede.

(171) När det gäller tidigare beslut från kommissionen bör det påpekas att begreppet statligt stöd, i enlighet med EU-domstolarnas fasta rättspraxis, avser en objektiv situation som bedöms vid den tidpunkt då kommissionen fattar sitt beslut, där det uteslutande prövas huruvida en statlig åtgärd gynnar ett eller flera företag. Tidigare kommissionsbeslut kan alltså inte vara av avgörande betydelse.

(172) Kommissionen är i detta avseende endast bunden av de relevanta bestämmelserna i rådets förordning (EU) 2015/1589. Detta innebär att kommissionen enligt artikel 16.1 i procedurförordningen om återkrav av stöd måste besluta om återkrav av stödet. Vidare är preskriptionstiden för återkrav av stöd, i enlighet med artikel 17 i förordning (EU) 2015/1589, 10 år, och tiden börjar räknas på nytt vid varje avbrott. De aktuella stödordningarna inrättades den 25 augusti 2007, medan den första åtgärd som vidtogs av kommissionen var den skrivelse till de grekiska myndigheterna som skickades den 25 juli 2014 där kommissionen begärde ytterligare upplysningar i ärendet.

(173) Oavsett detta är de villkor som berättigade att kommissionen avstod från att besluta om återkrav i de ärenden som Grekland hänvisar till (se skäl 102 ovan) inte uppfyllda i det aktuella ärendet. I exempelvis ärende SA.33083 (2012/C) (f.d. 2012/NN) inträffade naturkatastroferna mer än 10 år innan beslutet fattades, i vissa fall 25 år före beslutsdatumet. I det aktuella ärendet däremot inträffade bränderna under den senare delen av 2007 och de grekiska myndigheterna har varit medvetna om att kommissionen behandlar de berörda stödordningarna sedan mitten av 2014. Av dessa skäl kan kommissionen inte godta de grekiska myndigheternas begäran om att kommissionen i detta ärende ska avstå från att besluta om återkrav av det oförenliga stödet.

(174) Följaktligen ska en tidsfrist, i enlighet med punkt 42 i kommissionens tillkännagivande Effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd, införas, inom vilken Grekland ska verkställa återkravet. Ränta ska betalas på det stöd som återkrävs, i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 794/2004.

(175) Detta beslut ska genomföras omedelbart, förutom när det gäller stöd som när det beviljades uppfyllde alla villkor i tillämplig förordning om stöd av mindre betydelse (se artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 994/98) eller i gruppundantagsförordningarna. I synnerhet ska individuellt stöd som beviljats inom ramen för de stödordningar som omfattas av detta beslut och som vid tidpunkten för beviljandet uppfyllde villkoren i förordning (EU) nr 702/2014 eller i någon annan godkänd stödordning anses förenligt med den inre marknaden upp till de högsta stödnivåer som kan tillämpas på denna typ av stöd.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De stödordningar som inrättades genom ministerbeslut nr 36579/B.1666/27.8.2007 (med följande ändringar) i form av räntesubventioner och garantier som beviljades av Republiken Grekland utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Dessa statliga stödåtgärder har olagligen genomförts av Republiken Grekland i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget och är oförenliga med den inre marknaden. Föreliggande beslut gäller endast verksamhet kopplad till produktion, bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter, dvs. de produkter som finns uppräknade i bilaga I till EUF-fördraget med undantag av fiskeri- och vattenbruksprodukter samt av skogsbruk så som dessa definieras av Eurostat. Det har därför ingen bäring på stöd som eventuellt beviljats inom andra sektorer av ekonomin i enlighet med de aktuella stödordningarna.

Artikel 2

1. Republiken Grekland ska återkräva det stöd som avses i artikel 1 från stödmottagarna.

2. Det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta från och med dagen då stödet ställdes till stödmottagarnas förfogande till och med den dag det har återbetalats.

3. Räntan på det stöd som återkrävs ska beräknas som sammansatt ränta enligt kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 och kommissionens förordning (EG) nr 271/2008 om ändring av förordning (EG) nr 794/2004.

4. Republiken Grekland ska upphöra med att bevilja fördelar enligt de stödordningar som avses i artikel 1 samt annullera alla utestående betalningar av stöd enligt dessa stödordningar, med verkan från den dag då detta beslut antas.

Artikel 3

Stödet utgör inte statligt stöd om det, vid tidpunkten för beviljandet, uppfyllde villkoren i artikel 2 i förordning (EG) nr 994/98, som var tillämplig när stödet beviljades.

Artikel 4

Individuellt stöd som beviljats inom ramen för de stödordningar som avses i artikel 1 och som vid tidpunkten för beviljandet uppfyllde villkoren i förordning (EU) nr 702/2014 eller i någon annan godkänd stödordning är förenligt med den inre marknaden upp till de högsta stödnivåer som kan tillämpas på denna typ av stöd.

Artikel 5

1. Återkrav av det stöd som beviljats enligt ordningarna i artikel 1 ska genomföras omedelbart och effektivt.

2. Republiken Grekland ska säkerställa att detta beslut genomförs inom fyra månader från den dag då det har delgetts.

Artikel 6

1. Inom två månader efter den dag då detta beslut har delgetts ska Republiken Grekland lämna följande uppgifter:

a) En förteckning över de stödmottagare som avses i artikel 1 och det totala belopp som var och en av dessa har mottagit.

b) Det totala belopp (kapitalbelopp och ränta) som ska återkrävas från var och en av stödmottagarna, och som alltså inte omfattas av reglerna för stöd av mindre betydelse, förordning (EU) nr 702/2014 eller någon godkänd stödordning.

c) En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut.

d) Dokument som visar att stödmottagarna har anmodats att betala tillbaka stödet.

2. Republiken Grekland ska hålla kommissionen underrättad om utvecklingen vad gäller de nationella åtgärder som har vidtagits för att genomföra detta beslut till dess att återkravet av det stöd som avses i artikel 1 har slutförts. Grekland ska på kommissionens begäran omgående lämna uppgifter om de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut. Grekland ska också lämna detaljerade uppgifter om de stödbelopp och räntebelopp som redan har återkrävts från stödmottagarna.

Artikel 7

Detta beslut riktar sig till Republiken Grekland.

Utfärdat i Bryssel den 7 oktober 2019. På kommissionens vägnar Phil Hogan ledamot av kommissionen

Versions

1. 2019-10-07